Knutte Westers första skulptur i Stockholms län har nyss fått sin permanenta placering på Esplanaden i nybyggda Täby centrum. En pojke med förtvivlan i ansiktet möter fotgängare och bilister och får tiden att stanna för ett ögonblick.

Det finns konstnärer, och så finns det konstnärer. En sådan är Knutte Wester.  Ända sedan han gick på Konsthögskolan i Umeå har hans konstnärskap följt en röd tråd. Att lyfta människor som på olika sätt mött svårigheter. Inte sällan barn. Inte sällan väcker de starka känslor eftersom de också har funnits på riktigt. Den femåriga flickan Malak som flytt från Bagdad till Vännäs och väckts mitt i natten av en folkmobb som kastar sten på flyktingförläggningens fönster. Henne gjorde han en skulptur av och försåg med vingar. Så kunde hon lättare fly, flyga sin väg nästa gång det blev fara å färde. Nu sitter hon i brons utanför Medborgarhuset i Vännäs och påminner om både ljudet av krossat glas och den djupaste medmänsklighet. På ett barnhem i Lettland formar han en skulptur genom att till barnens glädje göra avgjutningar av deras kroppsdelar i kladdigt gips. Så kom skulpturen “Monument Without a Home” till. Ett monument över några av de mest skyddslösa och osynliga i ett samhälle.

Bara genom att visa på, hålla fram i ljuset hur till exempel ett utvisningsbesked tar sig uttryck i en åttaårings ansikte får vi en annan bild än genom att läsa tidningar eller se på nyheter.  

Nu sitter hans skulptur av en flyktingpojke i brons med förtvivlat ansikte mitt i Täby, bland jäktande människor och fickparkerande bilister. Bredvid honom en ryggsäck med märken av alla de länder han vistats i. Barnet vars berättelse inspirerade till verket anlände en vinterdag till Boliden där Knutte Wester då drev en öppen ateljé. Året var 2003. Pojken hette Gzim och han hade varit på flykt från Kososvo under flera års tid. Boliden fick en plats i hans hjärta, han knöt an direkt. Här ville han bo, hans dröm var att bli fotbollsproffs, han lärde sig till och med att prata svenska med norrländsk brytning. Knutte lånade ut sin kamera och pojken filmade sin ankomst. Härefter besökte han regelbundet den öppna ateljén och på så sätt lärde de känna varandra.  

En dag kom Gzim och sa att han hade något på hjärtat. Något riktigt viktigt. De båda vandrade i väg och hamnade på ett bänkbord vid en frusen tjärn. Pojken sätter sig på bordet med fötterna på bänken och berättar att han och hans familj måste flytta. De har fått ett utvisningsbesked. Ord är märkliga. Ord gör något med vårt psyke. Det är när Gzim berättar om vad han just fått veta som det på riktigt går in i honom. “Varför Knutte, varför är det vi som ska fara?”  

Vad svarar man på det? Knutte Wester gör så småningom en skulptur (2012), den som nu fått sin placering i Täby, det kommer också att bli en film och en rad målningar.  

När jag pratar med Knutte är han tveksam till att formulera berättelsen som om den handlar om en enda människa. Tiden har gjort något med verket. Han säger: 

“Det är inte en skulptur av en person, utan av ett minne. En historia som tiden förvandlat till en metafor; vid den tiden då skulpturen tog form hade pojken flyttat och gått vidare i livet. Men nu fanns det andra människor, andra bänkar, och andra sjöar som frusit till is.” 

Knutte Wester

En sommardag befinner jag mig med kultursekreteraren Sanna Malmström i Täby för att fotografera den nya offentliga konsten. De har ännu inte funnit någon form för fastsättningen av ryggsäcken som ingår i verket. Först var den förankrad i bänken, men meningen var att den skulle stå på marken varför den i väntan på att gatukontoret skulle placera den slutgiltigt istället blev inplockad. Under tiden som vi fotograferar kommer flera personer och känner på ryggsäcken. De är förvånade. Igår var den inte där, och nu har den kommit tillbaka. Några vill fotografera sig själva med pojken. 

Vad tycker då Täbyborna om att det sitter en pojke och gråter mitt i centrum? De var de själva som röstade fram skulpturen. Genom en röstning i tidningen Mitt i Täby fick Gzim 62 % av rösterna. Det slog hål på en myt. Myten om att offentlig konst på våra gator och torg helst ska vara något uddlöst och vackert. När det väl kommer till kritan vill vi ha konst som visar vad det är att vara människa.  

Om skribenten

Rebecka Walan har en fil kand i konstvetenskap och arbetar på Stockholms läns museum som intendent med särskilt ansvar för förmedling av offentlig konst.