Stckholms läns museum
Välj språk

Författare: hiq-admin

Varför gräver arkeologerna i Viggbyholm?

Publicerad: 17 augusti 2020 | Skribent: Daniel Sahlén

Tre personer i hjälmar och skyddsvästar gräver i marken framför en grävmaskin.
Intensivt arbete pågår. Foto: Arkeologerna, SHM.

Texter om en utgrävning, del 1

Den första juni i år inledde Arkeologerna på Statens historiska museer, i samarbete med Uppdrag Arkeologi, slutundersökningen av en fornlämning intill Skördevägen i utkanten av Viggbyholm, Täby. Det är en av de största arkeologiska utgrävningarna på flera år i Täby. Undersökningen avslutas i fält i oktober, men efter det kommer arkeologerna att ha ett omfattande arbete med att undersöka alla fynd och sammanställa den information som har kommit fram.

Jag kommer följa arbetet i tre blogginlägg. I detta, det första kommer jag att berätta om bakgrunden till undersökningen och platsen. I det andra inlägget tittar jag på vad som kommit fram under fältarbetet och vilka slutsatser arkeologerna har gjort. Avslutningsvis kommer jag att följa med arkeologerna in och titta på det arbete som genomförs efter att grävandet avslutats.

Varför gräver arkeologerna här och varför just nu?

Hundratals arkeologiska undersökningar görs varje år i Sverige och framför allt i Stockholmsregionen. Här bredvid E18 i Viggbyholm ligger en sedan tidigare känd fornlämning med vad som tolkats som en boplats och ett par gravfält. Arkeologer har varit här flera gånger tidigare för att förstå hur platsen har använts och hur länge. Nu planerar Täby kommun att bebygga området med bostäder och en idrottshall och därför måste arkeologer gå in och undersöka området för att få en större förståelse för platsen innan lämningarna tas bort och området kan exploateras. Sådana här undersökningar genomförs året runt av arkeologer innan ny infrastruktur eller bebyggelse kan anläggas i ett växande Stockholm. Ett första steg är ofta en utredning, där en bedömning måste göras om det finns något av arkeologiskt intresse i området. Detta sker både genom studier av kartor och tidigare undersökningar i området, men även på plats för att hitta spridda spår av mänsklig aktivitet de senaste 10 000 åren. Lite som att hitta en nål i en höstack, men som bygger på detaljerade studier om platsens historia och naturliga förutsättningar.

Arkeologiska undersökningar, viktiga instrument för att bevara kulturarvet

Efter detta följer en förundersökning vilken är en lite större undersökning i fält, där syftet är att mer i detalj bestämma omfattningen av fornlämningen. Ofta räcker det innan exploateringen av bostäder eller vägar påbörjas. Efter förundersökningen vet vi kanske så mycket om platsen att exploateringen kan genomföras utan att fornlämningen behöver påverkas. Eller så har länsstyrelsen gjort den tolkningen att den aktuella fornlämningen är så pass unik och värd att bevara för framtiden att bygget måste stoppas. Om inte, så kommer det att krävas att en slutundersökning genomförs, vilket är det vi ofta kallar en arkeologisk utgrävning. Syftet är då att undersöka hela det område som täcks av fornlämningen och att få ut så mycket information som vi kan innan fornlämningen tas bort och bygget kan genomföras. En slutundersökning är en destruktiv process och betyder att delar eller hela fornlämningen kommer att försvinna och målet är alltid att undvika detta. Länsstyrelsen har gjort bedömningen att fornlämningen vid Viggbyholm måste tas bort innan kommunens byggplaner inleds. Fornlämningen kommer därför att förstöras och tas bort, men den kommer samtidigt att ge oss viktig information om livet i denna del av Stockholm under vikingatiden.

Vad är det då för plats som arkeologerna undersöker?

Fornlämningen ligger nära en tidigare gård vid namn Vikby, som tros vara en av föregångarna till den större gården Viggbyholm som gett området dess namn. Redan 2013 kunde arkeologer belägga att det i området fanns lämningar från en boplats som använts under järnåldern, men hur stor platsen var och när den användes var oklart. I närheten av den fornlämning som grävs ut idag finns även flera gravfält med dateringar till järnåldern vilket är typiskt för större järnåldersgårdar. Placeringen av gravfält nära gården var ett sätta att markera att “här har vi alltid bott, detta är vår mark”. 2018 genomförde Arkeologerna en mer omfattande förundersökning av platsen vid Skördevägen och de kunde då dra slutsatsen att det rörde sig om en större boplats med datering till järnåldern och med betoning på vikingatiden (ca 750-1050e. Kr.) och kanske bestod platsen av ett par enskilda gårdar. Kanske var dessa föregångare till det medeltida Vikby. Fornlämningen ligger idag ett bra stycke från vattnet, men eftersom strandlinjen vid slutet av järnåldern gick ca 4 meter högre upp låg gårdarna vid Viggbyholm då vid en vik till Östersjön. Detta var en viktig ekonomisk resurs och betydande för transporter i en värld utan bra vägar. 

En slänt som är delvis uppgrävd. I bakgrunden en skog och en väg
Överblick över området som undersöks: Östersjön skymtar i bakgrunden. För tusen år sedan nådde havet nästa ända fram. Foto: Leif Grönvall, Täby Hembygdsförening.

Tusen år av historia träder fram

Jag besökte undersökningen i början av juli för att lära mig lite om platsen och hur de har tänkt kring projektet. För en oinvigd betraktare ser det nog mest ut som en slänt fylld med sten och stenblock. Tillsammans med John Hamilton, specialist på järnåldershus, går jag runt på ytan och lämningar från långhus, gravar och eventuella hamnanläggningar träder fram. Det är fortfarande tidigt i undersökningen och arkeologerna håller som bäst på att rensa fram på ytan som ska undersökas och bygger upp olika teorier om vad som är vad och hur områdets olika delar hänger ihop. Jag har själv varit med och arbetat på flera olika utgrävningar och det här är en spännande fas som kräver ett stort uns tålamod och erfarenhet. Sakta men säkert kommer lämningarna som finns gömda i jorden att träda fram. Då kommer hus och gravar att bli tydligare och vi kommer att kunna se hur denna plats användes för tusen år sedan, vi kommer att få en kunskap om de som bodde här för tusen år sedan. Under de kommande veckorna hoppas arkeologerna på att kunna besvara frågor som: Är det en hamnanläggning vi kan se i östra kanten av området? Har vi här resterna från två gårdar? Var de i sådana fall samtida eller befolkade under olika tidsperioder? När började folk bo på den här platsen och hur länge?

Arkeologerna och Uppdrag Arkeologi kommer i augusti och i höst att ha flera allmänna visningar för den som vill veta mer om platsen och det arbete som pågår. Nästa visning är planerad till 26 augusti klockan 17.30, och på Arkeologidagen den 30 augusti kommer två visningar att hållas 09.30 och 11.30.

Läs mer om arbetet och framtida visningar på:

Arkeologernas hemsida: https://arkeologerna.com/uppdrag/vikingatida-vikby/

Uppdrag Arkeologis hemsida: http://www.uppdragarkeologi.se/viggbyholm 

Täby hembygdsförening skriver även kontinuerligt om grävningen i sin tidskrift Fornminnesnytt: https://www.hembygd.se/taby/page/35750 

En dag ska jorden bliva vår

Publicerad: 4 juli 2020 | Skribent: Stina Hagelqvist

Höjdhagen i Gustavsberg. De så kallade vinkelbodarna. Uppförda kring 1940.  Foto: Ingvar Lundkvist

En dag ska jorden bliva vår är inte bara en strof ur Internationalen utan också mottot på det tävlingsförslag som Kooperativa förbundets arkitektkontor bidrog med i en av många arkitektur- och stadsplanetävlingar vilka genomfördes under 1930-talet. Decenniet kännetecknas inte bara av den inledande Stockholmsutställningen utan också av utvecklings- och experimentlusta med den goda bostaden och det goda livet för ögonen.

År 1932 anordnade Stockholms stad en tävling i syfte att utveckla ”enkla, verkligt billiga och goda bostäder, avsedda för familjer i små villkor” vilket står att läsa om i tävlingsprogrammet.

De önskade en ny ordning

Majoriteten tävlande följde tävlingsprogrammets instruktioner och lämnade in förslag på lägenheter i så kallade smalhus, det vill säga flerfamiljshus som var mellan åtta och tio meter breda, men inte KF:s arkitektkontor. De hade vidare ambitioner än så. De önskade, som antytts genom tävlingsförslagets motto, en ny ordning och i väntan på revolution, ett alternativ till hyreskasernen – en god bostad i form av radhus med en egen trädgård. Arvid Fougstedts perspektiv* som illustrerade tävlingsförslaget visade på en uteplats, en täppa och några träd samt livet som skulle levas där med avkoppling, umgänge och odling för husbehov. Något pris fick inte KF:s arkitektkontor men omsatte till slut sina ambitioner om goda bostäder för arbetarfamiljer i Gustavsberg.

KF köpte Gustavsbergs porslinsfabrik

Kooperativa förbundet köpte Gustavsbergs porslinsfabrik 1937 och satte igång med att utveckla produktionen inte bara av porslin och sanitetsgods utan också av bostäder. KF:s arkitektkontor bildades 1924 i syfte att skapa i första hand kostnadseffektiva och funktionella butikslokaler men också fabriker, kvarnar, silos, lager, inredningar, restauranger, förpackningar och i förlängningen även bostäder åt sina anställda. Till kontoret rekryterades Eskil Sundahl som chef, medskapare av såväl Stockholmsutställningen 1930 som det funktionalistiska manifestet acceptera 1931 och snart var en ung radikal grupp arkitekter anställda som ville förbättra världen med hjälp arkitektur. Funktionalismen pulserade i arkitektkontorets blodomlopp.

En stor cirkel med pinnar inuti som alla går mot mitten.
Gustavsbergs Porslinsfabrik. Bildupphovsrätt i Sverige. Fotograf: Elisabeth Boogh.

I Gustavsberg kunde KF förverkliga sina idéer om den goda bostaden och det goda samhället. Som främsta arbetsgivare på orten kom Gustavsberg att fungera som ett brukssamhälle i modern tappning. Fabriksledning och kommunledning hade gemensamt intresse i det goda samhällsbygget och KF:s arkitektkontor kom att rita bostäder, skolor, centrumanläggning och kommunhuset Runda huset, förutom porslinsfabriker av olika slag.

Kommunalhus, Gustavsberg. Arkitekt: Olof Thunström. Foto: Erik Åström.

Ett antal av de bostadsområden som KF lät uppföra i Gustavsberg var radhus och småstugor med egna trädgårdar likt 1932-års tävlingsförslag. Radhuset låg arkitektkontoret särskilt varmt om hjärtat och återkom i ytterligare tävlingar som arkitektkontoret medverkade i: Stockholms stads bostadstävling 1940 och Industrins bostadstävling 1946.

Olof Thunström arkitekt i Gustavsberg

Olof Thunström, arkitekten som stod för merparten av den nya bebyggelsen i Gustavsberg, dömde ut de befintliga arbetarbostäderna. De var med några undantag opraktiska, dragiga och ohygieniska. Undantagen, menade Thunström, förebådade dock de bostäder han själv skulle rita för kooperationens räkning.

Hans första område i Gustavsberg, Höjdhagen (1938 – 1940), planlades med ett sjuttiotal småstugor, de så kallade vinkelbodarna, om två rum och kök med matrum i anslutning till köket och öppet mot vardagsrummet. Det mest kännetecknande för småstugorna är de vinkelställda byggnadskropparna som öppnar sig mot sydväst. Här fanns en insynsskyddad terrass. När de första hyresgästerna flyttade in fick de fruktträd och bärbuskar att plantera, i övrigt skulle naturen i princip lämnas okultiverad, inga häckar eller staket skulle skilja tomterna åt, befintliga stora träd som tall, björk och ek bevarades liksom stenhällar och nivåskillnader.

Ett hus bland träd i skogen.
Enfamiljshus i Höjdhagen, Gustavsberg. Olof Thunströms vinkelbodar. Fotograf: Alf Nordström.

Thunströms nästa bostadsområde blev ett radhusområde – Grindstugärde, som uppfördes 1943 – 1945 mitt under brinnande krig. Radhuset förenade flerfamiljshusets ekonomi och ytsnålhet med villans marknära läge och sågs som en optimal hyresbostad åt arbetarfamiljen. Genom att förskjuta byggnadsvolymerna var det möjligt att skapa insynsskyddade uteplatser s om kunde förbinda dagligrummen inomhus med uterummen. När Grindstugärde stod färdigt anordnade KF en bosättningscirkel och en utställning i fyra av radhusen i samarbete med Svenska Slöjdföreningen. Husen skulle inte bara planeras optimalt för det goda livet utan också inredas och möbleras på rätt sätt. Också i Hästhagen uppfördes radhus efter Thunströms ritningar.

Radhus i Gustavsberg av Olof Thunström. Foto: Erik Åström.

Genomgående för kooperationens arkitektur är den för tiden höga ambitionsnivån och standarden. Under Eskil Sundahls ledning bidrog arkitektkontoret till att höja levnadsstandarden, att sätta prägel på det svenska folkhemmet och att sprida den funktionalistiska arkitekturen ut i landet. När Sundahl går i pension 1958 inleds en ny era i både arkitektkontorets, kooperationens och Sveriges historia. Men det är en annan historia.

Riksintresse för kulturmiljövården

Idag är Gustavsbergs brukssamhälle ett riksintresse för kulturmiljövården. Kooperationens miljöer från 1930-, 40- och 50-talen, bland andra nämnda bostadsmiljöer, bygger vidare på den gamla brukstraditionen. Här finns industrimiljöer, offentliga byggnader och bostäder av olika typ och för olika sociala grupper. Thunströms bostadsområden, vinkelbodarna i Höjdhagen, radhusen i Grindstugärde och Hästhagen, har höga kulturhistoriska värden och får därför inte förvanskas.

* En dag ska jorden bliva vår. Ett exteriörperspektiv och två interiörperspektiv utförda av Arvid Fougstedt i gouache, akvarell och täckvitt på kopia finns i Arkitektur- och designcentrums (Arkdes) samlingar.

Sommartapeten med stort T

Publicerad: 1 juli 2020 | Skribent: Stina Hagelqvist

Inför stundande ledighet kanske du har tänkt på att renovera sommarstugan och äntligen tapetsera vardagsrummet, köket eller barnrummet. Du har besökt bygghandeln, byggnadsvårdsbutiken och måleributiken i jakt på rätt beslag, foder och färg. Du har inventerat utbudet av tapeter både IRL och digitalt samt läst alla inredningstidningar med temat ”tidstypiska tapeter”, ”tapeter för sommarstugan”, ”sommarens finaste tapeter”, ”fina sommartapeter” eller ”somriga fina tapeter”, samtliga med någon form av blommönster i ljusa kulörer med en släng av romantik och rokoko och som andas sommar, sol, bad, landet och torp.

Tapet från Lundby parstuga.

Men ännu har du inte hittat rätt tapet. Den där som bara är du och just din stuga. Den ena för gräll, den andra för blek, den tredje för stormönstrad, småmönstrad, modern, retro, gammalmodig och så vidare. Den rätta, optimala tapeten för just dig och din stuga finns inte att uppbringa på denna jord. Jag har i alla fall inte funnit min drömtapet än. Vad är problemet? Det finns ju en myriad av tapeter att välja mellan. Valfriheten är enorm.

Och det är ju precis det här som är problemet. Det finns för många tapeter att välja mellan och för många idéer om vad som är en passande tapet för sommarstugan. Här följer därför några enkla råd för den rådvilla, på vägen mot den optimala sommartapeten, eller den optimala tapeten, helt enkelt.

1. Behåll den du har!

Kanske kan den befintliga tapeten duga? Den utgör, oavsett ålder och utseende en årsring som bidrar till byggnadens berättelse om sig själv. Titta in på vår hemsida för hur du kan ta hand om din äldre tapet. På Byggwebben kan du läsa om hur du tar hand om dina riktigt gamla tapeter om du är lycklig innehavare av ett hus med intressanta och vackra tapeter.

Tapet i kammaren i Hammarbystugan, Erikskulle. Foto: Stockholms läns museum.

2. Läs på!

Det finns litteratur som både är matnyttig och kittlar sinnet lika mycket som de inredningsmagasin som i alla fall jag, förläser mig på. Låna på närmaste bibliotek, ta med till hängmattan eller åtminstone kaffebordet i syrenbersån (de är ganska tjocka och tunga). Jag rekommenderar varmt standardverket Tapetboken. Papperstapeten i Sverige av Ingela Broström och Elisabet Stavenow-Hidemark från 2004. Passa på att låna en utgåva av klassikern Så renoveras torp och gårdar av Ove Hidemark med flera. Boken gavs ut första gången 1973 och tillhör idag ett måste för stugägaren. Gå med i Svenska Byggnadsvårdsföreningen och få den utmärkta tidskriften Byggnadskultur hem i brevlådan några gånger om året och få tillgång till det eminenta artikelarkivet som behandlar allt du behöver veta för att ta hand om ditt hus, högt och lågt inom byggnadsvården.

Harry Runqvist säkrar tapetprover i Kalvsviks parstuga, Österhaninge. Foto: Arne Collmo, 1977. Haninge Hembygdsgille.

3. Gräv där du står!

Eller mer korrekt, undersök ditt hus och lek husdetektiv. Vad finns bakom den tapet som just nu pryder väggen? Bakom gipsskivan eller den så vanliga tretexskivan. Vilka tapeter har funnits tidigare i rummet? Hur många tapetlager går det att hitta? Hur såg väggarna ut från början? Fanns det tapeter i den mening vi uppfattar överhuvudtaget eller hittar du andra spännande underlag? Lerklining? Lumppapp? Det kan finnas anledning att fundera över vad det är för typ av hus du bor i? Är det ett torp? Eller är det en mangårdsbyggnad, egnahem, villa? Hur gammalt är huset? Hur är det byggt från början?  Och, inte minst, vad har hänt med huset sedan det byggdes?

Foto: Alf Nordström

För att ta fram de olika tapetskikt som funnits tidigare kan du på lämpligt ställe (kanske inte mitt på väggen utan någonstans mer dolt) lossa en lagom stor bit med flera tapetlager. Tänk på att de olika tapeterna kan ha olika stora mönster så biten får inte vara för liten. Fukta denna med vanligt vatten och låta den ligga mellan tidningspapper, i en plastpåse, över natten så tapetlimmet löses upp. Lossa försiktigt lagren från varandra medan de är lite fuktiga, pressa tapetproverna under tryck så de blir släta, och viktigast av allt: håll koll på ordningsföljden. Om inte tidigare, så har du nu nytta av Tapetboken eller återigen, Byggwebben för att datera de olika lagren. Har du tur hittar du tidningspapper mellan skikten och kan datera lagren ned på året. Kanske finns det någon tapet som faller dig extra i smaken som kan tjäna som utgångspunkt i ditt val av ny tapet? Kom ihåg att spara dina tapetprov. Dessa är en fin dokumentation över husets historia, särskilt om de går att relatera till andra händelser som nya ägare, bröllop och andra ombyggnader.

Foto: Stina Hagelqvist

4. Som sista råd – strunta i allt vad tidstypiskt, somrigt, romantiskt heter!

Det som anses vara karaktäristiskt för en tid, plats, årstid och så vidare, stämmer inte alltid överens med hur husen faktiskt såg ut en gång i tiden och hur de i praktiken inreddes. Själv har jag varit lycklig innehavare av ett fantastiskt radhus från 1956, så kallat arkitektritat med välbevarade detaljer med undantag för just ytskikt. Sagt och gjort, detektivarbete medelst skrapa i jakt på originaltapeten och i hopp om en ”tidstypisk” 1950-tals tapet. Vad hittar jag?

Under tre lager spackel och vävtapet – den mest bedårande romantiska blommönstrade tapeten. Tidstypiskt? Absolut! Den kanske inte var anno 1956 och den levde definitivt inte upp till de gängse föreställningarna om tidstypiskt för 1900-talets andra hälft. Men tidstypiskt, självklart. Den hade ju satts upp en gång i tiden av någon som gjort ett åtminstone någorlunda aktivt val i utbudet av tapeter tillgängliga på marknaden.

Vad kan man dra för slutsatser av det här? Det är lätt att gå vilse bland råden och valmöjligheterna och du kan bli överraskad i din jakt på originaltapet. Ta hand om ditt hus, oavsett ålder så finns det egenskaper och kvaliteter i det befintliga som är värda att bevara och använda som källa till inspiration. Välj något du tycker om och strunta i de föreställningar, normer och ideal som just nu saluförs i media. Ditt val kommer bidra till en ny årsring som boende efter dig kan få fundera över. Själv hoppar jag över tapetseringen i år, det är enklast så.

Kulturarv under lupp

Publicerad: 26 juni 2020 | Skribent: Rebecka Walan

Skeppsbron vid Gustav III:s staty. Målning av Fritz von Dardel, 1817 -1901. Foto: Stadsmuseet i Stockholm, SSM_1619_0

Statyer välts. Slängs i vattnet. Går i bitar. Gamla slavägare. Plantageägare. Människor som bidragit till att skapa ett vanvettigt maktövertag över andra människor. Frågan är vilken betydelse det har för historien att dessa statyer försvinner? Det finns ett nutida rättmätigt raseri över slaveri och förtryck. Att då ta bort en staty blir en symbolisk handling. Det är inte bara statyn av människan som slängs utan också vad personen i fråga stod för och dennes värderingar.

I en mening handlar det om minnen. Minnen av människors förtryck. Och även rent personliga minnen av hur det är att vara orättvist och orättfärdigt jagad av polisen på grund av hudfärg och utseende. Som också har lett till mord och dråp. Dessa minnen har berättats och återberättats, vilket lett till sociala minnen som i sin tur delas av en grupp människor. Och till sist det kollektiva minnet. Minnet som är det som många minns som en historia, men som trots allt går att bryta ner beroende på från vilken vinkel man väljer att angripa en händelse. Dessa minnen både krockar och stämmer överens med vad dessa statyer representerar. Men framförallt krockar de med våra värderingar idag. Ska de då få finnas kvar?

En symbolisk handling, sprunget ur ett ursinne

Det som nu händer kommer att stå i historieböckerna. Det kommer också att bli till ett kollektiv minne, precis som inte bara Saddam Husseins terrorstyre är historia, utan även den iscensatta rivningen av statyn av honom i Bagdad 2003. Detta kanske dock är en vilseledande jämförelse. Många människor mindes Saddam Hussein och hade blivit offer för hans diktatur, medan så inte är fallet med de statyer som nu välts omkull. Ingen har ett eget minne av slavhandlaren Edward Colston som slängts i floden i Bristol men som sedan plockats upp igen. Att ta bort en staty är en symbolisk handling, sprungen ur ett ursinne som jäst i hundratals år. För med vilken rätt har dessa slavhandlare kunnat stå och sola sig i våra offentliga utrymmen i hundratals år?

Var ska gränsen dras?

Nu granskas också Carl von Linné och Johan de Geer under lupp. Liksom Gustav III. De två senare var direkt inblandade i slavhandel. Carl von Linné var det inte, men han hade åsikter som med våra mått mätt var fördomsfulla. Alla tre står staty på olika platser runtom i Sverige. Om dessa statyer skulle tas ner blir ett av alla de problem som uppstår var gränsen ska dras. Betänk att pyramiderna byggdes av slavar i de gamla Egypten. Gå en runda på Nationalmuseum och se ordentligt med vår tids ögon. Målningar som Susanna i badet och Backanal på Andros blir då rätt olustiga. För de beskriver en kvinnosyn som absolut ingen konstnär skulle måla på det aningslösa sätt som det gjordes på 1600-talet.

Förutom alla kungar och män som varit ute på strövtåg i Europa, Afrika och Asien och står staty här och var, har vi också alla nakenakter i det offentliga rummet att fundera och reflektera kring. Små kissande pojkar i fontäner, nakna kvinnor i både fontäner och parker.

Bevara för att lära av historien

Många röster höjs för att statyerna som nu rivs med iver ska bevaras. Jag håller med. Vi både bör och måste bevara statyer som avbildar människor som inte delar de värderingar vi har idag, liksom vi förstås också ska bevara målningar som är uppkomna ur en annan social kontext än den vi nu lever i. Statyerna som nu välts beskriver en del av vår historia. De tangerar vid kollektiva, sociala och personliga minnen. Dessa minnen både krockar och skaver med våra värderingar. Det är en kuslig och obehaglig del av historien. Det som gör det begripligt att de nu rivs är att den anda som de speglar fortfarande till viss del lever kvar. Slaveriet är avskaffat men förtryck och diskriminering har vi dessvärre inte blivit av med.

De ska bevaras för att, som det heter, vi ska lära av historien. För att påminna om vad som hänt, för att de mest människo-vidriga beteenden inte ska upprepas. Vi har nu också möjlighet att se dem i ett annat ljus. Att vrida och vända på dem och se ur olika synvinklar.

Det enda sättet, enligt min mening, är att vi ser konsten och kulturarvet som en utgångspunkt för ett samtal. Det samtalet behöver vara ständigt pågående och uppdaterat. De bör både inbegripa historien och samtiden. Vi kan inte visa upp denna del av kulturarvet på ett aningslöst sätt. Vi behöver sätta ett utropstecken efter, ett rödmarkerat sådant likt en varningstriangel. För hur obehagligt det än är så tillhör detta kulturarv vårt kollektiva minne. Vi behöver helt enkelt gå över konsthistorien och kulturarvet med lupp.

Låt tankarna vandra

Publicerad: 17 juni 2020 | Skribent: Moa Beskow

Jag sätter mig i bilen och låter tankarna vandra. Ska lösa ett problem och väljer aktivt att inte sätta på bilradion eller på annat sätt distrahera mig. Först är jag rastlös, tänker att det är lönlöst, jag kommer inte komma på något. Det är tomt, blankt och fladdrigt i hjärnan.

Vargstenarna, runt 1980-1989. Foto: Britt-Marie Ohlsson, Kollektivt kulturarv: Strömma hembygdsförening

Men så går det ett tag till. Tallarna flyger förbi. Solens strålar smyger sig igenom gran och björk. Sticker mig lite retsamt i ögonen. Vägen slingrar sig, jag måste hålla koncentrationen för att följa hur vägen svänger än till höger än till vänster. Motorn brummar. Jag växlar ner i en kurva, växlar upp på en raksträcka, bromsar ner igen när jag närmar mig nästa kurva. Tall, gran, björk. Längs vägkanten försommarens blommor. Partier av avverkad skog bruna och öppna. Täta barrskogspartier gröna, täta. Tänker plötsligt på ingenting. En stund, om så en kort stund är det stilla. Ett ingenting. Som motorljudet, ett sug i magen under en sväng, solens strålar i ögonen på en och samma gång. Bara det. Ingenting annat. Så sakta, sakta börjar tankarna vandra. Långsamt sträcker det sig mot en form, en tanke som får lite skarpare konturer. Embryot till det som kommer bli svaret på mitt problem. Jag anar det, men är inte framme än.

Personer som vandrar på en stig över ängsmark
Vandring Hagby-Fjäturen, 1971 Foto: Sven A Bayard, Kollektivt kulturarv: Täby hembygdsförening

Att gå till Stockholm

Metaforen om tanken som vandrar får mina tankar att vandra vidare mot den fysiska förflyttningen och vandringen i det yttre landskapet. Människan har alltid vandrat och de första Stockholmarna kom till fots. Jag tänker på Dalfolket som gick till Stockholm för att arbeta. Ja, de gick! I alla fall innan järnvägen kom i slutet på 1800-talet. Så mycket tid för reflektion och eftertanke de måste haft. Ett långsamt och stillsamt liv. Undrar vad de tänkte? Men så hittar jag en beskrivning av en stockholmsvandring som gått från Dalarna till Stockholm år 1832. Den återfinns i historikern Anna Götlinds bok Förbindelser från 2013 och bygger på forskning gjord av etnologen Göran Rosander (1967).

Resan startade den första maj år 1832. Sällskapet var stort och i täten gick två spelmän. Den fastställda dagsetappen var fem mil. Kvällsmaten bestod av tunnbröd och strömming och under kvällen var det dans ”så träflisorna rök om näverskorna”. Efter sju dagar var man framme i Stockholm. Ett stort sällskap som gick tillsammans alltså. Med spelmän, en bonde som körde packningen och dans och musik på kvällarna. Det låter ändå rätt långt ifrån dagens mindfulness-vandringar och populära pilgrimsvandrande där tystnad och stillhet är en central del.

Vandringssjuka och bortlängtan

I Karin Johannissons bok Melankoliska rum från 2009, berättas om en helt annan typ av vandring, en slags vandringssjuka eller ”bortlängtan”, som spreds epidemiskt genom Europa kring sekelskiftet 1900. Diagnosen ”fugue” eller ”fuga” återfinns i läkarböcker och beskriver och hur de som drabbades drevs av en plötslig och sjuklig lust att ge sig iväg hemifrån och kunde vandra och resa i dagar, veckor och månader. Minnesluckor och identitetsförvirring var vanliga i samband med dessa tvångsmässiga vandringar. Fugue, beskriver Johannisson vidare, är en särskilt sorts flykt som också utspelar sig inuti själva jaget och i att söka eller jaga efter sig själv. Också pilgrimsvandringen kan beskrivas som tvåfaldig; dels en fysisk vandring genom skogar, berg och dal, men också som en resa inåt mot det inre landskapet.

I P1:s radioprogram Spanarna från den 15 maj 2020 ger Jessica Gedin exempel på en annan typ av vandring där hon beskriver ett slags turistande och upptäckande. Fast på internet. En blandning mellan en fysisk vandring och en vandring i fantasin?

Vandringen rymmer många dimensioner och det problem jag inledningsvis satte mig i bilen för att lösa är nu löst. Var det bilens fysiska förflyttning eller resan inåt som hjälpte mig? Kanske var det både och.

Nu är det snart semestertider och i sommar kan vi inte resa så långt i den fysiska världen, men vi kan alltid låta tankarna vandra.

Djur i konsten 

Publicerad: 1 juni 2020 | Skribent: Rebecka Walan

De sover, de leker, de hänger och klänger. De dyker upp lite varstans och har gjort så sedan lång tid tillbaka. Djur i konsten tycks vara ett älskat motiv.

Två hästar på berg.
Stella och Watson. ©Aline Magnusson/ Bildupphovsrätt i Sverige. Fotograf: Elisabeth Boogh.

Bortom kön och ålder

I Täby charmas vi av djuren i Vänortsparken. Ett litet spökdjur som klamrar sig fast i en stång och stirrar på oss med stora ögon, en tamadua som& hänger i en annan stång medan en wallabee lugnt lutar sig tillbaka med en uppslagen bok i knät. Konstnären Eva Fornåå säger att djur är intressanta eftersom vi inte kategoriserar dem lika lätt som människor. Ålder och kön underordnas djurens uttryck. Jag håller med. Huruvida spökdjuret är en hane eller hona känns inte särskilt viktigt, inte heller hur gammal den är. Det som framträder är hur liten den ser ut, hur hårt den håller i stången, de stora gonen och det busiga leendet.

Ett spökdjur håller i ett träd.
Spökdjuret. ©Eva Fornåå/ Bildupphovsrätt 2019. Fotograf: Eva Dalin.

Hästar med olika uttryck

På en av utegårdarna i Flemingsberg kämpar en häst för att resa sig upp. Den är gjord av Asmund Arle, och hästar var ett återkommande tema i hans konstnärskap. Men hans hästar liknar inte de vi brukar se i stadsrummet, som till exempel den stolte hästen som Gustav II Adolf rider på mot Stockholms slott. Arle skildrar det sköra, det utsatta hos djuren. Hans uppväxt på en bondgård spelar in. Han glömde aldrig när han som liten pojke fick se ett dräktigt sto som dött, skäras upp för att det döda fostret skulle plockas ut.  

En häst försöker att resa sig.
Häst som reser sig. ©Asmund Arle/ Bildupphovsrätt i Sverige 2020. Fotograf: Rebecka Walan.

Intresse för det ursprungliga

I Märsta får man speja ordentligt för att upptäcka djuren vid gångstråket som löper vid vattendammarna. Högt uppe i en lyktstolpe hittar vi en liten gorillaunge av Hanna Beling. Om du vill slå dig ner på en av parkbänkarna får du vackert dela den med en liten näsbjörnsunge som obekymrat vandrar omkring. Ett signum för Belings skulpturer är ögonen som framträder på ett särskilt sätt. Inte sällan gnistrar de eftersom konstnären ibland använder stenar till just ögon. För att kunna skulptera den lilla gorillan lånade konstnären en uppstoppad gorilla från Naturhistoriska riksmuseet. Hon är intresserad av det ursprungliga, det primitiva hos djuren. 

En gorillaunge gjord av sten sitter på pelaren till en gatulampa.
Gorillaunge. ©Hanna Beling/ Bildupphovsrätt i Sverige 2020. Fotograf: Elisabeth Boogh.

Varför djur

Varför är djur ett så älskat motiv i konsten? Handlar det om att vi sedan urminnes tider har omgett oss med djur? Eller är det tvärtom så att antalet djur runt omkring oss har minskat och att vi därför har ett behov av dem, och att detta uttrycks genom konsten?

Om vi vill hitta äldre djurbilder kan vi gå ända tillbaka till grottmålningarnas tid. Hästmålningarna i Lascauxgrottan i Frankrike är daterade till ca 15 000 f.Kr, liksom djuren Altamiragrottan i Spanien.  Djur i konsten har alltid fascinerat människor. Vad dessa målningar har haft för syfte kan ingen veta eftersom det inte finns några skriftliga källor från den här tiden. En del tror att målningarna har tillkommit i jaktmagiskt syfte; det vill säga att tron på att måla ett djur skulle leda till att det lättare gick att fånga. Men det är en spekulation. Ingen vet. Själv tänker jag att det kan ha varit så att någon i befolkningsgruppen hade stor lust att måla, en person som tyckte om att uttrycka sig, alltså en slags konstnär, och att den personen hade svårt att stå emot en tom vägg i grottan. Djur var ett motiv som låg nära till hands, de fanns runtomkring och var viktiga. Att skapa konst utifrån det som upptar människors tankar görs också idag. Det är mänskligt.  

På ett berg i Gustavsberg travar Aline Magnussons två bronshästar – Stella och Watson. Aline berättar att det är ett sto med sin fölunge. Liksom Asmund Arle växte Aline Magnusson upp på en gård, den låg på Irland, men hennes hästar uttrycker inte skörhet utan istället frihet där de springer högt uppe på berget.

I Brageparken i Haninge finns en skulptur av en hind med ett litet kid. Mamman spejar vaksamt medan ungen försöker dia. Arvid Knöppel har gjort flera djurskulpturer runt om i landet. Han tillbringade många timmar på Skansen där han tecknade av olika djur. Så småningom inrättade han ett reservat i Värmland där han i lugn och ro kunde iaktta djuren.

På Beckomberga skolgård ligger en luffarspindel och sover lugnt i en sovsäck. Den märker inte av barnen som leker kull runtomkring, eller de som sitter ovanpå och pratar i lugn och ro. Lisa Jeannin har gjort spindlar i olika former ända sedan 2003 då hon valde spindeln som sitt alter ego. Hon berättar att luffarspindeln är en art som fått sitt namn eftersom den verkar ha luffat in till Sverige. Den påträffades först vid järnvägsrälsar och vid Öresundsbron. Jeannin tänker att den är resenär som sett och upplevt saker. Spindlar finns också i hennes animerade filmer. När jag intervjuade konstnären 2019 sa hon så här om sina spindlar:

Den är ett slags självporträtt, en konstnär som väver. Det är en skör existens, rätt vad det är kan spindelnätet bara försvinna. Spindeln ser också ur ett annat perspektiv. Den kan hänga upp och ned, det den befinner sig i är ingen stabil konstruktion, inget är konstant för spindeln. Den skapar också sin egen verklighet.

Temat djur förenar konstnärer inom olika genrer. Det finns både inom beställd och obeställd konst, som i gatukonst. Ett exempel är Klisterpeters fint tecknade rådjur som du kan hitta lite här och var i Stockholm.

Även om djur är ett tema i konsten så har varje konstnär sina skäl, sin lust och drivkraft för att skapa djur i olika former och med olika ttryck.

Vilka djurkonstvek har du sett? Finns det något, eller några, i närheten av där du bor? Och vilket uttryck och vilken känsla tycker du att de förmedlar? Berätta gärna för oss i kommentarsfältet. Kanske kan du gå på djurspaning tillsammans med någon nu när värmen är här. Får du lust att teckna av djuren får du gärna dela med dig av bilder här.

Ny arkitektur i gammal stil?

Publicerad: 15 maj 2020 | Skribent: Stina Hagelqvist

Den nu rivna Havrekvarnen på Kvarnholmen.
Den nu rivna Havrekvarnen på Kvarnholmen. Foto Elisabeth Boogh.

I mars fyllde cirka 160 kulturmiljövårdare från främst ideell och offentlig sektor den anrika konferenslokalen Bygget mitt i Stockholm. Ett antal organisationer hade kallat till upprop för kulturarvet. Uppropet ville uppmärksamma det växande hotet mot våra kulturmiljöer. Förtätningar, skalförskjutningar och rivningar och inte minst de små stegens tyranni som sakta men säkert förvandlar såväl enklare bebyggelsemiljöer som mer monumentala verk till oigenkännlighet, fick välförtjänt uppmärksamhet.

Upprop kulturarv är välbehövligt och syftet vällovligt. Hoten mot våra kulturmiljöer är faktiska och omfattande. Låt oss hoppas på fortsatt arbete och fler möten där ideell och offentlig sektor kan mötas för att diskutera hur hotet mot kulturarvet kan motarbetas. Inte minst, varför inte bjuda in privat sektor? Själva seminariet gav dock upphov till frågor. Kulturmiljösektorn har ett illasinnat rykte om sig att vara konservativ, förändringsovillig, till och med utvecklingsfientlig och museibegreppet används ofta som skällsord av typen ”man kan inte bo i ett museum”. Med seminariet Upprop kulturarv i åtanke finns det kanske visst fog för anklagelserna.

Det är självklart nödvändigt att uppmärksamma – och kritisera vad det starka exploateringstrycket för med sig gällande vår befintliga bebyggelse – men vi behöver också undersöka den växande konservatismen som kommer till uttryck i arkitekturdebatten och som på ett olustigt sätt smugit sig in i kulturmiljösektorn. Bevarande och hänvisningar till äldre arkitektur används för att kritisera förslag till nybyggnation, exempelvis arkitektkontoret Tengboms förslag till bostadskvarter på området för St. Eriks ögonsjukhus. På seminariet Upprop kulturarv kom som på beställning frågan om ny arkitektur i gammal stil upp. Vad har detta med kulturarv och kulturmiljö att göra? Å ena sidan väldigt mycket. En stor del av all nybyggnation sker i direkt anslutning till äldre bebyggelse, utgör om- och tillbyggnader och ger upphov till frågor om skala, utformning, arkitektoniska detaljer och anpassning, d v s att ny arkitektur ska passa i den befintliga miljön. Å andra sidan väldigt lite.

Det råder, menar vi, en principiell skillnad mellan att diskutera hur våra befintliga kulturmiljöer ska ”bevaras, användas och utvecklas” som miljökvalitetsmålet ”God bebyggd miljö” fastställer, och debattera stilen hos ny arkitektur, även när denna ska lokaliseras till äldre bebyggelsemiljöer. Diskussionen har reducerats till en fråga om stil och fasadgestaltning

Vid ändringar av befintliga byggnader kan stil vara en relevant faktor men behöver inte vara det. Många restaureringar har inneburit att nya element i en avvikande stil har tillförts den befintliga miljön utan att byggnadens kulturvärden har minskat, snarare har nya kvaliteter tillförts. Det finns också exempel på renoveringar där ”stilenliga” tillskott helt har förfelat byggnadens karaktär.

Löser historiska stilar den samtida arkitekturens problem? Och är problemet verkligen arkitekturens och arkitekternas? Dyra bostäder, bostadsbrist, storskalighet, standardiserade produktionsmetoder, komplicerade och osynliga beslutsprocesser, vinstkrav, markanvisningsförfaranden, entreprenadformer bör anföras som de verkliga problemen snarare än hur fasaderna är utformade.

Vidare, löser historiska stilar verkligen kulturmiljövårdens problem och de problem som Upprop kulturarv så vällovligt adresserar? Och är ”stilbrott” verkligen ett problem, att tydligt nya och äldre byggnader samsas, sida vid sida, på samma gata, i samma kvarter och stadsdel?

Borde inte en god bebyggd miljö handla om att tillåta komplexitet och variation? Om att låta varje tid få göra avtryck. Om att inkludera snarare än att exkludera uttryck och framför allt människor. Om staden och arkitekturen ska vara demokratisk så behöver vi mångfald och öppenhet. Både och, inte antingen eller. Staden, arkitekturen liksom kulturarvet behöver få utvecklas utan att reduceras till frågor om stil.

Innan svaren ges i form av historiserande fasader, ställ rätt frågor!

/Bebyggelseantikvarie och fil. dr Stina Hagelqvist och Annelie Kurttila länsmuseichef

”Ett lågintensivt obehag”

Publicerad: 7 maj 2020 | Skribent: Moa Beskow

Den här bloggtexten blir lite annorlunda. Som det mesta nu för tiden. Texten som följer efter inledningen har inte jag skrivit. Den har ni skrivit.

Ett kort med ett ängel och texten "Tack för alla era bidrag"
Foto: Moa Beskow.

Sedan i mitten på mars har vi på Stockholms läns museum dokumenterat människors vardagsliv under covid-19 genom att samla bilder och berättelser. Ni är många som hittills har bidragit genom att svara på vår frågelista och laddat upp bilder till Samtidsbild. Tack!

Vi har bland annat frågat om hur och när nyheten om coronaviruset nådde er och om vilka känslor och tankar som väcktes då. Vi har också undrat hur virusutbrottet påverkat vardagslivet och har lämnat öppet för att berätta själva. I frågelistan finns totalt åtta frågor och jag har här valt ut tre av frågorna och ett antal av alla de svar som kommit in.

Nu börjar er berättelse.

Hur och när nådde nyheten om coronaviruset dig och vilka känslor och tankar väcktes då?

Jag hörde först om corona strax efter årsskiftet och kände ett lågintensivt obehag, men det fick inte riktigt fäste eftersom allt kring viruset då var för oklart och avlägset.

Jag hörde talas om viruset redan när det bröt ut i Kina. Spridningen gick så snabbt där, så det kändes lite oroväckande.

Eftersom jag är föräldraledig och har mycket tid till att scrolla när jag ammar, och kanske för att jag jobbar med forskning och har studerat kris och säkerhet, så började jag göra efterforskningar. Jag såg det komma tidigt och ställde dels in en planerad resa till Tyskland och uppdaterade vårt hemapotek. Jag förstod rätt snabbt att det skulle komma hit. Förberedde mig i hemlighet då jag visste att folk skulle tycka att jag var knäpp.

Mitten av januari. Fick lite panik, har ofta mardrömmar om virus men tänkte inte så mycket på det då när det var bara i Kina.

I mitten/slutet av januari. Tyckte det var obehagligt, men trodde aldrig att det skulle påverka mitt liv.

Idag är det den 18e mars 2020 och första gången jag hörde om viruset var i slutet av januari. Vi hade planerat att åka till Asien på semester och hade en hembiljett bokad från Hong Kong till Stockholm. Så reaktionen var nog kort och gott ”shit”. Sen kom en lättnad över att vi inte kunde åka då vi inte fick till det med semesterdagarna och det var lika bra. Men där och då kändes det långt borta.

Jag tror jag hörde om det på Twitter, då var det inte så många smittade så jag tänkte väl att det skulle gå över om ett par veckor.

Till en början kändes det lugnt, som att läget var under kontroll. Först när Sverige fick sitt första fall började jag bli orolig.

I januari. Jag tänkte först att det var något hemskt som hände i ett land långt borta och som inte skulle kunna drabba mig. Jag kände mig lugn och fokuserade istället på mitt eget liv här i Sverige.

Tänkte först ”jaha, ett virus till”.

I februari. Först kändes det inte så allvarligt, sen inser en ganska snabbt att virus och virusspridning kommer vara framtidens vardag. Människans exploatering och utbredning, ihop med att vi äter andra levande (!) varelser, straffar sig ju till slut.

Jag hörde först om viruset i januari då min mamma berättade det för mig efter skolan. Hon reagerade starkt eftersom hon är en prepper, medan jag inte trodde att det skulle gå så här långt.

I januari, Kina. Influensan den kommer och går. Nyheten väckte väl någon slags skräck, precis som när ebola härjade.

Det var någon gång i slutet av januari som jag såg något inlägg på Instagram om en ny sjukdom som upptäckts i Kina. Det var inte så intressant för jag inte hade hört något utöver det inlägget, så jag scrollade vidare för att jag trodde att det var fake news.

Hur har virusutbrottet påverkat din vardag? Vad gör du annorlunda och varför?

Jag tvättar händerna i 40 sekunder och sjunger blinka lilla stjärna långsamt, när jag kan komma ihåg orden, det var ett tag sedan jag kunde den utantill.

Funderar mer på livet, hur skört det är. Är orolig för mina äldre anhöriga och alla konsekvenser som blir efterföljden av detta. Känns som att jag går och väntar på något men vet inte riktigt vad. Känner mig som en levande zombie som kämpar för överlevnad dag för dag.

Jag går och handlar tidigt på morgonen när det är lugnt. Besöker inte köpcentrum. Är mer noga med vad jag behöver köpa så att det inte blir så många besök. Har tyvärr slutat att vara barnvakt åt barnbarnen. Besöker inte äldre personer. Vi bor på landet och det är jag tacksam för. Äldre människor som bor inne i stan har flyttat hit ut till sina sommarstugor.

Jobbar hemifrån, träffar inte äldre vänner och släktningar. Träffar några personer utomhus i jobbet, åker bil då. Måste lära mig Microsoft Teams och få rutin. Digital fikapaus tillsammans med kollegor som jobbar i hemmet, det var kul. Lättare att få ihop motion och arbete, men mindre rörelse eftersom man sitter stilla hela dagen vid datorn. Mindre stress när man jobbar hemma och tidsvinst att slippa arbetsresor.

Vi renoverar köket hemma och tar all mat som take away.

Virusutbrottet har bidragit till att jag är arbetslös. Det är tufft, speciellt när ingen vet när detta kommer att upphöra. Jag får dock ekonomiskt stöd av mina föräldrar för att klara min höga hyra, men de kan inte hjälpa mig under någon längre tid. I värsta fall måste jag flytta hem igen.

Sitter mycket inomhus hur som helst, men är ny student på universitetet och kan inte gå ut och träffa nya vänner och så vidare.

Från och med imorgon kommer jag gå i skolan på distans. Jag går en estetisk utbildning, så jag är mest orolig över hur det ska gå med min utbildning inom de ämnena. Jag kan inte göra någonting utanför hemmet om jag är lite, lite förkyld (till exempel lite ont i halsen).

Mitt arbete där alla omsorgstagare är i riskgruppen har förändrats oerhört. Alla aktiviteter, påskmiddagar etc inställda. Annorlunda fokus vilket drabbar omsorgstagarna mycket. Mestadels negativt. Press på oss personal. Ändrade arbetsuppgifter. Vi har tagit hand om två konstaterade covid-fall vilket egentligen absolut inte faller inom ramen för våra arbetsuppgifter.

Det har påverkat min vardag mycket. Själv är jag inte särskilt orolig men jag kan till exempel inte gå till gymmet, vilket gör att jag och flera andra inte tränar lika mycket. I min klass är vi hälften som går till skolan och likadant i de andra klasserna.

Är mest i karantän. Ute i samhället har jag handskar samt ficksprit. Ber folk hålla avstånd precis så som jag gör.

Det har framförallt påverkat min vardag på så sätt att jag arbetar hemifrån, vilket jag normalt sett bara gör enstaka dagar i månaden. Jag har också begränsat/tagit bort de sociala kontakter jag hade innan utbrottet i Sverige. Allt som inte måste ske fysiskt sker inte alls eller digitalt. Mitt umgänge består idag i stort sett enbart av min man.

Min fru och jag håller oss isolerade från umgänge med övriga i familjen och vänner. Veckohandlar mat redan klockan 07.00, då det år ganska få kunder i butiken. Vi cyklar och promenerar till kolonistugan (cirka 15 min) ganska ofta.

Mina föräldrar är födda 1948 och 1952 så jag vågar inte träffa dem men ska handla åt dem idag och ta hand om deras växter på deras landställe. Jag (och mina vänner) upplever mycket ångest och stress över att livet glider ifrån en, men att man inte kan göra något.

Jag går bara ut om det är nödvändigt.

Jag har vabbat och varit hemma sjuk i mer än 2 veckor, men vi är friska nu. Jag har varit hemma väldigt mycket. Surfat på nätet och sett presskonferenser. Lagat mat och bakat.

Min mamma påminner mig och mina syskon konstant om att vi måste tvätta händerna och när man går ut, rör man inget med händerna, utan man använder alltid en barriär för att inte få viruset.

Jag pluggar hemma genom videolektioner och undviker allmänna platser så mycket som möjligt.

Blev ju rejält sjuk med 39-40 graders feber i 8 dygn i sträck och därefter lägre feber i ytterligare 7 dagar, så det fick mig ju att stanna hemma. Jag kontaktade vänner i byn att handla åt mig, isolerade mig i övrigt med Netflix, HBO och eget filmutbud. Skrev på en högskoleuppsats när jag orkade.

Tvättar händerna i tid och otid! Och tjatar på barnen som sjunger små visor när de tvättar.

Köpt toapapper (dock bara en liten påse).

Jag jobbar som flygvärdinna och på grund av corona har vi mycket mindre jobb. Så just nu sitter jag mest bara hemma och väntar på information om vad som händer med oss anställda nu när det inte längre finns jobb. Jag undviker att träffa min mormor som är i riskgruppen men ringer henne dagligen för att prata med henne och spelar wordfeud med henne.

Min kyrka har ställt om och sänder sina gudstjänster via webben och helt ärligt, det är rätt skönt att gå i kyrkan från sängfluffet, jag är ingen morgonmänniska.

Den sista frågan i formuläret löd: Är det något annat du vill berätta? Här är några av svaren:

Vi lever i historien just nu. En ny generation kommer förändra sitt sätt att se på hot mot samhällets säkerhet och hälsa.

Ibland är det svårt att behålla lugnet. Jag är hemma med min man så det hjälper. Men alla som är ensamma tycker jag synd om.

Har feber vid detta tillfälle. Har mycket ångest kring saken. Ogillar väldigt att vara sjuk, samt är rädd om det verkligen är covid-19 eller en vanlig förkylning. Annars är det väldigt intressant att se hur politiska barriärer bara försvunnit i riksdagen. Vi kommer definitivt att höra mycket om det här i framtiden.

Det är en orolig tid och det är många som drabbas, både av sjukdom och ekonomiskt. Men det är också fint att se hur mycket medkänsla det finns och hur hjälpsamma folk är.

Jag som i övrigt är en ganska orolig person har gått in som i ett lugnt beredskaps- och krisläge i detta. Det känns som ett krig och jag vill göra det jag kan för att stötta och inte belasta.

Det vilar en osäkerhet över allt som har med corona att göra.

Tillsammans skriver vi historia. Tack för alla svar på vår frågelista!

Många har svarat och långt ifrån alla svar har fått plats i bloggtexten men följande personer är citerade: Jaana Starck (1960), anonym butikssäljare (1961), Jill Gustavsson (1953), anonym pensionär/deltidsarbetare (1952), Berth Ahlborg (1948), anonym (1992), Agnes Ivéus Wegnlert (2004), anonym gymnasiestudent (2003), anonym skolungdom (2004), anonym heltidsanställd (1989), anonym numera arbetslös (1996), Mattias Ek (1967), Catta-Rina Nordensson Hallén (1968), anonym lärare (1960), Linda Boodh (1990), anonym tandsköterska (1975), Désirée Kolthoff (1971), Hanna Holmberg (1981), Max Jonsson (1988), Jenny Epel Insulander (1980), John Arthur Ekebert (1957), Joakim Le bolloch Appell (1979), anonym man (1999), anonym kvinna (1960), Miranda Gehlin (1996), anonym student (1995), Helena Cloodt (1981), Emy Lindberg (1985), Queen L .Jonsson, (2003), Estelle Khayati (2002), Emmy Frieedal (1973), Valentin Rodikov (2002), Caroline Persson (1967), Ulrika Westling (1966), anonym flygvärdinna (1999). Tack till er!

Pyssel eller skapande – vad är skillnaden?

Publicerad: 29 april 2020 | Skribent: Rebecka Walan

Narvik i Norge /Flicka i åk 6 på Skogsängsskolan. Foto: Stockholms läns museum.

“Ska vi sätta på musik medan barnen målar?” frågar läraren. “Det brukar bli så lugnt då.” När jag för första gången fick förslaget, sa jag att ja det kan vi väl göra. Men sedan upplevde jag att det blev jobbigt. Klassisk musik strömmade ut i rummet. Rätt vad det var ville någon ha hjälp, men jag hörde knappt vad barnet sa på grund av musiken.

Som uppsökande konstpedagog är jag van att anpassa mig till olika förhållanden, men jag är också tydlig med målet. Som är att är att hjälpa barnen att hitta sitt eget uttryck i bild. Uppgifterna varierar. Ofta får barnen måla en viktig plats, platsen i sitt hjärta. De arbetar med grundfärgerna och blandar fram sina egna färger. Olika platser växer fram. Det är fascinerande att 25 barn som sitter i samma klassrum mentalt kan befinna sig i helt olika världar. Sommarstället på landet, parken som någon brukar leka i, fotbollsplanen intill, eller platser som är långt, långt, bort. Afghanistan, Syrien, Kurdistan. Länder och platser som barnet har i sig men kanske inte besökt på länge. Stilarna varierar. Allt från rena kolorister till de som älskar linjer brukar rymmas i en skolklass. 

Pojke som målar huset där han bor. /Nacka. Foto: Elisabeth Boogh.

“Vem målar finast?” undrar någon. Jag säger som det är, att jag tycker om att de målar olika. Och att fint och fult inte är viktigt. För det som fint för någon kan var fult för en annan. “Det viktiga är att du målar så att det känns bra för dig”, säger jag. Barnen brukar nöja sig med det svaret.

Ibland jobbar vi med projekt där barnen får ta fram förslag på offentlig konst, till exempel med lera. Vilket konstverk skulle barnen vilja ha på skolgården om de fick bestämma? Jag lovar att svaren på den frågan växlar. Det knådas och kläms. Olika djur, fotbollsspelare och fontäner tar form. Inte sällan tänker barnen in lek i sina förslag. På barnens skulpturer ska man kunna klättra, leka och vara på. Men det finns också allvar. En val som svalt för mycket plast påminner oss om den pågående miljöförstöringen och får oss att förstå att det också upptar barnens tankar.

Tillbaka till frågan: Varför ska barnen ha musik på just när de målar? Och en följdfråga: Under vilka andra lektioner brukar de ha musik på i skolan? Frågan är såklart retorisk. Handlar det om att bild ses som ett lättsamt ämne där det kan vara skönt med musik i bakgrunden?

Mitt huvudargument för att inte ha på musik är att den stämning den generar kan färga av sig på det som barnet målar. Kanske barnet målar en mörk skog där det finns mycket rädsla som barnet vill få fram, ja då kan det bli konstigt att lyssna på ett lättsamt musikstycke. Att däremot måla till musik och försöka fånga musiken i bild är förstås något annat.

Ett annat argument är att det är krångligt om jag vill tipsa eller förtydliga något när musiken är igång. Ljudet ska stängas av, för att sedan sättas på igen. Att gå in i en skapande process kräver koncentration. Det är inte något lättsamt. Efter en hel dag med skapande är barnen, med rätta, ganska trötta.

Kan detta med musik under lektionstid ha att göra med att synen på pyssel och skapande går ihop? Det finns undersökningar där det visar sig att termerna blandas samman. Men för mig finns det här en klar skiljelinje. Om du vet hur resultatet kommer ska se ut, då är det frågan om pyssel och inte skapande. Om alla barn ska göra en påskkyckling av exakt samma material så är utgången given. Det kommer att bli 25 kycklingar. Men kanske någon invänder; kycklingarna är ju inte exakt likadana. Det stämmer, för barnen kan ha målat ögonen på olika sätt. Eller placerat fötterna på olika ställen. Men det svarar ändå på frågan vad detta kommer att bli. Och de är gjorda efter en given mall. Vilket också betyder att utrymmet för den egna kreativiteten minskar. Under pysslandet kan det kanske vara skönt att ha musik på. Ungefär som man har julmusik på när det är dags att göra smällkarameller (om nu någon fortfarande gör sådana, vilket jag hoppas).

Pyssel är bra, det bästa är ju att barnen får göra både och. Både skapande och pyssel. Det fyller olika funktioner. Pyssel passar också bra att göra tillsammans. Man kan visa varandra och få tips. Som liten gillade jag att pyssla och gör det även gärna som vuxen. Fortfarande hänger min mamma upp den mobila ängla-dekorationen som jag gjorde som barn. Och jag kan fortfarande känna stolthet och glädje över den. Men jag skulle inte drömma om att kalla den för skapande.

Bildbeskrivning (teckning högst upp)

Norge/ Narvik

Jag har valt Norge som min plats. I Norge finns det en plats som heter Narvik. I Narvik växte min morfar upp till same. Så jag är same. Norge åker jag till varje år. Jag valde den platsen för jag älskar Norge och halva min släkt bor där. Jag älskar att vandra och vara med renarna.  Jag brukar vandra, åka snöskoter i fjällen och bada i forsar. Mina minnen är fjället och forsarna. På den här platsen känner jag mig lugn och glad. Min norska släkt träffar jag varje dag när jag är där. Uppe i Nordnorge finns det mycket renar och får.

/Flicka i Salem åk 6 

Smittspridning, stadsbyggande och arkitektur

Publicerad: 22 april 2020 | Skribent: Stina Hagelqvist

Bild hämtad ur Stadsfullmäktige handlingar. Beredningsutskottets utlåtanden och memorial 1890. Bihang 7.

På förekommen anledning är ämnet för länsmuseets blogg denna vecka relationen mellan smittspridning, stadsbyggande och sjukhusbyggande. I Älvsjö har Försvarsmakten nyligen uppfört ett fältsjukhus för att avlasta och förstärka den befintliga vården av coronapatienter. På några dagar utökades antalet vårdplatser med flera hundra anpassade för smittsamma patienter med andningsbesvär. Annat var det förr.

Älvsjömässan byggs om till sjukhus för att kunna ta emot akutpatienter i coronatider. Från 24 mars 2020. Foto:Jenny Bergensten.

Hur gjorde man då? När börjar epidemisjukhus byggas och hur? Hur skiljer sig detta från andra typer av sjukhus?

Kolera, difteri, tyfus, tuberkulos, mässlingen, scharlakansfeber och smittkoppor sprids med regelbundenhet och under mycket gynnsamma förhållanden i 1800-talets allt större och mer tättbebyggda städer. Farsoterna skördar tusentals människoliv och väldigt lite bot finns att få. Länge är Serafimerlasarettet, öppnat 1752, det enda sjukhus som är öppet för allmänheten i Stockholm, kompletterat av provinsialläkare, kurhus för veneriska sjukdomar och hospital för psykiskt sjuka. 1827 öppnar ett särskilt sjukhus för Stockholms fattiga i Katarina kronobränneri och 1854 ett särskilt barnsjukhus.

Relationen mellan smittspridning, hygien, byggnadsskick och stadsbyggnad är så tagen för given att den inte uppmärksammats på länge. Frågan om varför särskilda epidemisjukhus uppfördes kan idag med vår kunskap om virus, bakterier och smittspridning samt betydelsen av karantän och vaccin tyckas självklar men ända fram till 1800-talets sista decennier ansågs det vara miasma som orsakade sjukdomarna.

Hygien

Miasman förknippades med avdunstningar från våtmarker och förruttnelseprocesser men också utsöndringar från kroppar. Fuktig, kall luft, skämd lukt, förorenat vatten och smuts sammankopplades med miasma snarare än med trångboddhet, dålig hygien och avsaknaden av rent vatten, avlopp och sophantering i modern mening. Sambandet mellan den snabba stadstillväxten, dåliga sanitära förhållanden och sjukdom undgick dock inte läkare och politiker och 1874 inrättades en nationell hälsostadga. Samma år fick Sverige sin första nationella byggnadsstadga, att jämföra med äldre lokala byggnadsordningar. I båda stadgorna ställs krav på hygien och städerna avkrävs såväl hälsovårdsnämnd som byggnadsnämnd att besluta över frågor som rör stadens renlighet. Krav på ren luft och god luftväxling, rent vatten, avlopp och strängare sophantering återkommer bland direktiven samtidigt som kännedomen om smittor och smittspridning ökar. Dessa krav bidrar till utbyggnaden av vatten- och avloppssystem i staden och allt eftersom utrustas lägenhetshusen på Stockholms malmar med rinnande vatten och avlopp, rumsvolymerna gjordes stora och fönstren höga för att säkra god luftväxling.

År 1875 inrättas en särskild epidemistadga som kräver att man ska inrätta tillfälliga vårdinrättningar när epidemin slår till. För det gör de. Epidemiskt sjuka har tidigare tillfälligt vårdats i såväl Katarina sjukhus som i det Epidemiska sjukhuset på Hornsgatan 82 (dagens Bysis) som öppnas 1872, men antalet vårdplatser är få, standarden på dessa undermålig. Vårdinrättningen anses göra mer skada än nytta och 1890 kan man läsa i Stadsfullmäktige handlingar att ”sjukhuset erbjuder endast mycket tvifvelaktig trygghet för att dit hänvisade patienter icke skola angripas af nya sjukdomar eller löpa risk till helsa och lif på grund av dålig sjukhuskonstitution”.

Stadsbyggnad

Vid denna tidpunkt är dock ett permanent epidemiskt sjukhus beslutat och en lämplig tomt inköpt – kvarteret Ruddammen, det då oreglerade området mellan Roslagsbanan och Vallhallavägen. Redan 1885 har Stockholms stad budgeterat för ett permanent epidemisjukhus men det råder brist på lämpliga tomter. Kvarteret Ruddammen är synnerligen lämpligt. Det ligger avskilt i förhållande till bostadsbebyggelsen och högt, ovanför en brant bergvägg som effektivt skulle hindra bebyggelse att läggas allt för nära. Det skulle dessutom enbart finnas en väg till och från sjukhuset för att minska risken för smitta. Området är också trots den kuperade terrängen, tillräckligt stort.

Bild hämtad ur Stadsfullmäktige handlingar. Beredningsutskottets utlåtanden och memorial 1890. Bihang 7.

Arkitektur

Avskildhet, luftighet och avstånd mellan husen är således viktigt liksom byggnadernas orientering. Huvudfasaderna skulle riktas söderut liksom de viktigaste salarna. Byggnadsmaterialet får vara tegel då de träbaracker som tidigare använts i olika vårdsammanhang inte ansågs hygieniska. Sprickor i vilka ”sjukdomsfrön” kunde gömma sig kunde uppstå i konstruktion och försvåra rengöring och desinficering. Släta väggar, tak, golv och lister påbjuds. Varje klinik ska anpassas efter respektive infektionssjukdom och utformas på så sätt att behandling och tillfrisknande underlättas. I beskrivningen av sjukhuset i Stadsfullmäktige handlingar från 1890 finns noga redovisat ytmått, rummens orientering och utrustning för de olika salarna. Det här är funktionalism i 1890-talstappning.

Innan patienterna läggs in ska de diagnostiseras i en separat byggnad. Byggnaden är halvrund med rum som nås från utsidan. Innanför rummen finns en överbelyst gång med tättslutande dörrar som endast kan öppnas av sköterskan. I byggnadens mitt påträffas en toalett per rum. I observationspaviljongen får patienterna ligga isolerad tills rätt sjukdom identifierats och de kan flyttas över till korrekt paviljong. Denna typ av solfjäderformade plan används även i 1800-talets fängelser och möjliggör insyn och kontroll av de intagna från en central punkt. Idén kan härledas till Jeremy Benthams panoptikon från 1791. I epidemisjukhuset kom den i modifierad form att enligt Stadsfullmäktige handlingar lösa ett ”svårlösligt sjukhushygieniskt problem”, att på både isolera patienter och centralisera och koncentrera latrinutrymmena så att dessa enkelt och hygieniskt kunde desinficeras mellan varje patient.

Citat och bilder hämtade ur Stadsfullmäktige handlingar. Beredningsutskottets utlåtanden och memorial 1890. Bihang 7. Sid 59

Så byggs Roslagtulls sjukhus, Stockholms första permanenta epidemisjukhus, efter ritningar av arkitekten Per Emanuel Werming och står färdigt 1893. En paviljong för varje infektionssjukdom, förvaltningsbyggnad, kök, tjänstebostäder, kapell och likhus. Husen fick ljusgul puts och rödaktiga detaljer. Den märkliga och unika observationspaviljongen finns kvar att beskåda utifrån om än till tillbyggt skick. Den är q-märkt och har särskilt kulturhistoriskt värde och får inte förvanskas. Exteriör, planlösning och ursprunglig inredning i entré och trapphus ska bevaras.