En man släpper en fågel fri. Han håller i fågeln som om han håller i något skört. Mannen är klädd i kavaj och byxor men är barfota. Hur gammal är han? Kanske 70 år? Eller omkring de 80? Sommartid står han mot en bakgrund med växtlighet.
Bertram Schmiterlöw verkade framförallt som målare. Han gjorde porträtt, gatuscener och naturskildringar. Hans stil var åt det impressionistiska hållet, där han snarare var ute efter en känsla än att skildra det han såg med exakthet. Så hur kommer det sig att han har gjort en skulptur här i Åkersberga?
Mannen har stora likheter med konstnären själv. Både när det gäller ansiktsdragen och kroppen. I de självporträtt som han gjorde i sina målningar är han mycket välklädd, och i en dokumentär (SVT) kan man se att han var noggrann med sin klädsel; med kavaj, skjorta och slips. Det märkliga här är att han är barfota. Det leder till en känsla av frihet. Är det så, att frisläppandet av fågeln är en symbolisk handling?
Konstnärens barn, Teresa Schmiterlöw, minns hur skulpturen blev till:
“Fågelmannen kom till efter att min far stått och tittat på sin gode vän Patrik Reutersvärd (Konsthistorieprofessorn) i vår trädgård på Österskär. Patrik stod mitt på gräsmattan och sträckte upp handen till skydd för solen. Pappa tyckte att gesten var så vacker att han gjorde en sketch på kvällen och sedan påbörjade han skulpturen. Pappa skulpterade sent i livet, han var väl i sextioårsåldern när han gjorde bl a skulpturen av Curt Nicolin som finns i hallen på Investor tror jag eller ABB. Medan han skulpterade Fågelmannen så slog det honom att om han gjorde mannen lite ‘tafatt’ i sin utstrålning så skulle det naiva och goda lysa igenom starkare. Därför gjorde han byxorna lite för korta, ja, hela kostymen är något nummer för liten. Fågeln kom han på medan han skulpterade. Hans eget arbetsnamn på skulpturen var Den helige Fransiscus, (djurens skyddshelgon).”
Teresa Schmiterlöw
Skulpturen finns på tre ställen förutom i Åkar-Pelles park: På Humanistiska Läroverket i Sigtuna (på skolgården) och privat i en minneslund i Österskär.
Skulpturen är alltså inte ett självporträtt. Men det händer ju att konstnärer lägger in sina egna drag i det de avbildar, så vem vet?
Intressant är att den lilla lummiga parken där skulpturen står, är anlagd särskilt för konstverket, av kommunens landskapsarkitekt Gisela Holmgren.