Jag sätter mig i bilen och låter tankarna vandra. Ska lösa ett problem och väljer aktivt att inte sätta på bilradion eller på annat sätt distrahera mig. Först är jag rastlös, tänker att det är lönlöst, jag kommer inte komma på något. Det är tomt, blankt och fladdrigt i hjärnan.
Men så går det ett tag till. Tallarna flyger förbi. Solens strålar smyger sig igenom gran och björk. Sticker mig lite retsamt i ögonen. Vägen slingrar sig, jag måste hålla koncentrationen för att följa hur vägen svänger än till höger än till vänster. Motorn brummar. Jag växlar ner i en kurva, växlar upp på en raksträcka, bromsar ner igen när jag närmar mig nästa kurva. Tall, gran, björk. Längs vägkanten försommarens blommor. Partier av avverkad skog bruna och öppna. Täta barrskogspartier gröna, täta. Tänker plötsligt på ingenting. En stund, om så en kort stund är det stilla. Ett ingenting. Som motorljudet, ett sug i magen under en sväng, solens strålar i ögonen på en och samma gång. Bara det. Ingenting annat. Så sakta, sakta börjar tankarna vandra. Långsamt sträcker det sig mot en form, en tanke som får lite skarpare konturer. Embryot till det som kommer bli svaret på mitt problem. Jag anar det, men är inte framme än.
Att gå till Stockholm
Metaforen om tanken som vandrar får mina tankar att vandra vidare mot den fysiska förflyttningen och vandringen i det yttre landskapet. Människan har alltid vandrat och de första Stockholmarna kom till fots. Jag tänker på Dalfolket som gick till Stockholm för att arbeta. Ja, de gick! I alla fall innan järnvägen kom i slutet på 1800-talet. Så mycket tid för reflektion och eftertanke de måste haft. Ett långsamt och stillsamt liv. Undrar vad de tänkte? Men så hittar jag en beskrivning av en stockholmsvandring som gått från Dalarna till Stockholm år 1832. Den återfinns i historikern Anna Götlinds bok Förbindelser från 2013 och bygger på forskning gjord av etnologen Göran Rosander (1967).
Resan startade den första maj år 1832. Sällskapet var stort och i täten gick två spelmän. Den fastställda dagsetappen var fem mil. Kvällsmaten bestod av tunnbröd och strömming och under kvällen var det dans ”så träflisorna rök om näverskorna”. Efter sju dagar var man framme i Stockholm. Ett stort sällskap som gick tillsammans alltså. Med spelmän, en bonde som körde packningen och dans och musik på kvällarna. Det låter ändå rätt långt ifrån dagens mindfulness-vandringar och populära pilgrimsvandrande där tystnad och stillhet är en central del.
Vandringssjuka och bortlängtan
I Karin Johannissons bok Melankoliska rum från 2009, berättas om en helt annan typ av vandring, en slags vandringssjuka eller ”bortlängtan”, som spreds epidemiskt genom Europa kring sekelskiftet 1900. Diagnosen ”fugue” eller ”fuga” återfinns i läkarböcker och beskriver och hur de som drabbades drevs av en plötslig och sjuklig lust att ge sig iväg hemifrån och kunde vandra och resa i dagar, veckor och månader. Minnesluckor och identitetsförvirring var vanliga i samband med dessa tvångsmässiga vandringar. Fugue, beskriver Johannisson vidare, är en särskilt sorts flykt som också utspelar sig inuti själva jaget och i att söka eller jaga efter sig själv. Också pilgrimsvandringen kan beskrivas som tvåfaldig; dels en fysisk vandring genom skogar, berg och dal, men också som en resa inåt mot det inre landskapet.
I P1:s radioprogram Spanarna från den 15 maj 2020 ger Jessica Gedin exempel på en annan typ av vandring där hon beskriver ett slags turistande och upptäckande. Fast på internet. En blandning mellan en fysisk vandring och en vandring i fantasin?
Vandringen rymmer många dimensioner och det problem jag inledningsvis satte mig i bilen för att lösa är nu löst. Var det bilens fysiska förflyttning eller resan inåt som hjälpte mig? Kanske var det både och.
Nu är det snart semestertider och i sommar kan vi inte resa så långt i den fysiska världen, men vi kan alltid låta tankarna vandra.