Det här är den andra och avslutande delen om elefanter, modernistisk och senmodernistisk arkitektur samt stadsplanering. I den första delen besökte vi ett fult parkeringshus på Norrmalm och den sedan länge försvunna elefantroboten Bensina.

Elefanthuset

När Skansens elefanter flyttade härifrån 1992 var Bambina sedan länge bortgången och den sista elefanten som levde här kallades för Bimbo (Shiva). Den elefantanläggning som då kom att stå utan hyresgäster uppfördes 1960 och ritades av Holger Bloms arkitektkontor och ansvarig arkitekt var Lars Fries. Vid tiden för färdigställandet var det sannolikt världens mest moderna elefantstall. Med avancerade och energibesparande ventilationslösningar, ljusinsläpp genom stora betongglaspartier och en klurig hantering av gödsel och avfall. Där en stor stållucka i golvet öppnades för att med gravitationens hjälp kunna skyffla ned halm och gödsel till en container som tömdes med hjälp av lastbil en gång per vecka. På samma gång typiska och unika lösningar, i sin enkelhet och genomtänkta funktionalitet. Elefantstallet var del av ett större ombyggnadsprojekt på Skansen som även innehöll nya anläggningar för apor, sälar och pingviner. Alla utförda i mönster – eller brädgjuten armerad betong.

Idag har det flyttat in apor i elefanthuset och flera av de speciallösningar som var integrerade i byggnaden används inte längre. Problemet med hur vi hanterar den här typen av ytterst specifika och unika byggnader från 1900-talet aktualiseras ofta och inte enbart i zoologiska sammanhang. Havrekvarnar, gymnasieskolor vid Sveaplan, TV- och vattentorn, industrifastigheter, och bakteriologiska laboratorier är andra aktuella exempel på funktionalistisk bebyggelse som kan vara svår att anpassa till nya verksamheter och krav utan att tappa den specifika historiska förståelsen. Det gäller även underjordiska ledningscentraler.

Ledningscentralen Elefanten

Civilförsvarets ledningscentral Elefanten stod klar 1977 och var då ett av de sista inslagen i den omfattande planeringen av länets civila försvar. Anläggningens materialval, formgivning och färgsättning präglades av orienterbarhet, kvalitetsmedvetenhet och funktionalitet. En lång tunnel leder ned till anläggningen. Genom en krök i tunnelns mitt skapas en bombfälla som var dimensionerad för att ta emot tryckvågen vid en mindre kärnvapenattack. Väl inne står tre byggnader fritt placerade i det 3000 kvadratmeter stora bergrummet. För att hantera de skakningar som uppstår vid ett bombnedslag vilar husen på fjädrande konstruktioner och alla anslutningar mellan byggnaderna är flexibla.

Ingenstans i Elefanten tränger dagsljus in och för att leda tankarna till ett landskap målades i vissa rum en horisontlinje på väggen. Ovanför horisonten påminner färgen om himlen och nedtill om grönskande ängar. Färgsättningen signalerade också vad rummen användes till och gjorde det enklare att orientera sig.

Precis som många övriga delar av anläggningen har matsalen kvar sina tidstypiska 1970-talsmöbler som lyses upp av gula Kostalampor kallade Hinken. På den övre våningen i den största byggnadskroppen ligger ordersalen. Här ryms bland annat telefonväxel, krypteringsrum, radiosamband och alarmcentral. Förläggningen består av ett antal rum med sängar i tre våningar. Väggar, dörrar, tak och draperier har här en starkt grön kulör. I kontrast till toaletter och hygienrum som markeras av en intensivt blå kulör. Ett mindre sällskapsrum ordnades på övervåningen med plats att umgås vid lediga stunder. Rummet är möblerat med låga vita bord och klädda stolar. Arbetet i ledningscentralen var tänkt att ske i 12-timmarsskift så trots att Elefanten rymmer 200 personer ordnades bara knappt 100 sovplatser. Några garderober finns inte, utan kläder hängdes på krokar och värdesaker kunde förvaras i små låsbara fack.

Ledningscentralen Elefanten har i princip aldrig använts som planerat. Genom att vara nästan orörd är den idag ett unikt historiskt arv från efterkrigsperiodens samhällsplanering och beredskapstankar. Det är också ett arv som är komplicerat på grund av dess säkerhetsklassade verksamhet, bergrummets juridiska status och svårigheter med att hitta alternativa sätt att nyttja lokalerna på – som inte raderar ut historien. Många av de bergrum som ligger utkastade runt om i Sverige som del av vårt militära och civila försvar har plomberats och fyllts med vatten eller tömts och fyllts med teknik eller serveranläggningar. Civilförsvaret och dess ofta hemliga underjordiska byggnader involverade större delen av Sveriges befolkning och frågan om hur och om vi ska bevara den historiska perioden rör inte enbart själva byggnaderna utan också de immateriella historier som är kopplade till beredskapsarbetet och en mer övergripande tilltro till samhällsfunktioner.

Avslutning

25 år skiljer Bensinas haltande första steg och ledningscentralen Elefanten åt. En kort period i Stockholms historia som vi idag måste förhandla med och göra historia av. Vad bevarar vi? Hur värderar vi stadsliv, staden och dess byggnader när vi bygger för framtiden? Hur gör vi historien, dess konflikter och processer läsbara i staden och hur kan nytt och gammalt samspela i ett mer dynamiskt och mångfacetterat förhållande till det förflutna?

Samtidens arkitektur- och stadsbyggnadsdebatt blir alltmer polariserad och stildriven och eldas på av fastmurade ideologiska intressen. Åtminstone känns det ofta så. Historien blir i den hopplösa ekvationen ständigt ett slagträ för att argumentera för det “goda” i den episka kampen mot det “onda”, för det “vackras” triumf över det “fula”, eller för att premiera de stilhistoriska preferenser som en utvald del av “folket” vill ha och för att manifestera den ena förenklade totallösningen efter den andra. Det jag med hjälp av elefanterna ovan vill peka på är det självklara i att historieskrivning är mer komplicerad än så och sällan ger ifrån sig tillräckligt entydiga sanningar för att användas som mall för framtiden.

Jag lämnar den här texten med en uppgift men utan svar. Vi behöver nya perspektiv som utmanar de fastlåsta positionerna kring vad och vems historia är. Vi behöver andra sätt att bevara och presentera det som vi inte längre ser i stadsrummet. Vi behöver perspektiv och metoder som inte ryggar för det fula, det immateriella, det specifika så väl som det underjordiska och hemliga. Först då bottnar staden.

I mitt huvud finns det en femte elefant som trots att jag letar igenom arkiv efter arkiv och bildsamling efter bildsamling inte dyker upp. Det är bilden av en betande cirkuselefant på en äng. I bakgrunden skymtar ett bostadsområde från 1960- eller 70-talet. Men det är en annan text som handlar om senmodernistisk bebyggelse och dess relation till bildkultur, landskaps- och naturbegrepp. Vem vet, kanske dyker den upp här framöver.

Om skribenten

Lars Fridén har läst alldeles för mycket litteraturvetenskap på universitetet men är också utbildad arkitekt och arbetar på Stockholms läns museum som utställningsintendent.

Vad har elefanter med modernistisk och senmodernistisk arkitektur och stadsplanering att göra? Om jag ska vara helt ärlig är svaret förmodligen; ingenting. Men, nu har rubriksättaren präntat in bokstäverna i betongen och elefanthjorden smitit ut i rusningstrafiken.

Den här texten är ett arkitekturhistoriskt svanhopp i två delar som tar spjärn mot ett språkligt sammanträffande och reflekterar över hur vi idag värderar, bevarar och debatterar kring arkitektur, stads- och samhällsplanering från 1900-talets andra hälft. Assisterad av fyra exempel ställer den uppfordrande frågor om hur vi förvaltar spår av den modernistiska staden och det moderna samhällsprojektet. Frågor som inte har några självskrivna eller enkla svar utan kräver ständig förhandling baserad på mångbottnad kulturhistorisk förståelse av de platser, ekonomier, städer, samhällen, sociala relationer och elefanter som vi bebor. Så, håll till godo.

”För övrigt anser jag att Parkeringshuset elefanten bör rivas”

Kvarteret Elefanten på Norrmalm fick sitt namn och sin rektangulära form på 1600-talet i samband med Flemmings rutnätsplan. Därefter har kvarteret nästan förblivit intakt. Med arkitekturen och bebyggelsen har det hänt desto mer. Det fanns naturligtvis enklare träbebyggelse här redan före det att rutnätet tog makten. Och det var först efter att Klarabranden 1751 ödelagt både kvarteret och stora delar av Norrmalm, som den stenstadsmiljö som vi idag förknippar med de historiska Klarakvarteren på allvar kom att dominera stadsmiljön. Men det är inte därför vi är här. Nu hoppar vi 200 år framåt i tiden.

Det är omöjligt att skriva om 1960-talets Norrmalmsreglering utan att falla in i en nästan mytologisk beskrivning av ont och gott och fult och fint. Hjalmar Mehr, den hänsynslöse och enväldige teknokraten – i kamp mot sköna 16- och 1700-talspalats, myllrande stadsmiljöer och blomstrande almar. De dramatiska rivningsgropar, som på grund av sviktande konjunktur och gradvis omförhandlade planer under alltför många år låg som öppna sår i stadslandskapet, har blivit den scenografi som satt tonen för både våra nostalgiska tillbakablickar och vår historiska förståelse. Det här är inte heller rätt tillfälle att försöka vända på alla stenar och reda ut nyanserna i den här komplicerade processen. Men, för att åtminstone försöka vara tydlig: saneringen av Klarakvarteren innebar oersättliga och smärtsamma förluster av unik bebyggelse och kulturhistoria, samtidigt blev den en grogrund för nya, och i många fall problematiska, kulturvärden som är nödvändiga att förhålla sig till när Norrmalm nu genomgår ännu en omvandlingsperiod.

Norrmalmsregleringen föregicks av decennier av infekterad debatt – mellan, så väl som inom, olika politisk partitillhörighet. För att lösa den moderna storstadens krav på mobilitet krävdes en ny sorts genomgripande infrastruktur. För att lösa omfattande trångboddhet och förslumning behövdes bättre bostäder och goda livsmiljöer för fler, och för att tillgodose och symbolisera nya stadsideal förväntades ett annat sorts city. De här debatterna kulminerade i den generalplan som Yngve Larsson initierade 1944. Därefter tog Norrmalmsregleringen fart på allvar. En enkel beskrivning av planerna är att de skulle grundlägga en bil- och tunnelbaneorienterad stad med ett funktionalistiskt city som omkopplingsnav för både tunnelbanelinjer och trafikleder. Parallellt med den utvecklingen skulle city också förvandlas från att vara en tät blandstad med stora inslag av bostäder till en glesare plats för kontor och handel.

För att förverkliga de visioner som senare formulerades i planhandlingarna ”City 62” och ”City 67” byggdes ett flertal stora parkeringshus. Varav P-huset Klara södra i elefanten konstruerades 1971-74, under regleringsårens senare skede ovanpå Klaratunnelns ena mynning. Arkitekter var Boijsen & Efvergren. Arkitekturen präglades delvis av den ansträngda konjunkturen, som bidrog till att tvinga fram en radikal minimalism i fasadgestaltning och materialval. Uttrycket var hårt och enkelt. Parkeringshuset elefanten, som det allmänt kom att kallas, var under många år ett av de mest avskydda husen i Stockholm och var 1998 föremål för Stockholmspartiets valaffisch “Riv!” och Harald Norbelies lokalradioprogram som han under många år avslutade med “för övrigt anser jag Parkeringshuset elefanten bör rivas”. Opinionen fick genomslag och efter bara 30 år revs slutligen P-huset för att ersättas av ett slutet blandkvarter ritat av arkitektkontoret Brunnberg & Forshed. Nya stadsideal ersatte återigen gamla och i de övergångarna ryms också viktig historisk kunskap och insikt.

Det är naturligt att jämföra Parkeringshuset elefanten med det kulturmiljöskyddade Parkaden vid NK – det idag enda bevarade P-huset från regleringsåren. Parkaden byggdes i början av 1960-talet och har i jämförelse ett betydligt mycket mer genomarbetat och gestaltat formspråk, vilket inte enbart speglar arkitektoniska ambitioner utan även andra ekonomiska förutsättningar. Elefanten däremot är enkel att avfärda som ful och ingen sörjer vare sig byggnaden eller det totala bilberoende som den kom att symbolisera. Samtidigt säger kanske just fulheten mer om det historiska sammanhanget och gör därmed elefanten till ett minst lika viktigt historiskt dokument, som inte enbart kapslar in en avgörande period i Stockholms planerings- och arkitekturhistoria utan som också talar till oss om förändrade estetiska och demokratiska ideal. Kanske hade det funnits sätt att förändra kvarterets bebyggelse och funktion på utan att helt utplåna fulheten och den historiska bakgrunden?

På tal om elefanter låg P-huset bara en utsträckt snabel från den tillfälliga barack där den första elefanten i Sverige, “ett förunderligt kreatur”, i början av 1800-talet visades upp för sensationslystna stockholmare. Vi fortsätter där, bland storstadens “riktiga” elefanter.

”Robot walking elephant”

Nu blir det märkligare. 1952 köpte ungdomsråden i Högalid, Gustav Vasa, Matteus och S:t Göran en bensindriven mekanisk elefant av den brittiske uppfinnaren, maskören och scenografen Frank Stuart och hans företag Mechanimals. Elefanten var konstruerad av ett stålskelett och drevs av en åtta hästkrafter stark bensinmotor från Ford. Huden bestod av 12 mm tjock och gasbehandlad papp, snabeln fungerade som avgasrör och huvudet som förarhytt. Enligt reklamen kunde den nå en topphastighet på drygt 40 km i timmen.

Sina första trevande steg gick elefanten i Stadshusträdgården och i samband med den promenaden utlystes en tävling där den som kom på det bästa namnet till roboten belönades med 1000 kr. Vinnande ur tävlingen gick förlaget Bensina. Förhoppningen med det här märkliga köpet var att genom avgiftsbelagda ridturer på Bensina tjäna in pengar till Stockholms ungdomsvård och konkurrera om uppmärksamheten med den asiatiska elefanten Bambina på Skansen som under sin levnad tvingade släpa runt på drygt 300 000 ridsugna besökare.

Bensina blev inte riktigt den succé och pengamaskin som ungdomsråden hade hoppats på. Efter drygt tio år av tekniska problem såldes den vidare till en privatperson i Sundsvall där den under en period fick agera trädgårsskulptur. Klagomål från grannarna ledde dock till att Bensina monterades ned helt och försvann som skrotmaterial.

I brist på fysiska spår i staden lever minnet av den här besynnerliga episoden i Stockholms stadsliv kvar bland foton, tidningsnotiser och patentansökningar. Men bakom den här berättelsen om en rätt kass elefantmaskin ryms också mer allmänna förändringar i synen på stadsrummet som en arena för underhållning, spektakel och förströelse, tidstypisk teknikoptimism och en tilltro till bensinen och bensinmotorn som en universallösning på allt. Hur bevarar vi den immateriella erfarenheten av att rida på en elefantrobot på Stockholms gator och hur kan vi ta hjälp av den upplevelsen för att försöka förstå det ideologiska och arkitektoniska sammanhang som den är del av? Ryktet säger att en av Bensinas första promenader gick till Skansen för att träffa Bambina. Om någon har bilder från det mötet mellan robot och elefant så skicka gärna dem till oss.

I nästa del, som kommer publiceras nästa vecka, fortsätter den här arkitekturhistoriska elefantexkursionen. Då med besök i Skansens elefantstall och i ett underjordiskt bergrum.

Om skribenten

Lars Fridén har läst alldeles för mycket litteraturvetenskap på universitetet men är också utbildad arkitekt och arbetar på Stockholms läns museum som utställningsintendent.