Lottakåren i Håtuna-Håbo-Tibble

Bilderna har lämnats in till Upplands-Bros kulturhistoriska forskningsinstitut av Anna-Greta Cambreus som var chef för kvinnorna i tornet. Under andra världskriget anmälde sig många frivilliga för att hjälpa till ifall Sverige skulle dras in i kriget. De frivilliga männens organisation var hemvärnet och kvinnorna gick med i Lottakåren. Det var många frivilliga i hela Sverige som anmälde sig när inte bara Finland utan även Norge och Danmark drogs in i kriget år 1940. Kvinnorna på bilderna var så kallade ”Lottor” och ryckte in den 17 mars 1941.

Lottornas sånger berättar

Tillsammans med bilderna finns en sång som någon av dem har skrivit när de ”muckade”, alltså avslutade sin tjänst, på hösten år 1941. I texten förstår vi att huset där lottorna skulle bo var väldigt smutsigt och kallt när de flyttade in. Ännu kallar var det att sitta med kikare i tornet kalla vinternätter. Det var nog ovant att dra på sig byxor och andra militärkläder. Vid den här tiden hade de flesta kvinnor kjol eller klänning. Men försvarets fårskinnsrockar hjälpte bra mot kylan.

Krigen gav kvinnor nya roller

Under första och andra världskriget var det var många som för första gången såg kvinnor i uniform, med vapen eller på spaningsuppdrag på ett hustak, som i Håtuna. Många kvinnor tog över arbetet när männen ryckte in i armén. Kvinnor tog nya roller och det förändrade synen på vad kvinnor och män kunde göra. Kvinnor blev synliga i samhället på nya sätt. Det blev ett steg mot större jämställdhet. Folk började tänka att kanske var inte kvinnor så olika män ändå? Om kvinnor skulle ha skyldighet att ställa upp för samhället vid krig så borde de också ha rättighet att rösta. Så argumenterade många i kampen för lika rösträtt, som infördes i Sverige år 1919.

Uppdelning mellan manligt och kvinnligt

Tanken på en strikt uppdelning mellan mäns och kvinnors uppgifter var fortfarande stark år 1941. Titta till exempel på de sista två raderna i den här sången. Det är inte lottorna i Håtuna som skrivit denna, utan en sång som det nationella Lottarådet rekommenderade. Vad säger den om kvinnors plats?

Kvinnorna i lottakårerna hade också andra uppgifter än männen i hemvärnet. Matlagning och vård var sådana uppgifter som de flesta vid den här tiden passade för kvinnor men inte för män. Kvinnorna i Håtuna var beväpnade och tränade på att skjuta. Det ser vi på bilderna. I sin egen sång så uttrycker de sin besvikelse:

En träplugg istället för kula, av den blir väl ej ens en bula, om orden vi sade var fula, får man ej undra på, hallå hallå!

Lottorna som spanade efter flygplan från Skråmsta gård blev aldrig indragna i några stridigheter. Men de var med om att göra kvinnors plats i samhället lite större. Kanske påverkades deras egna liv också av erfarenheten att ha jobbat med något annat än skötseln av barn, hus och hem.

Atombomben från Ågesta

Samma år som USA fällde de två atombomberna över Japan, 1945, bestämde den svenska regeringen att utreda hur atomkraft skulle kunna användas i Sverige. Det tar lång tid att skaffa kunskap och bygga en kärnkraftsanläggning. Men år 1963 startade kärnkraftverket i Ågesta. Det var Sveriges första värmekärnkraftverk som användes för att ge el och värme.

Reaktorns namn var R3 eller Adam. ”R3” för att det var landets tredje reaktor (R1 och R2 var till reaktorer för forskning) och Adam som den första människan enligt bibeln. En Eva-reaktor började också byggas utanför Norrköping men den blev aldrig färdig.

Kärnkraftverket byggdes i Ågesta för att Stockholms stad ägde marken. De hade köpt den av Årsta gård för att lättare kunna bygga ut den växande storstaden. Kärnkraftverket gav energi åt den nya förorten Farsta i närheten.

En svensk atombomb

Men det fanns också en annan, mörkare plan med den svenska kärnkraften – att utveckla egen svensk atombomb. I Hiroshima och Nagasaki blev det tydligt vilket kraftigt vapen atombomben var. Kanske kunde kärnvapnens dödliga kraft som krossade hela städer på några sekunder, göra att ingen längre vågade starta ett krig?

Hur nära en atombomb var vi?

Det blev ingen svensk atombomb. Motståndet mot det svenska kärnvapenprogrammet växte, även inom Socialdemokraterna som var Sveriges ledande parti på den här tiden. Regeringen planerade att öppna svenska gruvor för att bryta uran, men de gav senare upp den idén. Sverige importerade uran från USA, som noga kontrollerade att Sverige bara använd det till kärnkraft och inte för att utveckla plutonium som behövs för atombomber. En liten mängd plutonium utvecklades ändå i Ågesta. Den hade räckt till två små kärnvapenladdningar på 6 kilo.

Sverige skickade de sista resterna av plutonium, 3,3 kilo till USA år 2012. Då var Sveriges kärnvapenprogram definitivt avslutat.

Övergav Ågestaverket

År 1974 trycke någon på en knapp och stängde av reaktorn. Sedan plockade de anställda ihop sina saker, låste och lämnade anläggningen. Den var igång i ungefär 11 år. Regeringen hade bestämt att satsa på de andra större kärnkraftverk som nu fanns i landet.

I många år stod kärnkraftverket orört, men år 2020 började arbetare återvända till Ågesta. Den här gången kom de för att plocka isär hela anläggningen. Mellan 2020 och 2025 plockades det mesta av det underjordiska kärnkraftverket ner. Många delar är kraftigt radioaktiva och farliga för människor att komma i kontakt med. Därför arbetade robotar med att plocka isär vissa delar av kraftverket. Många människor var också med i arbetet. De fraktade bort 1000 kubikmeter radioaktivt avfall.

Att kärnkraftverket fick stå kvar i 46 år berodde mest på att det inte fanns några färdiga platser för att slutförvara radioaktivt kärnavfall i Sverige. Det stod säkrare i sitt bergrum i Ågestaskogen.

Ågestaverket byggdes under det kalla kriget. Det var en oviss tid när många tyckte att det var viktigt att Sverige kunde skapa sin egen el, utan att vara beroende av andra länder. Det var också en tid när många hoppades att den nya tekniken skulle lösa många samhällsproblem i framtiden.

Mörkläggning i Nynäshamn

Under andra världskriget användes mörkläggning som ett sätt att skydda sig mot bomber från flygplan. Hela befolkningen var tvungna att hjälpa till med att släcka så många lampor som möjligt under dygnets mörka timmar. När städerna var helt mörklagda blev det svårt för främmande flygplan att navigera. Piloterna hade nämligen inte GPS som idag utan tittade ut genom flygplanets fönster och såg på landskapet var de befann sig. Med hjälp av kartor och ljusen från gatlampor och husfönster kunde de se ifall de befann sig över en stor stad och släppa sina bomber där.

Sverige förberedde sig för krig

Idag vet vi att Sverige höll sig utanför kriget men i början av 1944 så var många beredda på det värsta. Tidningarna och radion berättade om hur alla våra grannländer drogs in i kriget, ett efter ett. I Nynäshamn och på andra platser ordnade militären övningar där alla fick träna på släcka ner. Mörkläggningarna blev en påminnelse om det hotande kriget, som nog de flesta tänkte på ibland och var rädda för.

Nästan helt lyckad övning

Artikelns författare hade fått åka med polisen runt i Nynäshamn när de inspekterar mörkläggningen. De som läste tidningen fick veta att övningen hade varit lyckad och att invånarna till stor del har följt order. Många hade till och med ställt upp frivilligt för att hjälpa till som ordningspoliser. En kiosk hade byggt väggar och tak runt luckan för att kunna hålla öppet – och tänt. Men det fanns också de som inte tog övningen på så stort allvar: ”stoj och skrål på gatorna som ungdomar ställt till med i skydd av mörkret”.

Klagomål på övningen

I insändaren från samma tidning några dagar senare, kan vi också läsa att folk har klagat på övningen, att den varade för länge och att järnvägen och televerkstaden inte behövde vara med. Signaturen GNO försvarar myndigheternas beslut att hålla den långa övningen. Hen menar att det krävs fem dagars övning för att folk ska skaffa mörkläggningsgardiner och inte bara släcka lampan.

Kanske var Nynäshamnsborna extra motiverade att skydda sin stad. Ända sedan krigets början fanns en stor del av flottan här. Hamnen hade spärrats av för de militära fartyg som skulle försvara huvudstaden.