Som en blå blixt över en mörk himmel. Eller som att stiga in i en lysande grotta. Eller att få följa en vindlande kustlinje som löper över grå betong.
Konstnären David Svensson, född 1973, är bosatt i Malmö. Han har gett vårt offentliga rum flera lysande konstobjekt. Han är utbildad vid Konsthögskolan i Malmö, Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och Statens Kunstakademi i Oslo. Hans skulpturala objekt finns både inomhus och utomhus. Men de är inte bara vad de syns vara. Här finns inte sällan ett komplext sammanhang som kan vara både skört och utforskande.
I det lysande verket ovanför rulltrapporna i Citybanan vid Odenplan finns hans då ofödda barns puls. Samtidigt är verket en metafor för livet som ständigt pågår där i kollektivtrafiken under jord. Som pulserar och aldrig tycks stanna upp. Jag hör pulsslagen. Starka och upprepande. Ddunk, ddunk. Vi ser och upptäcker medan rulltrappan tar oss uppåt.
En lysande sicksacklinje i olika färger; grönt, rött och blått, möter besökaren i entrén på Nya Karolinska Solna. Likt en blixt som lyser på himlen. Linjen bygger på det ofödda barnets hjärtslag. Det sköra livet som med styrka tar plats i det offentliga rummet. Och som med hoppfullhet hälsar oss välkomna in.
I år invigdes ett nytt ljusverk av David Svensson i Åkersberga, i Österåker Lightscape. En linje som mäter hela 530 meter. Dagtid skimrar den i guldgula, gröna och silvergrå nyanser. På kvällen förvandlas den till ett ljuskonstverk som lyser upp i mörkret. För så är det ju, att den konst som lyser också måste kunna fungera även när det är ljust ute. Bakgrunden är av grå räfflad betong. En sober inramning. Platsen är järnvägsvallen. Bakgrunden till verket var ombyggnationen av Roslagsbanan och i samband med den utlystes 2018 en tävling om utformningen av platsen för professionella konstnärer. Önskemål fanns om att lysa upp området för att skapa trygghet.
Jag funderar över det där med ljus som trygghet. Stämmer det? Jo, nog är det på det sättet. Om en gatlykta inte lyser känns direkt att något är fel. Jag vill skynda vidare till ljuset. Liksom jag heller inte vill vara i en mörk tunnel om kvällen. Små barn vet. Att i mörkret och det dunkla vet ingen vad som gömmer sig. Forskning om trygghet och brott understryker detta. På väl upplysta platser begås färre brott. Mörker, och den känsla av otrygghet som det för med sig, är helt klart en bakgrund till att vi har så mycket konst som lyser.
Efter att ha löpt längs med trottoaren vid tågspåret far Lightscape in i tunneln, upp över dess väggar och vidare upp i taket. Det är både mäktigt och lekfullt att utforska den långa linjen som kröker och böjer sig hit och dit. Men vad är det för slags linje egentligen?
David Svensson har utgått från historiskt måleri med skildringar av kust och hav. Så här berättar han:
”Konstverket är ett kollage av avbildade kustlinjer från målningar med olika konstnärliga visioner och ideal. Här möts nationalromantikens syn på naturen med symbolismen, naturalismen, realismen, impressionismen och modernismen.”
Med den långa kustlinjen knyter konstnären an till Österåker som en skärgårdskommun. Samtidigt rymmer Lightscape en större mängd konstverk med kustlinjer av olika konstnärer som till exempel Cezanne, Gaugain, Sigrid Hjertén, Prins Eugen, Anna Boberg, Carl Fredrik Hill och Ellen Trotzig.
Konsten och ljuset får oss att se och utforska. Att blicka upp. Att titta ner. Följa linjerna av ljus och färg med blicken. Och förundras. Över livet som pulserar. Över den natur som trots allt fortfarande finns där.
Offentlig konst som lyser upp – Monika Gora
Publicerad: 28 november 2021 | Skribent: Rebecka Walan
Foto: Emanuel Walan.
Har du sett dem? Ljusskulpturerna som lyser upp i mörkret. En del glöder, andra lyser som blixtar. Och nu tänds de. En efter en. Monika Gora är en av de konstnärer som gjort just skulpturer med ljus. Hennes Jimmys och Kusiner finns över hela landet.
Hon säger så här: “Man kan inte lysa upp världen och ändå se stjärnorna.” Med det menar hon att det krävs mörker för att vi ska kunna uppfatta ljus. Och visst är det så, att i vårt land där mörkret brer ut sig under vinterhalvåret är ljus och konst som lyser berikande.
Jag ringer upp Monika för en intervju. Jag är också nyfiken på hur det kom sig att hon blev konstnär. ”Det var självklart säger hon. Mamma målade så det konstnärliga fanns hemma.”
Monika Gora föddes 1959 och kommer från Warszawa i Polen. Föräldrarna invandrade till Sverige på 60-talet. Det var när starkt antisemitiska krafter blossade upp och många från Polen gav sig av. Det var ingen självklarhet att de skulle flytta till Sverige. Pappan var ingenjör och valen stod mellan Sydafrika, Kanada och Sverige.
Tio år gammal kom hon till Sverige. Hon började med keramik i 18-års åldern. Det hon gillade med keramik var att forma figurer i lera. Så småningom utbildade hon sig till landskapsarkitekt. Intresset för natur och biologi hade funnits vid sidan om konsten. Som få andra har hon lyckats med att få ihop de olika delarna. Konst, natur och omgivning.
Efter utbildningen reste hon ut i världen. Bland annat till Australien. Det var när hon satt på Ayers rock, som nu heter Uluru, som hon fick syn på några andra stenar, Kata tjuta. Stora orangea, mjukt formade klippor som var så släta att de tycktes vara polerade av havet. De såg ut som stora sovande djur. Då visste hon inte att dessa stenar senare skulle ge henne idén till de skulpturer som skulle komma att heta Jimmys, och som också Kusiner är besläktade med. Som har blivit så populära att de beställs över hela landet.
Hon jobbar gärna med mjuka former eftersom hon tycker att de är lättare att passa in; zeppelinarformer, droppar, bubbliga former. Hennes skulpturer är en befriande kontrast till alla de fyrkantiga hus vi har runtomkring oss.
En gång när Monika Gora var ute på havet med en båt, såg hon att något lysande närmade sig. Hon tyckte att det såg ut som en jättestor julgran men när det kom närmare såg hon att det var ett upplyst fartyg. Hon tycker att vi behöver mera ljus omkring oss, men återkommer till att vi behöver mörker för att uppfatta ljus. Hon jämför med hur vi lockas att titta in i en brasa. Att se på en eld är avkopplande, samtidigt som den har en dragningskraft på vårt psyke.
I Stockholms län finns hennes konst i Österåker, Lidingö och Stockholms stad. Skulpturerna finns i olika färger och kombinationer. De som är orange får samma färg som eldens glöd när de är tända.
Äldre fotografier som källmaterial
Publicerad: 10 november 2021 | Skribent: Daniel Sahlén
Näsby slott.
Under oktober lanserade Stockholms läns museum en ny guide, Slotts- och herrgårdsmiljöer, i mobilappen Upptäck historien. Jag har lett arbetet där museet tillsammans med fyra kommuner i länet har tagit fram fyra guider om slotten; Sturehov, Tyresö, Årsta och Näsby. Alla har sin speciella historia och ursprung i stormaktidens Sverige, en tid då Stockholm befäste sin plats som landets huvudstad. Det var många slott och herrgårdar som byggdes runt staden under denna period.
Att göra denna guide har varit en otrolig resa och lärorik process. Jag har fått många nya kunskaper om stormaktidens och sekelskiftets Stockholm. Det jag framför allt har uppskattat är det rika bildmaterial som jag har fått gå igenom. I guiden har vi använt bilder från Stockholms läns museums bildarkiv, kommunernas arkiv och DigitaltMuseum. Främst har vi använt äldre fotografier för att belysa ett annat perspektiv av platsen. I vissa bilder ser vi att byggnader eller landskap har förändrats, i andra ser vi byggnader som idag inte längre finns bevarade. De äldre bilderna ger därmed en viktig kunskap om byggnadens placering, utseende och funktion.
Det finns fantastiska flygbilder i länsmuseets bilddatabas tagna vid olika tider, av olika fotografer. En stor andel av bilderna kommer från Ahrenbergsflyg AB. Företaget leddes av Albin Ahrenberg från 1924 till 1955. Bilderna ger ett spännande perspektiv på hur platsen såg ut uppifrån, från luften, men också hur den såg ut för knappt hundra år sedan.
I det följande vill jag lyfta fram ett par exempel på hur vi har använt äldre fotografier för att förstå slottens historia. Näsby och Sturehov får härmed exemplifiera det historiska värdet som går att få ut av detta källmaterial.
Näsby slott
Vid Näsby slott har arkeologer med hjälp av äldre kartmaterial kunnat identifiera flera byggnader som idag inte längre finns kvar. På en karta från Krigsarkivet finns bland annat ett äldre värdshus. Idag finns det inga synliga spår, men arkeologerna har bland annat hittat en källare som tillhört värdshuset. På ett fotografi taget av Ahrenbergsflyg år 1936 (bild 1 nedan), finns bygganden fortfarande kvar, till höger om huvudbyggnaden. Vi kan ana ytterligare en byggnad bortom kontorsbyggnaden på andra sidan allén. Denna byggnad finns inte med på de tidiga kartorna och den har inte uppmärksammats i det arkeologiska arbetet. Tyvärr är bilden för oskarp för att vi ska kunna säga någonting om storleken eller typ av byggnad. Kanske var den bara tillfällig?
Ett annat flygfotografi över Näsby från samma år (bild 2) är taget från en annan vinkel. Denna bild visar ett mer lantligt läge. Slottet och slottsparken är idag omgivet av villabebyggelse, den bebyggelsen fanns inte när flygbilden togs. Vid vattenkanten kan vi också se bryggor och ett båthus. Dessa finns inte bevarade.
Sturehov
På ett flygfoto över Sturehov från 1936 (bild 4) kan vi också se äldre byggnader som är idag är rivna och i en målning av konstnären Martin Rudolf Heland från cirka 1800 (bild 3), ser vi ett orangeri längst till vänster av raden hus. Orangeriet var under 1700-talet en statussymbol. Här odlades aprikoser, persikor, ananas och andra exotiska växter. Att Sturehov har haft ett orangeri kan vi även se på äldre kartor.
Idag är orangeriet vid Sturehov borta. På flygfotografiet från 1936 syns en större växthusanläggning tillsammans med ett par byggnader. En av dem påminner om det orangeri som Heland målade. Personligen tror jag att det är delar av orangeriet som vi kan se på flygfotografiet. Vi vet inte exakt när orangeriet revs, men det fanns fortfarande kvar 1955 enligt ett fotografi taget av Ahrenbergs (bild 5). Strax efteråt revs hela växthusanläggningen.
Detta är bara exempel på vad vi kan hitta om vi studerar äldre fotografier riktigt noga. Mycket mer går förstås att hitta i våra bildsamlingar, eller i vår kulturhistoriska mobilapp Upptäck historien.
Flygfoto över Näsby slott, mot vattnet, 1936. Foto Arhensbergsflyg
Flygfoto över Näsby slott, från vattnet, 1936. Foto Arhensbergsflyg
Vy över Sturehov från öster, av konstnären Martin Rudolf Heland
Flygfoto över Sturehov slott, 1936. Foto Arhensbergsflyg
Flygfoto över Sturehov slott, 1955. Foto Arhensbergsflyg
Att fånga en plats
Publicerad: 4 november 2021 | Skribent: Moa Beskow
Jag har jobbat på Stockholms läns museum sedan 2016 och har arbetat lika länge med projektet Platsverkstan. I höstas lanserade vi den digitala utställningen Kungens kurva stories som är ett resultat av projektets verksamhet i Kungens kurva. I den här bloggtexten ska jag ta dig med på en tur till Kungens kurva och ge dig ett smakprov på hur det kan gå till när vi arbetar med insamling av material, och att hitta ingångar till vad som senare ska bli en utställning.
På upptäcktsfärd i Kungens kurva. Efter promenaden en stunds skrivande innan minnet bleknar. Foto: Moa Beskow.
I projektet Platsverkstan riktar vi i tur och ordning fokus mot de så kallade regionala stadskärnorna. Det här är platser i Stockholmsregionen som är särskilt viktiga för länets utveckling. Det byggs nya bostäder och man vill locka människor till platsen. Det pågår med andra ord stora förändringar här med siktet inställt på framtiden. Men vad är platsen idag? Vilka minnen och berättelser finns här? Genom Platsverkstan undersöker och dokumenterar vi platserna och 2019 hade turen kommit till Kungens kurva.
Tidigare har vi varit på platser som Märsta, Flemingsberg och Barkarbystaden, platser där det bor människor. Men Kungens kurva? Oj, tänkte vi. Hur ska vi kunna samla berättelser härifrån? Ett enda stort handelsområde, kan det verkligen finnas något att berätta härifrån? Nåväl, detta måste undersökas. Jag och två andra kollegor från museet anländer till platsen en solig septembermorgon för drygt ett år sedan. Med pennor, papper och mobiler i högsta hugg ger vi oss ut. Vi försöker se på platsen med nya ögon, bortom det mest uppenbara. Inför det som så småningom ska bli utställningen Kungens kurva stories letar vi ledtrådar. Hur ser det ut här, egentligen? Och vilka spår av människor kan vi hitta? Vilka lager av historia går att finna? Här är ett utdrag ur mina anteckningar:
”Utanför IKEAs entré står vi en stund och tittar. Så öde, bara en stor tom yta. Storskaligt. En riktig bilplats, finns det inga bänkar att sitta på? Det borde finnas ett konstverk här, eller en fontän? En joggare springer förbi. Vem joggar här? Människor går med sina lastade vagnar med varor från möbelvaruhuset. En palm sticker upp bakom något vitt och stort. Till höger om entrén lägger vi märke till tre stora gamla ekar och en björkdunge. Vi tittar oss omkring och ser skogen som sticker upp bakom Segeltorp, och träden utanför IKEA fårplötsligt ett sammanhang och hänger ihop med skogen. Träden bär också vittne om att platsen sett helt annorlunda ut innan köplador och vägar skar genom landskapet. En truck fullastade med kundvagnar kör förbi. Vi vänder söderut och fortsätter gå längs med fasaden på Kungens kurva shoppingcenter.
Fortsätter gå mot nedlagda Toys’r’us. Stannar till vid ett slags naturområde. I en liten bäck samsas en vält kundvagn med diverse skräp. Vi får syn på en slags rund byggnad och när vi stannar upp och tittar lite närmre ser vi att det sitter människor på bänken. Skulle vi passa på att också prata med folk nu när vi är här? Lite oplanerat, men vi tar tillfället i akt. En kvinna på bänken säger att hon är från Polen och inte kan svenska. Vi siktar vidare mot två herrar som sitter vända mot solen och lutar sig mot byggnaden som är en mobilmast. Den ena reser sig raskt och försvinner när vi kommer. Den andra mannen sitter kvar. Vi presenterar oss. Han verkar tycka det är trevligt att prata med oss. Det visar sig att han heter Tommy Moberg. Han brukar ofta sitta här säger han, som en oas här i området. En fin plats vid det lilla vattendraget. Alldeles lugnt och allt oljud stängs liksom ute. Man hör vinden rassla i träden och Tommy berättar att han brukar se vattenråttor och änder bland vassen. Vattnet är alldeles rent, källvatten som rinner ur ett litet rör. Men han har inte badat, säger han och skrattar. Samtalet blir mer och mer i form av en intervju och vi får veta att han bor i Erikssons gamla byggnad, högst upp. Det finns olika typer av boenden, familjer och andra är avskilda från varandra. Han bor högst upp och har bott där sedan maj 2019. Tidigt på morgonen hör han ljud från bygget som drar i gång. De ska bygga en park utanför, säger han.
Vi går vidare och utanför Lager 157 ser vi några food trucks. Vad händer här? Vi närmar oss och en pratglad man kommer ut. Han heter Jesper och har stått med sin vagn i Gamla stan i 20 år och är känd för sina kryddstarka korvar. Helldogs heter företaget. När coronan kom uteblev hela hans inkomst och han har inte kunnat betala hyran berättar han. Sedan fick han nys om den tomma parkeringen i Kungens kurva och efter många vändor lyckades han tills slut ta reda på vem som ägde marken. Nu hyr han här och har också fått dit fler vagnar och håller på att fixa en ny vagn med vedugnspizza.
Hur ska vi kunna berätta om allt spännande vi upptäcker här? Kanske svaret finns i en spåkula utanför Heron city. Foto: Moa Beskow.
Vi fortsätter in i skogen bakom Stadsmissionen. Vi hittar mycket skräp och vad som ser ut som elsladdar av olika slag. Vi funderar på om någon kanske har försökt utvinna koppar. Vi ser kläder, eldstäder, någon har ställt en liten turkos plastuggla på en sten. Cement, asfalt och betong överväxt med mossa. Kundvagnar, skor, kläder. Något som ser ut som en boplats. Kläder upphängda. På tork? Vi går en runda i skogsdungen och kommer ut på andra sidan, mot avspärrningarna där det håller på att byggas bredvid Kungens kurva shoppingcenter och mot Heron city. Bredvid skogsdungen står två husvagnar uppställda. En bil med förtäckt framruta. Kanske bor det människor här?”
Under året som gått har vi fortsatt vårt sökande efter historia, samtid och framtid i Kungens kurva. Förutom Tommy och Jesper har vi hittat fler människor som kan berätta om platsen. Vi har letat i arkiv och sökt i historiska källor och i september i år blev den digitala utställningen färdig för dig att ta del av. Kolla in Kungens kurva stories här på vår webb.
Nu tar vi oss vidare mot nästa plats; Haninge. Undrar vad vi kommer hitta här? Följ oss på sociala medier så får du veta mer!
Mer om Kungens kurva
Kungens kurva stories
Berättelser från en plats i förändring. Människor, minnen och tankar om framtiden.
Publicerad: 29 september 2021 | Skribent: Stella Waldenström
Stella visar appen Samtidsbild för biblioteksbesökare i Fisksätra. Foto: Elisabeth Boogh.
Hej!
Vi har precis startat ett nytt projekt på Stockholm läns museum. Projektet är en del av Samtidsbild, museets digitala plattform för insamling av nutidens bilder. Jag heter Stella och har fått förmånen att arbeta med detta från augusti till december. Jag är en musei- och kulturarvsvetare som tidigare har arbetat på museum och drivit projekt som inneburit ett samarbete mellan museet och dess publik. Jag har även arbetat på Skansen och tagit emot hundratals besökare i de historiska husen.
Men i höst ska jag vara på Stockholms läns museum och mitt uppdrag kommer vara att bjuda in fler grupper att dela med sig av sina bilder till Samtidsbild. I museets arbete fokuserar vi på olika platser och genomför olika aktiviteter i länet. Vi kan helt enkelt inte vara överallt samtidigt och därför gör vi nedslag på olika ställen. I höst har turen kommit till Fiskis!
Fisksätra är en förort i Nacka kommun, med inte mindre än 8000 invånare, detta gör faktiskt platsen till Sveriges mest tätbefolkade tätort! Här lever människor från över 120 nationer och här talas ungefär 60 olika språk. Jag skulle vilja påstå att platsen är unik – ett miljonprogram från 70-talet, inbäddat mellan villasamhällen och stora skogsområden, med både hav och sjö runt knuten. Många upplever platsen som en liten by, där alla känner alla och flera av de allra första hyresgästerna bor kvar i flera generationer.
Jag kommer vara på plats på Fisksätra bibliotek under nästan hela hösten. Där kommer jag vlogga, prata med människor om bilder, varför vi fotograferar och hur vi delar med oss av våra bilder. Jag kommer berätta om Samtidsbild och bjuda in personer till att vara med och skapa vårt gemensamma minne genom att bidra med fotografier. Årets tema för Samtidsbild är ”vardag” och för att göra det extra spännande att delta, arrangerar vi tillsammans med Fisksätra bibliotek, en fototävling i Fisksätra, där den bästa vardagsbilden utses. Vinnaren och några utvalda bidrag kommer dessutom presenteras i en utställning på biblioteket.
För mig är det viktigt att alla människor inkluderas i det gemensamma historieberättande och att museets samlingar återspeglar samhället som det ser ut. En förutsättning för detta är att alla har samma möjligheter till att ladda upp bilder på Samtidsbild. Men alla är inte lika vana vid digitala verktyg och det är långt ifrån alla som känner till Stockholms läns museum och vår verksamhet. Därför kommer jag, i samarbete med Fisksätra bibliotek, arrangera en serie workshops där vi visar och förklara hur appen och webbportalen fungerar, hur man laddar upp bilder och vilka villkor som gäller.
Fika med far. Foto: Leila Khazal.
Som ett avslut på detta blogginlägg vill jag dela med mig av ett foto som redan finns i Samtidsbilds arkiv. Titeln är ”Fika med far” och bilden är tagen av Leila Khazal. Detta är ett exempel på hur en vardagsbild kan fungera som en dokumentation över den tid vi lever i. Exemplet visar också på hur viktig bildens kontext är. Leila har skrivit att ”Pappa har kört från Uppsala så vi kan träffas utomhus där vi kan hålla behörigt avstånd. Han har skaffat ett Corona skägg som gör honom olik sig, men rätt stilig tycker jag. Han dricker sitt kaffe ur en Ayran mugg och klagar över att det smakar yogurt. Jag hoppas att han skojar.”
Jag hoppas ni vill följa mig i detta projekt, jag tycker att det ska bli jättekul!
/Stella Waldenström, insamlingsassistent
Min by i Afghanistan
Publicerad: 1 september 2021 | Skribent: Rebecka Walan
Foto: Rebecka Walan.
Under många år har jag rest runt till skolor, haft konstdagar där eleverna målat sina viktiga platser på temat Platsen i mitt hjärta. Under årens lopp har jag sett skogsdungar, fotbollsplaner, lekplatser, lantställen växa fram på papperet. Ofta blir jag både tagen och drabbad av deras platser och hur eleverna går in för att måla dem. Barn målar med olika stilar och tekniker. En del gillar att måla& brett och låta färgen rinna, en del vill vara mer noggranna.
En dag hände något särskilt. Jag besökte jag en skola och fick möta en pojke som gick i årskurs 6. Platsen han målade var en by i Afghanistan. Han hade inte varit mer än två år i Sverige och skrivit ner sin berättelse på klar svenska. Både bilden och pojkens berättelse gick rakt in i hjärtat.
Efter att han visat sin bild för mig bild för mig bad jag honom visa den för sina föräldrar när han kom hem. Då blev han tyst och tittade ner i bänken. En annan pojke förklarade att klasskamraten inte bodde med sina föräldrar. “Kanske du kan ta en bild av målningen och skicka den till dina föräldrar”, föreslog jag. Bänkkamraten tog mig nu lite avsides och förklarade att hans kompis inte hade någon kontakt med sina föräldrar. Jag blev mållös. Till slut fick jag fram: “Du ska vara stolt över det du har gjort”, sa jag. Han nickade.;
Jag vill dela hans bild och berättelse med er här:
Min by i Afghanistan
Det som jag har målat föreställer min by där jag bodde. Allt som jag har målat; berg träd, gräs fanns förutom fotbollsplanen. Jag önskade att vi hade en fotbollsplan. Jag brukade gå uppför bergen och titta ner mot husen och floden som var lite längre ner som jag inte fick med på målningen. Det kändes jättebra när jag bodde i min by.
Jag brukade inte göra så mycket grejor för att jag gick mest i moskén. När jag kunde göra något så gick jag mest hem för att vara med min familj. Det var bara ibland jag gick upp för bergen. Jag skulle vilja åka dit och gå uppför de bergen och om vi skulle kunna fixa en fotbollsplan så skulle jag vilja spela där. När jag målade den här målningen kändes det lite sorgligt och ändå bra.
Mästarnas mästare – Albertus Pictor
Publicerad: 22 juni 2021 | Skribent: Rebecka Walan
Kliv in vilken medeltida kyrka som helst och du förflyttas bakåt i tiden. Om du sedan går in i kyrka med medeltida muralmålningar blir känslan ännu starkare. Och har du lyckan att få träda in i ett kyrkorum där väggar och valv är målade av vår största medeltida målare genom tiderna, ja du har du tur.
Albertus Pictor målade i ett trettiotal kyrkor runt om i Mälardalen. Flera av dem finns i Stockholms län. Troligen målade han och hans lärlingar som flitigast just vid denna tid på året, när solen äntligen lyste och värmde upp kyrkorummet. Hans tid i Sverige är dokumenterad till mellan 1465 och 1509.
De flesta målningarna har bibliska motiv. Och helt klart fanns det en poäng med det. På det sättet blev de bibliska berättelserna levande för sockenborna i kyrkan. Här kunde de både förskräckas och förtjusas. Målningarna förstärkte det bibliska budskapet. Som Adam och Eva i paradiset, Jesus som frestas av Djävulen, eller Josef som kastas i brunnen av sina bröder.
En Albertus Pictor många målningar i Täby kyrka. Foto Anna Ulfstrand.
Men det finns också andra motiv. Rent dekorativa inslag som rankor och blad. Inte sällan ringar blad och rankor in de bibliska motiven. Något som också återkommer är schabloner. Tryckta blomliknande former i en djupröd nyans.
Bladrankor, Täby kyrka. Foto: Anna Ulfstrand.
Det förekommer också motiv av en helt annan art. Djur och fantasidjur av alla möjliga slag. I Härkeberga kyrka finns flera lekare, som musiker kallades på medeltiden. De spelar flöjt och trumma, fiddla och säckpipa. Ja, skulle man sätta ihop alla dessa lekare så skulle de bilda en hel orkester. Intressant i sammanhanget är att Albert själv, som han ju egentligen hette, fick betalt för att leka i Helga lekamens gille i Storkyrkan i Stockholm, som också hyser en av hans målningar. Det tycks alltså som om han själv var hemma i musikens värld. Kanske var det därför han hade intresse för att skildra lekare i sina målningar?
Målningarna har blekts med tiden. En del färger har också förändrats, som blymönjan som från början var en orangeröd färg men som nu blivit gråaktig och svart på grund av den kemiska förändring som uppstått i mötet med kalkväggen. Därför är till exempel kinderna på människor ofta sotsvarta istället för röda.
Men det är samma målningar som den medeltida bonden såg på under gudstjänsten som vi ser idag. Vilken hisnande känsla!
Nu när sommaren är här passar det bra att upptäcka våra medeltida kyrkor. I Stockholms län hittar du Albertus Pictors måleri i Bromma kyrka, Håbo-Tibble kyrka, Odensala kyrka, Sollentuna kyrka, Solna kyrka, Storkyrkan, Täby kyrka och Ösmo kyrka.
I Lids kyrka i Sörmland hittar du Albertus Pictors självporträtt och i Härkeberga kyrka finns flera lekare och märkliga djur.
Ett tips är att du kontrollerar att kyrkan är öppen innan du åker på upptäcktsfärd. Har du tillgång till en kikare så kan du se målningarna uppe i valven ännu bättre.
En världsnyhet i Alingsås och bronsåldern i Stockholms län
Publicerad: 12 maj 2021 | Skribent: Daniel Sahlén
Wulstring upplockad fotring. Foto: Mats Hellgren.
För ett par veckor sedan höll Västragötalandsregionen en presskonferens med över 1300 åhörare. Anledningen till mötet var att arkeologer hade hittat ett spektakulärt bronsåldersfynd utanför Alingsås, en upptäckt som förmodligen inte har undgått någon med intresse för arkeologi. Till och med BBC och Radio New Zeeland rapporterade om den fantastiska upptäckten.
Fyndet var en både en stor nyhet nationellt och internationellt då det var ett av de största depåfynden från bronsåldern som har hittats i Sverige, föremålen var också i ett fantastiskt skick. Men minst lika viktigt var vad som hade hittats och var någonstans. Upptäckten ger oss ny kunskap om den här typen av deponeringar och även unika möjligheter att undersöka platsen där fyndet gjordes. Personligen tycket jag att det var oerhört roligt att arkeologi, tack vare fyndet, fick en sådan medial uppmärksamhet.
Bronsåldern i Stockholms län
Stockholmsområdet är inte känt för sina bronsålderslämningar. Istället har lämningar från stenåldern och järnåldern varit viktiga. Men Stockholms län saknar inte spår från bronsåldern. Framför allt i sydvästra delen av länet finns ett rikt material. I Botkyrka upptäckte arkeologer på 1960- och 1970-talen lämningar från en större bronsåldersmiljö där det nya bostadsområdet i Hallunda skulle byggas. Här hittades en av de största bronsåldersboplatserna i denna del av Sverige, även ett flertal samtida gravfält. I och med att fynden hittades, stoppades bygget och området med bronsålderslämningarna kunde till stor del sparas. Delar av boplatsen och gravfältet undersöktes dock innan bygget stoppades. Då hittades bland annat omfattande rester av hantverk med brons och kopparlegeringar. I närheten av lämningarna påträffade arkeologerna även vad som än idag är Stockholms läns största hällristning, Slagstaristningen. Här hade människor för nästan 3000 år sedan ristat skepp, djur och människofigurer. Botkyrka kommun har tillsammans med Stockholms läns museum anlagt kulturspår. Här är det möjligt att se lämningar från bronsåldern och även andra kulturmiljöer, se även länkarna i slutet av detta inlägg.
Bronsåldersfynd hittade vid Ekudden, Nykvarn. Foto: Anna Ulfstrand.
Liknande bronsåldersmiljöer har även registrerats i Nykvarn, Salem och Södertälje, men dessa har inte undersökts i samma utsträckning som lämningarna i Hallunda. Därför vi vet mindre om dessa miljöer. Men här finns omfattande rösen, gravfält och boplatser från bronsåldern. Troligtvis även flera större boplatser, vilka ännu inte har undersökts eller identifierats. Vid Ekudden i Nykvarn hittades 1892 en av länets största bronsåldersdepåer med 52 föremål. Det var både dräktornamentik och verktyg. Depån vid Ekudden är mer typisk för bronsåldern än fyndet vid Alingsås, eftersom det hittades i en vattennära kontext och i ett område med omfattande lämningar från bronsåldern. Dess upptäckt var därför inte var lika överraskande. Men bronsålderns depåer har alltid fascinerat oss och visar på den rikedom och spännande kultur som fanns i norra Europa under perioden 2000 till 500 före Kristus.
Kulturspår Botkyrka
Kulturspår Hallunda
I norra Botkyrka finns tre kulturspår, i Hallunda börjar det vid Hallundaplan precis vid Tunnelbanan.
I norra Botkyrka finns tre kulturspår, i Norsborg börjar det vid vattenverket och går via Norsborgs herrgård och en slinga längs vattnet tillbaka till vattenverket.
Den här bilden är tagen av Marianne Bergman i Eldtomta som ligger mellan Södertälje och Tungelsta. Fotografiet togs förra veckan, den 20 april år 2021 och laddades upp på Samtidsbild och ingår där i en samling vardagsrumsbilder. Bildtexten lyder ”Vårt stökiga vardagsrum/kök, med massor av frön och odlingsgrejer på bordet. Dessutom corona-tider så ingen utomstående kommer in och kan se ’stöket’. ”
Varför är den här bilden intressant, jo den rymmer tusen och åter tusen ledtrådar som berättar något om den tid vi lever i. Som också kommer att kunna berätta för framtidens människor om vår tid. Hur vi åt, umgicks, vad vi omgav oss med för typer av föremål, och bildtexten berättar också något om hur pandemin gör avtryck i vardagen. Zooma in i bilden och studera vad som ligger på köksbordet, eller vad som står på köksbänken i bakgrunden. Finns det något i bilden som påminner om ditt hem? Eller som skiljer sig från det liv du lever?
Försvinnande kulturer och digitala bilder
I slutet av 1800-talet började diskussioner på lärosäten, och bland forskare att det behövdes en vetenskap som studerande vanligt folks vardag. Det växte också fram en oro kring de gamla bondesamhällena som höll på att försvinna, Känslan under 1900-talets början och mitt var att nu måste vi skynda oss att spara historien. Folklivsforskningen, eller etnologin som ämnet senare fick heta, tog form och forskarna reste runt och intervjuade, fotograferade och spelade in ljud för att fånga ett försvinnande kulturarv.
Nordiska museet har sedan 1920-talet använt sig av frågelistor och fasta meddelare för att skriva ner det tidstypiska och vardagliga. Sedan 2011 har Stockholms läns museum samlat digitala fotografier. Tanken är densamma som för etnologerna för hundra år sedan. Vad händer med alla dessa bilder vi har i våra mobiler, i datorernas hårddiskar eller i ett moln någonstans? Om vi inte samlar dessa bilder nu riskerar de att försvinna.
Var med och samla för framtiden!
Så nu intresserar vi oss för vardagen, ett fenomen jag alltid har gillat. Den där självklara enkelheten som bara är. En vanlig lite halvtrist dag kanske någon skulle tänka, men oj vad den bär på mening! Tänk alla tusentals små detaljer som gör just din vardag till vad den är. Porslinet du dricker kaffe eller te ur på morgonen. Varifrån kommer det? Hur har det hamnat hemma hos dig? Vilka händer har skapat dess former och hur många människor har investerat tid, tanke och kärlek i just den här koppen? Alla gånger den diskats, torkats. Kanske tappats i golvet och tagits upp igen.
Om du verkligen studerar varje val, varje föremål och varje syssla i din egen vardag kommer du upptäcka hur du är förbunden med världen och ingår i något mycket större än du själv. Den större bilden är det som bildar vår gemensamma kultur och så småningom också berättelsen om oss.
Var med och samla vår historia! (Du vet, man saknar inte kon förrän båset är tomt!)
Så här gör du: Ta en bild av ditt vardagsrum. Ladda upp bilden i appen Samtidsbild eller på vår webb. Tagga den med #vardagsrum och skriv i bildtexten hur du använder rummet.
Mer om samtidsbild
Samtidsbild
Samtidsbild är Stockholms läns museums plattform för insamling av länsinvånarnas digitala bilder.
Skulpturen Ping Pong av Peter Johansson tog plats utanför den nya sporthallen i Kungsängen i december 2020. Men folk reagerade långt tidigare, så fort skissen visades i media. Trådarna på Facebook fylldes snabbt med hundratals kommentarer. “Slöseri med skattepengar.” “Den ser i alla fall rolig ut.” “Det är inte konst.” “Den skulle jag ha kunnat göra för 50 lax.” Kostnaden var kanske det hetaste debattämnet, 787 000 kronor, utan markanpassning; 600 000 kronor. Av detta gick en stor del till tillverkningskostnaden, konstnärens arvode var en liten del i det hela. Tangentborden gick varma och skulpturen fick uppmärksamhet i såväl riksmedia som i utlandet. “Som en smurf på crack”, skrev Dalarnas tidning.
Konstnären själv tyckte bara att det var roligt att Ping Pong blev omtalad och väckte uppmärksamhet.
“Det är ju fantastiskt att man har en publik, att människor diskuterar och tycker att det är kul eller tråkigt. Det är ju underbart. Skulle inte någon reagera så skulle det ju kännas hopplöst att jobba med det här, säger Peter Johansson.”
Ja, för vad är konsten om den inte blir talad om? Om den passerar helt obemärkt? Själv blir jag bara glad av den blåa figuren som befinner sig sju meter upp i luften och rör på ögon och tunga. Även hatten rör på sig från sida till sida.
När Peter Johansson gör offentliga verk går han grundligt till väga. Det unika med platsen vägs in och så lägger han till sitt uttryck, eller med andra ord: Gör sin grej. Inte sällan går han utanför ramarna för vad man tror är möjligt. Ett exempel är Rent Hus som du hittar i Haninge. Ett ångande hus i en rondell som knyter an till alla de tvätterier som förut funnits på platsen.
Ping Pong är också ett platsspecifikt konstverk. Skulpturen kom till i samband med att sporthallen byggdes, då det kulle avsättas en procent till offentlig konst. Kommunen gjorde en utlysning, 60 intresseanmälningar ramlade in och av dessa valdes tre konstnärer ut för att göra skisser till ett konstverk. Och det vinnande bidraget blev alltså Ping Pong. Skissen som Peter Johansson lämnade in. bestod av ett 26-sidigt dokument med bild och text.
“Den konstnärliga gestaltningen ska vara en unik del av byggnaden, dess arkitektur och verksamhet och bidra till platsens identitet. Konsten ska skapa en välkomnande och lustfylld atmosfär, i samklang med den aktuella verksamheten; idrott, träning, tävling, som en röd tråd. Verket ska erbjuda en upplevelse både dagtid, för utövande och besökande och utifrån kvällstid, då byggnaden är tom.”
Ett utdrag från kommunens uppdragsbeskrivning
Peter Johansson har tagit fasta på vad som ska ske inne i hallen där det alltså ska spelas pingis. Den blå färgen knyter an till bordtennisbordens färg, näsan till den vita bollen och ögonen rör på sig som om Ping Pong tittade på en bordtennismatch. Sju meter upp i luften syns den på långt håll.
“Figuren har inspirerats av en leksak som jag hade när jag var liten, som jag har omformat”, berättar Peter.
Jag tänker på barnkonventionen som blivit lag och tycker att det är fint att en leksak har blivit till ett offentligt konstverk. Det är något helt unikt.
Varför så starkt engagemang?
Frågan är varför folk blev så engagerade och arga när det gäller Ping Pong? Visst, det handlade säkert mycket om den pengapåse som avsatts för verket, alltså en procent av vad sporthallen kostat att bygga. Den regel som sedan den infördes 1937, har gjort att vi i samhället nu har konst från olika tider med olika uttryck. Men kanske är det också något annat som gror under ytan? Kan det ha att göra med den situation vi nu befinner oss i, och att det har blivit tydligt för människor hur viktiga våra samhällsbärande institutioner är?
“Pengarna behövs i stället till vård och omsorg, renovera äldreboende, förskola och fritidshem!”
Uttalandet finns i ett debattinlägg i Mitt i den 2 september.
Den 21 mars 2021 deltog jag i ett livesänt panelsamtal. Samtalet arrangerades delvis på grund av den höga debatten. Utöver moderatorn var det var jag och två representanter från kommunen som satt i panelen. Konstnären själv deltog på länk från Köpenhamn. Under tiden fick tittarna ställa frågor. En person berättade att hens lärare fått sparken från sitt jobb på grund av Ping Pong.
Så förhåller det sig ju inte, tänker jag och förklarar, kanske lite väl snabbt, att det handlar om olika pengapåsar i kommunbudgeten.
Men bakom hennes kommentar finns förstås en djup tragik. Mina tankar börjar nudda vid det som vi nu kommit att kalla för polarisering. Är det kanske så att Ping Pong har fått klä skott för dessa underströmmar? En upplevelse av etablissemanget mot folket. Är det därifrån ilskan kommer?
Frågan är när offentlig konst brukar väcka debatt? Finns det kanhända någon gemensam nämnare? Jag drar mig till minnes den stundtals hätska diskussionen kring Kirsten Ortweds gestaltning av Raoul Wallenberg 2001. Då handlade det framför allt om hur Raoul Wallenberg gestaltades. Carl Hamilton var upprörd och skrev i Aftonbladet: “Konstclowner slår till mitt i stan”. “Konstverket ser ut som tolv stycken klickar med hundlort på trottoaren.”
2019 handlade det om Zlatan. Som efter att statyn av honom satts upp i Malmö gick och köpte in sig på Hammarby. Skulpturen vandaliserades och togs ner i väntan på ny placering.
I båda fallen har det handlat m nationalhjältar. Ping Pong hamnar inte precis i den kategorin.
Utanför våra referensramar
Kanske har det i stället att göra med skulpturens utformning och att den går lite utanför våra referensramar? Höga skulpturer har vi sett förr. Karl XII i Kungsträdgården, Gustav II Adolf som rider på sin häst upp mot Stockholms slott, eller Berzelius på sin höga sockel i Berzelii park. Blir gapet kanske lite för stort när det i stället handlar om en plastleksak som är högt upp i luften och inte en av våra gamla kungar?
Kanske sanningen finns någonstans mitt emellan? Pengar, polarisering och utformning.
Peter Johansson har hamnat i hetluften förr. Med sina skivade plastförpackade dalahästar har han utmanat bilden av Sverige och svenskheten. Han har klätt av sig. Och klätt ut skådespelare till nynazister för att sätt ljuset på främlingsfientliga krafter. Men med Ping Pong ville han inget annat än att göra folk glada.
“Jag gör ju ofta saker som jag tänker att jag måste förklara på olika sätt. Det kan vara politiska saker eller saker som handlar om hjärta om smärta. Sådant som jag förbereder väldigt bra med referenser, eller genom att skriva texter. Men det här verket hade jag faktiskt inte förberett på det sättet, utan jag trodde faktiskt i min enfald att det skulle gå ganska spårlöst förbi och bara glädja dem som skulle använda sporthallen.
Det ska sägas att Ping Pong inte bara mötts av hårda ord. På sociala media finns också hejarop bland de ilskna harangerna: “Häftig konst.” “Kul gubbe, varför klaga?” “Finaste jag sett på länge”. Att konst engagerar så här intensivt är ganska så ovanligt.
På väg till panelsamtalet tar jag först pendeln och promenerar sedan till sporthallen. Det är söndag och folktomt. Men på skolgården nedanför sporthallen håller två killar i 15-års åldern på och grejar med en moppe.
“Hej!” säger jag. De tittar lite undrande på mig men hejar artigt tillbaka.
“Vad tycker ni om den nya skulpturen utanför sporthallen”, ropar jag och förbereder mig på en osande kommentar.
“Den är jättefin”, säger den ena killen och ler.
Jag blir glad. Jag har ju kommit att tycka om den där blåa tokiga gubben.
