I norra Botkyrka finns tre kulturspår. Det är kortare promenader som via skyltar berättar om spännande kulturmiljöer i Norsborg, Hallunda och Fittja. Till kulturspåren hör även ljudfiler med personliga berättelser från människorna som bor och verkar på platserna. Kulturspåret i Hallunda börjar vid Hallundaplan precis vid Tunnelbanan.
Miljonprogrammet
Riksdagen beslutade år 1965 att det skulle byggas en miljon nya bostäder i Sverige på tio år, för att komma till rätta med den bostadsbrist som funnits under årtionden. I Norsborg, Hallunda och Fittja byggdes därför både flerfamiljshus och småhus i början av 1970-talet. De högsta husen byggdes närmast centrum och intill dessa uppfördes låghus. Längst bort från centrum byggdes radhus och kedjehus.
Norra Botkyrka byggdes 1970-74 med Svenska Bostäder som byggherre. Husen byggdes på en plats där det tidigare hade funnits stora lantgårdar med tillhörande jordbruksbygd. Denna plats, där det tidigare bara funnits några enstaka gårdar och ett gästgiveri, blev nu tätbefolkad på väldigt kort tid.
Sedan slutet av 1800-talet hade Stockholms stad kontinuerligt köpt mark i kommunen och detta underlättade planeringen för byggandet av de stora bostadsområdena. Beslutet att tunnelbanenätet skulle byggas ut gjorde det dessutom möjligt att uppföra bostadsområden långt ut från innerstan.
Goda bostäder till alla – snabbt!
Miljonprogrammet innebar att bostäder byggdes snabbt. Arkitekturen var därför ofta sparsmakad och enkel, men bostadsstandarden var hög och bostäderna välplanerade. Dessutom skapades bilfria gårdar med plats för lek och umgänge.
En tredjedel av husen byggdes som höga skivhus, en tredjedel som låga flerbostadshus och en tredjedel som småhus. Centrumanläggningarna byggdes ofta som inomhusgallerior med flexibla väggsystem som kunde anpassas efter handeln och dess förändringar.
Miljonprogrammen som helhet har under åren fått kritik för sin storskalighet och sitt monotona utförande. Särskilt utemiljöerna har kritiserats för att vara torftiga. Därför har man i efterhand jobbat med bland annat upprustning av gårdar och fasadrenoveringar.
Tänk…
… dig hur platsen såg ut innan de här husen fanns. Här bredde vidsträckta åkrar och ängar ut sig, grusvägar ringlade förbi och i ytterkanterna fanns lite skog. Sträckte man på sig kanske Hallunda gård skymtade fram. Tack vare gatunamnen får vi veta att det fanns en till gård: Brunna. Vi får också veta vad som odlades i den bördiga jorden: havre, vete, råg och korn bland annat.
Ljusets kyrka
Den åttkantiga träkyrkan för tankarna till en båt. Det är den yngsta av Botkyrka församlings sex kyrkor och invigdes 2004. Församlingsborna var med och bestämde att kyrkan skulle heta ”Ljusets kyrka”. Anledningen till att Ljusets kyrka byggdes just här var att både kyrka och kontorslokaler kunde rymmas i samma byggnad. Här vid Hallunda centrum fick också kyrkan en mer central plats. I samband med invigningen stängdes kyrkorna i Norsborg och Alby. Klockstapeln av betong här intill, fick följa med från Norsborg till den nya kyrkan.
Båten – en symbol för den kristna församlingen
Formen på kyrkan är åttkantig och med sin fasad av grova träplankor framträder båtkänslan tydligt. På takets högsta del, som också är båtens för, sitter korset. Det är ett grekiskt kors med kula och skiva som symboliserar jordklotet vilket passar bra eftersom det bor människor från hela världen i norra Botkyrka. Kyrkans båtform för också tankarna till Noaks ark som enligt bibeln räddade människor och djur undan Syndafloden.
En blomma som vecklar ut sina blad mot himlen
Även om kyrkan från utsidan liknar en båt, är det inte det man tänker på i första hand inne i kyrkorummet. De utåtlutande väggarna blir blomman som vecklar ut sina blad mot ljuset som flödar in genom fönstren i taket.
Kyrkan som gav Botkyrka sitt namn
Den första kyrkan i Botkyrka ligger några hundra meter sydväst om Ljusets kyrka. Det är Botkyrka kyrka som byggdes redan på 1100-talet. Sankt Botvid, från Hammarby gård, som blev kristen i England och sedan missionerade i Mälardalen fick ge namn åt både kyrkan, församlingen och kommunen. Brodern Björn lät bygga kyrkan där Botvid fick sin grav.
Foto: Jenny Bergensten
Tänk…
… att denne man med en fisk och en yxa som levde på 1100-talet, gett namn åt hela kommunen. Och tänk om bonden Sven och hans hustru Bänkfrid visste om att deras son blev helgonförklarad efter sin död. Vad sa de om att han åkte iväg till England och blev kristen? Övertygade han sina föräldrar och syskon att anta den nya tron?
Legenden berättar att Botvid skulle ut på fisketur och rodde över till ön där han började lägga ut sina nät. Men då kom markägaren och sa: ”Jag ska ha ¼ av fångsten, annars kan du ro hem igen.” Botvid rodde hem igen under bön och fiskarna som följde med honom tillbaka lät sig villigt fångas i näten.
Legenden berättar också att Botvid friköpte en träl och såg samtidigt till att han bytte till den kristna tron. Botvid följde med honom en bit på väg hemåt. De slog läger för natten och Botvid somnade, men vaknade aldrig mer för trälen smög upp och dödade honom med en yxa…
St Petrus och Paulus
Syrisk-ortodoxa församlingens kyrka
Den stora tegelbyggnaden med tre guldblänkande kupoler som kröns av ortodoxa kors, har en central plats nära centrum, tunnelbana och motorväg. Det är den syrisk-ortodoxa kyrkan som invigdes 2004. Kyrkans namn är valt för att helga Petrus och Paulus, som grundade den kristna kyrkan och lät missionera den kristna tron.
I takt med att församlingen växte, ökade behovet av en större kyrka där även bibliotek, samlingslokal, kontor och skola för hemspråksundervisning fick plats. När ritningarna till den nya kyrkan skulle göras fick syrisk-ortodoxa församlingar i Mellanöstern uppmaningen att fotografera sina kyrkor. Bilderna på dessa tidiga österländska kristna kyrkorna tjänade sedan som inspiration när arkitekten ritade kyrkan framför dig.
Kyrkans inre smyckning
Kyrkan är byggd av rött tegel i olika nyanser. Enligt kristen tradition är kyrkan placerad i riktning mot öst. Kyrkorummet har ett traditionellt utformat kor med tre altare för att tre präster ska kunna hålla mässa samtidigt. De stora ljuskronorna av mässing kommer från Grekland medan altarna av marmor, som är utformade enligt gammal syrisk ortodox tradition, är gjorda av en bulgarisk konstnär bosatt i Sverige.
Att bidra till kyrkobyggen är en viktig tradition inom syrisk-ortodoxa församlingar. På väggarna hänger ett stort antal konstverk med helgonmotiv. De är målade av svenska syrisk-ortodoxa konstnärer på beställning av församlingsmedlemmar som skänkt pengar.
Dubbla domkyrkor
I Sverige finns två syrisk-ortodoxa stift som båda har sina domkyrkor i Södertälje. Stiftet som denna kyrka tillhör bildades 1992 och domkyrkan heter S:t Afrem. Stiftet vars domkyrka heter S:t Jakob bildades 1977. I Botkyrka finns sammanlagt tre syrisk-ortodoxa kyrkor.
Foto: Elisabeth Boogh
Tänk…
… att det är två av Jesus närmsta män som har gett namn åt kyrkan men vilka var de egentligen?
Petrus var fiskaren som Jesus uppmanade att gå på vattnet och han var den förste människan att säga att Jesus var Guds son. Jesus sa då: ”Du är Petrus, Klippan, och på den klippan ska jag bygga min kyrka.” Petrus fick också himmelrikets nycklar och det är Petrus som är Sankte Per i den svenska folktron.
Paulus var en av de som förföljde de kristna och en dag när han var på väg till Damaskus för att gripa en grupp kristna, blev han plötsligt blind av ett starkt ljussken. En röst sa: ”Varför förföljer du mig?” Paulus frågade vem det var som talade och fick till svar: ”Jag är Jesus, den du förföljer”. När Paulus så småningom leddes in i staden och fick sin syn tillbaka, lät han döpa sig och missionerade sedan den kristna tron i hela sitt liv.
Järnåldersgravfält
På gravfältet som sträcker sig upp på berget finns sammanlagt 157 gravar från järnåldern. De allra flesta är runda och flacka stensättningar. Lättast att upptäcka är högarna som liknar kullar och uppe på bergskrönet finns även stora stenar i en ring, en gravtyp som kallas domarring.
Endast två av gravarna har blivit utgrävda av arkeologer och det var 1937. Gravarna som undersöktes var högar och med hjälp av bland annat bitar från en kam, kunde gravarna dateras till yngre järnålder, det vill säga vikingatid.
Järnåldersmänniskorna som använde det här gravfältet bodde med största sannolikhet på den plats där Hallunda gård ligger idag. Nu ligger den närmsta bebyggelsen på andra sidan gångvägen. Dessa låga enfamiljshus som byggdes i början av 1970-talet var en del av miljonprogramssatsningen. Nära centrum byggdes vid samma tid de högre flerfamiljshusen.
Tänk…
… om du var här då för tusen år sen när järnåldersmänniskorna begravde sina döda här i skogsgläntan. Gården med boningshus och bodar skulle du se där borta till vänster. Du kanske går dit för att hälsa på.
Du knackar på och öppnar den tunga dörren. Inne i boningshuset tar det ett tag innan ögonen vänjer sig vid dunklet. Elden sprakar och röken stiger upp i taket, och letar sig så småningom ut genom gluggarna vid gavlarna.
Hör du vad de säger? Låter det kanhända som isländska eller kanske älvdalsmål?
Bronsåldersröse
Röset är hela 35 meter brett och sex meter högt och ligger på krönet av en bergshöjd. Rösen från bronsåldern (1800 f. Kr. – 500 f. Kr.) kan innehålla flera gravar. Om det finns gravar i det här röset ligger de antagligen på sidorna eller vid rösets fot. Ett par hundra meter västerut ligger en bronsåldersboplats där vi antar att människorna som byggde röset bodde.
Graven byggdes för mer än 3000 år sedan, och är inte undersökt. Eftersom den ligger i skogskanten på berget, låg den inte i vägen för bostadsbyggandet under början av 1970-talet i området.
Hur användes rösen?
Det vi vet från andra gravar som blivit undersökta, är att den döde blev lagd i en träkista som sedan täcktes med stenar. Ibland har man fortsatt att använda gravrösen till andras begravningar, så gravar kan ha varit i bruk under en längre period men fortfarande under bronsåldern.
Tusentals år av regn som runnit ner mellan stenarna gör att arkeologerna sällan hittar vare sig skelett efter den döde eller gravgåvor. Men ibland händer det, och i en grav som undersöktes här i närheten hittades ett svärd av brons.
De som byggde den här graven har även tagit hjälp av berget för att göra den ännu högre. Då syntes den dessutom nere från vattnet som ligger här nedanför. Men varför gjordes graven så enormt stor? Det måste ha tagit väldigt lång tid och varit väldigt tungt.
Ville man att graven skulle synas på långt håll, och i så fall varför?
Ville man vill visa att den här platsen redan var tagen så att inga andra skulle komma och vilja bosätta sig där?
Tänk…
… om vi hade fått vara med på den tiden berget var naket och sikten var fri ut över vattnet. När boplatsen inte långt härifrån, sjöd av liv och rörelse. Där och då, för kanske tre tusen år sedan bestämde de sig för att använda det här berget till begravningsplats. Kan det ha varit så att berget kläddes med stenar en bit i taget? En till varje begravning? Varför hittar arkeologerna endast en liten del av de döda från bronsåldern? Frågorna hopar sig, men får vi någonsin svar?
Bronsåldersboplats
Verkstad för bronstillverkning
När Hallunda byggdes ut i början av 1970-talet upptäcktes Sveriges största boplats från bronsåldern. Boplatsen breder ut sig på en yta av 20 000 kvadratmeter och vid den arkeologiska undersökningen gjorde arkeologerna unika fynd! Uppe på kullen, på andra sidan gångvägen, hittades nämligen resterna av en bronsgjutarverkstad. Där fanns ett stort hantverkshus som var 8 meter brett och 20 meter långt. Utanför och inne i huset fanns sammanlagt 12 ugnar. Arkeologerna hittade också formar som använts för att gjuta bland annat svärd, yxor, ringar och knappar av brons för 3000 år sedan.
Keramik och högar av sprucken sten
På boplatsen hittades även mängder av keramik, närmare bestämt 48 000 skärvor. Keramiken kom från Åland, Estland och Finland. Arkeologerna hittade också flera så kallade skärvstenshögar. Under bronsåldern värmde man stenar i elden för att sedan använda dem både vid matlagning och till uppvärmning av husen. Skärvsten är sten som värmts upp i eld flera gånger, och sedan spruckit och kastats på avfallshögen tillsammans med övriga hushållssopor.
Varför just här?
Att bronsåldersmänniskorna valde att bosätta sig på den här platsen var ingen slump. Det här var en perfekt plats att slå ned sina bopålar på – i söderläge och nära vattnet, som på den tiden var en vik i Östersjön. Dessutom skyddar bergskammen mot nordliga vindar.
Torpets potatisförråd
Källarbacken – så kallades boplatsen förr i tiden, eftersom torparen i Lugnet hade sin jordkällare här. Och vid Bronsgjutarvägen/Tomtbergavägen hade han sitt stora potatisland. Torpet Lugnet hörde till Hallunda gård och torparen arbetade en dag i veckan åt gården.
Tänk…
… om vi kunde höra hur det lät för tre tusen år sen. Ta ett djupt andetag och känn hur doften av skog fyller dina lungor. Blunda och lyssna – fågelkvitter, trädsus och kanske en cykel som far förbi på gångvägen.
Då, för tre tusen år sedan hördes också fåglarnas läten. Om inte boplatsens alla invånare överröstade förstås – korna som råmade, grisarna som grymtade, fåren och getterna som bräkte i kapp och människorna som pratade. Tänk om vi kunde höra vad de sa…
Botkyrkas andra kulturspår
Kulturspår Fittja
Till kulturspåret