Den som inte skötte sig kunde det gå illa för. Det var tydligt för sockenborna när de tittade upp i valven under gudstjänsten. Att bilderna hade undervisande syfte är de flesta forskare överens om. Få var läskunniga men genom kyrkomålningarna kunde alla ta till sig det bibliska budskapet.
I kalkmålningar från mitten av 1400-talet fanns också möjligheter till igenkänning för den samtida kyrkobesökaren. I Ärentuna kyrka i Uppland är Adam avbildad som en bonde med spaden i hand medan Eva håller i en slända. Och detta är inga undantag. I de tidigaste målningarna är de bibliska gestalterna målade som bönder. Bild på Adam som bonde – se text
Inga skriftliga dokument finns kvar från tiden så vi vet inte med säkerhet vem som beställde målningarna. Det som tydligast pekar på en beställare är de vapensköldar som finns avmålade i de olika kyrkorna. Troligtvis kunde det vara så att prästen använde sig av målningarna när han predikade. Pekade och berättade, förtydligade och exemplifierade händelserna från bibeln genom bilderna.
Ibland kan målningarna ha fungerat som skrämselpropaganda. Rädslan för att i dödsögonblicket hamna i djävulens klor märks i böner från tiden:
Men det fanns bot. Räddningen var att ångra, bekänna sina synder och åta sig att gottgöra för dem. Prästen kunde då förlåta de synder som begåtts efter dopet. Målningarna kunde, med såväl avskräckande som uppmuntrande exempel, bidra till att människorna avhöll sig från synder och levde i fromhet och ödmjukhet.
Albertus Pictor – ett porträtt av medeltidens målarmästare
Av de målare som under medeltiden var verksamma i våra kyrkor är Albertus Pictor mest känd. Han var i Sverige mellan 1465 och 1509, och under den perioden målade han i över 30 kyrkor, främst i Mälardalen. Men vem var han och varför fick så många uppdrag?
Förvånansvärt mycket går att få reda på om denne Albert Målare, som han först kallade sig innan han bytte ut målare till latinets pictor. Första gången han omnämns är när han upptas som borgare i Arboga 1465. Hans egentliga namn var Albrecht Ymmenhausen och mycket tyder på att han var av tyskt ursprung. För att få borgerskap vid den här tiden krävdes en utbildning till mästare. Förmodligen fick han sin utbildning från lärling och gesäll till mästare i Tyskland. Signeringar i två kyrkor, varav Sala sockenkyrka är en av dem, knyter hans efternamn till målningarna. Bild på Albert i tvåspalt
Alberts storhetstid var beroende av omvandlingen av kyrkorna där innertaken av trä ersattes med murade valv. När kyrkorna fick kryssvalv eller stjärnvalv, av tegel som också putsades, ville man få dem målade. Det fanns alltså rikligt med arbetstillfällen för en duktig målare under sengotikens slutskede. Bild på kryssvalv
Albertus Pictors tid sammanföll med ärkebiskop Jacob Ulfsson, 1470 – 1515 och kanske är det inte bara en tillfällighet. Ulfsson har porträtterats av Albertus Pictor i Yttergrans kyrka i närheten av Ulfssons gård Biskops-Arnö. Hans vapensköld finns också avmålad av Pictor i andra kyrkor. Kanske var det så att ärkebiskopen var Albertus Pictors mecenat eller välgörare, eller någon som gick i god för hans förmåga och yrkesskicklighet. Några skriftliga dokument om beställningar finns inte kvar från tiden, så det är inget vi vet med säkerhet.
Första gången Albertus Pictor omnämns i Stockholm är 1473 då han gifter sig med Anna, änka efter Johan Målare. Genom att gifta sig med en änka till en hantverkare fick han en verkstad och därmed också en plats i skrået, ett förfarande som brukar benämnas att änkan konserveras. Verkstaden låg vid Norre port i Gamla stan. I ett brev den 21 augusti samma år, enligt en avskrift i Stockholms jordebok, låter han Annas barn få ut fädernesarvet. Några egna barn skulle han inte komma att få.
Han förekommer sedan i flera tänkeböcker (domstolens protokollsbok). Enligt skotteboken var han en av de mest beskattade målarna i staden, och därför en av de mest välbetalda. Genom en annan notis i juli 1483 får vi veta att han och Nils Skrivare, som bodde tvärs över gränden, murade ett valv mellan sina stenhus: ”att de hade sig emellan gjort en kärlig sämja och endräkt om det valvet som ska muras emellan bägge deras stenhus.” Albert ska bekosta murningen, och Nils taktäckningen. Sådana valv finns ännu kvar i Gamla stan.
En framgångsrik allkonstnär
Albert förekommer i notiserna både som målare och pärlstickare. Textilier signerades inte, därför går det inte med säkerhet att fastställa vilka han utfört, men Maria mässhake (Uppsala Domkyrkomuseum) tillskrivs honom på grund av stilistiska likheter med kalkmåleriet. Det sista året som han nämns i något protokoll är den 6 juni 1509 i Helga lekamens gille, som hade eget kapell i Storkyrkan: “Albert målare, som lekte i vår begängelsemässa”. För detta hade han fått fyra solidus. Vi kan förmoda att detta också är hans sista levnadsår. Bild på Maria mässhake
Det finns ett självporträtt av Albertus Pictor, i Lids kyrka i Sörmland, strax utanför Nyköping. Att det är ett porträtt kan avläsas genom språkbandet ovanför honom: “Memento mei Alberto pictor huius ecclesie”. Översatt till svenska betyder det: “Minns mig Albertus, denna kyrkas målare.”
Han har för tiden moderna kläder på sig; snabelskor och hosor (tajta byxor), en löst sittande skjorta och ett löst hängande bälte. Genom att han knäböjer och håller händerna i bön framgår att han är en from människa, vilket också texten på språkbandet visar. Det var förmodligen inte så här han såg ut, men som han ville framställa sig själv. Dock kan det finnas ett korn av sanning. Lägger vi till uppgifterna om beskattning och de antal kyrkor han målade i, så har vi här en gudfruktig, framgångsrik och moderiktigt klädd målarmästare. Bild på Albertus klädsel
