Anna skötte Ältas telefonväxel
Att telefonera
Först lyfter du luren och sedan drar du runt veven några varv. Då svarar en telefonist. Om du hade bott i Älta så hade du fått prata med Anna Lidqvist. Det är henne du ser på bilden. Du berättar vilken station du vill ringa till och vilket nummer. Anna kopplar, vevar på en vev och säger sedan ”påringt”.
Förhoppningsvis har du frågat dina föräldrar om lov att telefonera. Det är inte säkert att du får lov att ringa om det inte är väldigt viktigt. Varje samtal kostar pengar. Ett rikssamtal är riktigt dyrt. Dessutom blir linjen upptagen så ingen kan ringa hem till er.
Kopplade samtal åt grannarna
Telefonväxeln på bilden fanns hemma hos Anna på Solvägen 1 i Hedvigslund. Antagligen fick hon hjälp av andra personer i hushållet att sköta telefonväxeln men på nätterna sov familjen, så då gick det inte att ringa.
Anna hade nog bra koll på Ältaborna. Hon kopplade ju sina grannars samtal. En del passade på att berätta när de skulle åka till stan eller förklara varför de bokade tid hos läkaren. Anna och andra telefonister kunde också lyssna på alla samtal. Du och din kompis ville nog inte prata om vad som helst. Anna kunde lyssna för att kolla om samtalet var slut och redo att kopplas ner, eller så avslutade du genom att dra runt veven igen.
Arbeta som telefonist
Om du var kvinna så kunde du själv få arbete i en telefonväxel. Alla telefonister var nämligen kvinnor. Du var tvungen att ha ett bra uttal och en tydlig röst, men du fick inte vara kort. En del propphål i växelborden satt högt upp. Före 1933 kunde du också bli av med jobbet om du gifte dig. Många såg telefonistjobbet som ett sätt att tjäna lite extra pengar för unga ogifta flickor. En gift kvinna skulle leva på sin mans lön och ta hand om hemmet. Därför dröjde det till 1939 innan det kom en lag som gjorde det förbjudet att avskeda en kvinna på grund av giftermål.
Ältas telefonväxel var inte så stor på 1920-talet så Anna kunde kanske ta det lugnt ibland om hon samtidigt passade växeln. På större stationer satt flera telefonister och kopplade samtal i högt tempo. Arbetet kunde då vara mycket stressigt och enformigt. Telefonisterna fick bara ta en kort paus för att gå på toaletten, om de bad om lov först.
Maskinerna blev automatiska
Ungefär när fotot är taget, år 1925, började automatiska telefonväxlar ta telefonisternas plats. Men inte förrän 1972 kopplades den sista manuella växeln bort. Många tyckte att det var krångligt att minnas telefonnummer med fler än två eller tre siffror. Allt fler skaffade telefon. Utan de automatiska växlarna så hade inte telefonisterna räckt till. Då skulle halva Sveriges befolkning behövt arbeta som telefonister och koppla samtal till den andra halvan.
Tack till Anders Lindeberg-Lindvet på Tekniska Museet som bidragit med expertkunskap till artikeln.