Smedernas spår i Stenhamra

Publicerad: 22 december 2023

Smedernas spår i Stenhamra

Tre smeder på bild 1906

Pojken i mitten är Sven Låås och född år 1891. Då kan du räkna ut hur gammal den yngsta av de tre semederna var när bilden togs. Han hade redan övat på yrket under flera år tillsammans med sin far, August Låås till höger. Sven hade en äldre bror: Sigurd Låås, som 1959 gav ut en bok där han berättade sina minnen från Stenbrottet.

Smedjan var en samlingsplats

Sigurd Låås arbetade också i smedjan när han var ung pojke men flyttade senare till Stockholm. Smederna hade bra koll på de andra arbetarna. Alla stenhuggare kom nämligen till smedjan regelbundet för att vässa sina verktyg. De fick betala själva för slipa och vässa sin borrar, spett och yxor. Arbetarna ägde själva alla redskap. Om de var i gott skick så gick det lättare att hugga sten och det blev mer pengar i fickan eftersom man fick betalt per sten.

Stenhuggarebyn blev sommarboende

När Stockholms Stad lade ner stenbrottet år 1937 revs smedjan och många andra byggnader. Men bostadshusen blev kvar. Staden ville inte tvinga bort dem som hyrde bostäderna. Eftersom standarden var låg så användes allt mer som sommarbostäder. Ännu idag är det många av sommargästerna som är släktningar till stenhuggare.

Gömda kärleksbrev

En av sommargästerna hittade en gång några brev som var gömda i ett rum på vinden i det som kallades “nya huset”. Breven var skrivna av Smed-Anton. Det är han som står till vänster på bilden. Så här skrev han:

Till min älskade lilla Regina. Tack min söta, rara, älskade lilla. Många varma kyssar igen dig då min söta lilla vän som är så söt och älskvärd mot sin vän Anton som älskar dig utav allt mitt hjärta, lilla snälla Regina.

Anton gifte sig senare med Regina och de fick tio barn ihop.

Nya huset. Arbetarbostäder i Stenhamra. Foto: Martina Berglund, Stockholms läns museum 2012. CC BY.

Arbetarbarnens nöjen i Jungfrusund

Publicerad: 22 december 2023

Arbetarbarnens nöjen i Jungfrusund

Jungfrusund på Ekerö

Pojkarna på bilden badar vid varvet i Jungfrusund. Vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fanns där några industrier och många av arbetarna bodde här med hela sina familjer. Pojkarna använder en kran som var tillför att bygga båtar som hopptorn. Idag skulle det säkert vara strängt förbjudet men på den här tiden var kontrollen inte lika stor.

Bus och rackartyg

Sten Johansson flyttade hit när han var 15 år. Han var tillräckligt gammal för att arbeta i sågverket men inte äldre än pojkarna på bilden. Han berättar att ett av nöjena var att reta upp den argsinte smeden. Barnen stod utanför smedjan och retades med smeden genom fönstret. Vid ett tillfälle blev smeden så arg att han kastade sin slägga genom rutan så att glaset yrde.

Men smeden hämnades på ett annat sätt också. Det var smeden fungerade som frisör i för gubbar och ungar i Jungfrusund. Sten Johansson berättar att när det var hans tur att gå och klippa sig så snaggade smeden halva hans huvud. Sedan sa han att han inte hade tid mer. Sten fick gå hela dagen med en halv frisyr. Det tyckte han var pinsamt. Det dröjde till kvällen innan smeden klippte klart.

Hittade på egna nöjen

Så här berättar Sten om vad som fanns att göra som barn i Jungfrusund:

Nöjeslivet fick man för det mesta skapa själv. Det blev bio någon gång i Träkvista Folkets hus, Blåbandsmöten och religiösa stugmöten. Det var bryggdans på sommaren, skridskoåkning på vintern, för att inte tala om jumpning på vårisarna. Populärt skoj var förstås att spela hartsfiol för en och annan argsint gubbe samt skrämma slag på flickor och småungar med ett och annat original som kom och gick på trakten. Tokiga Svensson var en och sotar Jerker med sin enmediga spark och avigvända ekorrpäls – dem var vi livrädda för.
Citat från “Något om gamla tiden på Jungfrusund av Sten Johansson, Ekerö-Munsö hembygsförening.

Läs mer i rutan här intill om de nöjen som Sten och hans kompisar ägnade sig åt.

Ångmaskinen drev industrin i Jungfrusund

Publicerad: 22 december 2023

Ångmaskinen drev industrin i Jungfrusund

Sten 15 år, eldare

Sten Johansson flyttade till Jungfrusund med sin mormor och morfar år 1908. Morfar var maskinist på sågverket och Sten arbetade som eldare. Så här berättar han:

Jag minns det som rätt kusligt när man den mörka årstiden fick gå iväg klockan fem på morgonen med en liten fotogenlykta i handen. Ofta låg det någon luffare på panntoppen och då kändes det lite pirrigt innan man fick upp ångan, så att det gick att starta ångturbinen och det blev ljust överallt. Klockan sex skulle man släppa på lyset till bostäderna och så kom maskinisten. Han skulle smörja alla lager under sågen och se till alla remmar och maskinen mm.

Det var alltså Stens uppgift att elda med trä som blivit över i sågen och starta ångmaskinen som drev både sågverket och belysningen i det lilla arbetarsamhället. Varje arbetarbostad hade en lampa mitt i taket i det enda rummet. Det fanns inga batterier så elen var bara på när sågens ångmaskin gick.

Livet i industrisamhället Jungfrusund

Här bodde omkring 180 personer som mest. Nästan hälften var barn. Det var nästan bara männen som arbetade i de industrier som fanns här: Sågen, som gjorde brädor, varvet som byggde båtar och kvarnen som malde mjöl.

Arbetslönerna har jag inte minne av men det var väl som vanligt på den tiden – för lite att leva på men lite för mycket att svälta ihjäl av. Jag vill minnas att morfar som maskinist, på sista tiden hade 300 kr i månaden. Alla hade fri bostad och vedbrand, till och med fri el från egen ångturbin.
Ohyra löss och kackerlackor fritt. Från början början bestod bostäderna av endast ett rum, vi var bland de första familjerna som flyttade in i en ny barack med ett rum och kök.

Många familjer hade 7-8 barn så det blev ändå ganska trångt. Sten berättar vidare:

Bekvämligheterna bestod i utedass med en rad sitthål. Några garderobsutrymmen behövdes ju inte, ingen hade just mer än vad de gick och stod i. Ett handfat på spishörnet för personlig hygien.
Några arbetstillfällen för kvinnorna förekom ej, men i gengäld kunde de få ägna sig åt hemmets skötsel och barntillsyn, så vad det beträffar kan man ju tala om ”den gamla goda tiden”. Däremot fick barnen väldigt tidigt börja med enklare arbeten på sågen.

Ånga drev båtar och industrier

Ångbåtarna var Jungfrusunds koppling till omvärlden. Båtarna kom med varor, med säd till kvarnen och med timmer. Båtarna drog stora lass av timmer på släp och ofta var vattnet fullt av stocka. Ångmaskinen var alltså en viktig orsak till att industrier kunde finnas här. Det var ju ångmaskiner som drev båtar, belysning och fabrikernas maskiner. En del av träet som inte kunde eldas direkt kördes till Gällstaö där det fanns kolmilor. Där fanns lägenheter för tre familjer till som arbetade med att göra träkol i milorna.

Sågen stannade

Även om sjötrafiken knöt ihop Jungfrusund med Stockholm så var det för långt och för få turer för att pendla till stan. Så när sågen lades ner år 1925 fick många svårt att hitta nya jobb. Några fick jobb i grusgroparna på Ekerö och många fick flytta.

Ångmaskinen startar när elden längst ner till höger värmer upp vattnet som blir vattenånga och stiger i rören. Ventilerna a-c öppnas och stängs så att ångan pressar den rosa kolven upp och ner. Den pumpande rörelsen användes sedan till att driva olika fordon eller maskiner.

Två olika liv

Publicerad: 14 december 2023

Två olika liv

Tänk dig in i situationen

Hur hade ditt liv varit om du fötts i slutet på 1800-talet istället för idag? Du hade så klart fått klara dig utan så många saker och helt utan digital teknik. Hade du kunnat leva ett lyckligt liv ändå?

Om dina föräldrar hade råd att ge dig en utbildning så skulle du kunna få ett bra och passande yrke och tjäna pengar. Men många barn på den här tiden hade mycket fattiga föräldrar eller inga alls. Då blev barnen helt beroende av hjälp från annat håll. Så var det för Hulda och Calla. Här är berättelsen om deras olika liv.

Hulda Uppström

Hulda föds år 1871 i Stockholm. Hennes mamma hade sökt lyckan i stan när hennes man dog i en olycka hemma i Indal i Medelpad. Hon föder en dotter på ett provisoriskt BB på Södermalm där någon antecknar barnets namn Hulda och att hon är ”oäkta”, så hette det när föräldrarna inte var gifta. Det finns ingen närvarande pappa och Hulda bor med sin mamma på Bysis, bysättningshäktet på Hornsgatan. Det var ett häkte för personer som inte kunde betala sina skulder. De bodde där och arbetade tills skulderna var betalda.

Calla Björk

Calla har inte heller goda förutsättningar i livet. När hon föds år 1883 antecknas inte ens något efternamn. Mamman som är 22 år och ogift nämns, men försvinner sedan ur källorna. Calla verkar inte ha någon förälder alls som tar hand om henne. När hon är tre år får hon komma till ett fosterhem. Hennes fostermamma heter Hedvig och är aktiv inom frälsningsarmén, en kristen organisation som kämpar för att lindra den värsta fattigdomen i Europas städer. Hon får bo med Hedvig och ett äldre fosterbarn tills Hedvig dör. Då är Calla 13 år.

Skyddshemmet i Glömsta

På något sätt får en förening, som håller på med välgörenhet, reda på att flickorna har det svårt. Föreningen för Värnlösa Flickor driver ett skyddshem i Glömsta dit Hulda och senare Calla flyttar. Kanske är det någon granne som ser dem ofta, och som känner medlidande och tipsar föreningen.

Huldas liv

Efter fem år på skyddshemmet får Hulda jobb som piga hos prästen i Huddinge kyrka. Men av någon anledning är hon inte kvar på prästgården ett år ens. Prästen i varje kyrka förde anteckningar om vilka som bodde inom församlingen, var de bodde och deras sysselsättning. I sådana kyrkböcker kan vi läsa att Hulda flyttar ofta och hör till gruppen ”löst folk”. När Hulda är 20 år gammal så åker hon fast för stöld och döms till två månaders straffarbete på Länsfängelset för kvinnliga fångar på Norrmalm. När hon kommer ut ur fängelset grips hon snart igen för stöld. Tredje gången som detta händer så blir hon av med sina rättigheter som medborgare. Det betyder att hon inte fick ha vissa yrken, rösta i val eller vittna i domstol.

År 1904 häktas Hulda för sista gången. Hon har försökt hitta arbete men inte lyckats. När hon blev för hungrig stal hon en damkrage som hon försökte sälja på pantbanken men då greps hon och dömdes till ett år och tre månaders straffarbete. Huldas liv fortsätter att vara svårt. Hon drygar ut kassan genom att sticka trikåer. Det är ett industriarbete som hon kan göra hemma med hjälp av en stickmaskin. Det färdiga trikåtyget lämnas sedan till en klädfabrik mot en mindre betalning. Under en period jobbar hon som piga på Lilla Essingen, kanske i någon av sommarvillorna på ön.

Vid 52 års ålder flyttar Hulda till ett hus för fattiga i Solna. Huset heter Runboda, ligger i Hagalund och ägs av staten. Huldas liv slutar när hon är 70 år. Hon har bott med främmande människor, på fängelser och arbetsinrättningar. Vi får hoppas att hon fick det lite lugnare och kunde njuta av livet de sista åren i lägenheten i Solna, där hon är registrerad som folkpensionär.

Callas liv

När Calla Björk lämnar Huddinge och skyddshemmet så har prästen stavat hennes namn med K och skrivit att hon är lärarinna. Det verkar som att Calla hade extra lätt för att läsa, skriva och annat skolarbete. Hon stannar nämligen kvar på skyddshemmet ett år extra och undervisar de yngre flickorna. Dessutom fick hon betyget A av prästen vid konfirmationen år 1901. Det var ovanligt. Trots att Calla inte har någon vanlig lärarutbildning lyckas hon få ett jobb som småskolelärarinna. Skolan ligger i Åmot i Gästrikland. Där fanns vid den här tiden en livlig timmerindustri och många arbetares barn som behövde utbildning.

Senare får Calla in inbjudan av författaren Anna Maria Roos. Anna Maria skriver läroböcker som alla svenska skolbarn lärde sig läsa i och sånger, bland annat ”Bä, bä, vita lamm”. Hon bor tillsammans med skulptören Sigrid Blomberg i Villa Elgentorp. Calla accepterar inbjudan och flyttar in.

Calla fortsätter att ta arbeten som lärarinna på olika håll och år 1909 kommer hon in på utbildningen till folkskollärare. På den här tiden fanns inga studielån, men på något sätt kunde Calla ändå betala för studierna. Kanske var det Föreningen för Värnlösa Flickor som betalade?

Efter utbildningen på folkskollärarseminariet i nuvarande Björngårdsskolan på Södermalm bor Calla länge i Katrineholm. Där arbetar hon på Östra skolan och bor tillsammans med en annan lärarinna: Jenny Söderberg. Tillsammans flyttar de två till Stocksund i Danderyd. Ingen annan av flickorna som växte upp på skyddshemmet har gjort en sådan klassresa som Calla Björk. Hon föddes utan föräldrar som ville veta av henne. Utan hennes fostermamma Hedvig och skyddshemmet hade hon nog inte haft möjligheten att ta vara på sina talanger och leva det medelklassliv som hon nu kunde. När Jenny, som är tio år äldre, dör flyttar Calla själv till en lägenhet nära Gärdet i Stockholm där hon lever tills hon är 93 år.

Sista torparfamiljen på Wallmyran

Publicerad: 14 december 2023

Sista torparfamiljen på Wallmyran

Torpet Wallmyran

Torpet hette egentligen Wallmyravreten och låg i Länna. På 1970-talet bestämde kommunen att bygga ett industriområde på platsen. Eftersom huset då hade stått tomt ett tag och börjat förfalla så revs det. Torpet Wallmyran ägdes av Länna gård precis i närheten. Idag går motorvägen mot Nynäshamn rakt över gärdena där torparna gick till Länna för att arbeta. Det ingick nämligen i torparnas villkor att arbeta för bonden som ägde torpet.

Johan Ludvig Johansson

Josefinas man, pappa till de sju barnen dog redan två månader efter flytten. När någon dog gjordes en bouppteckning. Det betydde att man skrev upp allt som personen ägde för att fördela arvet. Där kan vi läsa att Johan Ludvig lämnade efter sig saker som var värda 150 kr och skulder på 580 kr. Josefina förlorade alltså sin man men ärvde hans skulder.

En plog, en harv, höskrindor, snickarverktyg, säd och ärtor berättar att familjen levde på odling. Inga djur finns med men flera redskap för tvätt. Familjen använde säkert tvättgrejerna till sin egen tvätt men kanske också för att tvätta åt rika familjer i stan. Det var nämligen mycket vanligt för små jordbruk längs Lissmaån vid den här tiden. Begravningen kostade 20 kr.

Berta Johansson

Den äldsta dottern gifte sig 1905 med en dansk och flyttade först till Bromma. Där antecknade prästen i kyrkboken att de hade fått sonen Harald Einar år 1909 och att de arbetar som cigarettarbetare. År 1926 flyttade de till Danmark.

Julia Johansson

Julia gifte sig med vaktmästare Helge Österlin. I källorna står det att Julia var sömmerska. På den här tiden antecknade man alltid personens yrke. Då blev det lättare att veta vem personen var men också vilken status den hade i samhället.

Bror August Johansson

Bror August drunknade 5 december 1907. Han hade nyss fyllt 18 år. Tidningarna från den här tiden skriver om att det har varit kallt väder. Kanske har han gått ut på Drevvikens eller Lissmaåns is?

Nils Erik Johansson

Nils Erik blev inkallad till armén under första världskriget år 1919, samtidigt som pandemin Spanska sjukan kommer till Sverige. Nils Erik hörde till de mer än 30 000 svenskar som dog av sjukdomen.

Per Johansson

Per kallades också in till armén flera gånger. År 1921 kunde de militära myndigheterna inte hitta honom. De har antecknat att han är ”obefintlig”. År 1940 dyker han upp i källorna igen. Han bor i Boston (USA) och jobbar som fiskare. Hans årslön är ganska normal men han sliter inte året om som på torpet. Fisket i Atlanten var koncentrerat till 20 veckor om året.

Josefina Johansson

Mamman i familjen, Josefina fortsatte att jobba med torpets jordbruk tillsamman med sina söner Per, Julius och Knut. Wallmyran var fortfarande hennes adress när hon dog på Epidemisjukhuset i Södertälje år 1943. Vi vet inte om eller hur hon betalade av skulderna men antagligen fick hela familjen slita hårt. Kanske fick de hjälp av markägaren på Länna gård?

Julius Johansson

Den äldste sonen Julius bodde kvar på torpet till sin död på Södertälje sjukhus år 1947.

Knut Johansson

Knut levde till 1965. Kanske var han den siste som bodde i torpet men inte hela sitt liv. En period var han skriven i en liten stuga nära Länna gård.

Flickorna på Glömsta gård

Publicerad: 14 december 2023

Flickorna på Glömsta gård

Ett skyddshem för fattiga flickor

I slutet av 1800-talet fanns många föreningar som sysslade med välgörenhet, att hjälpa fattiga människor. En av föreningarna använde Glömsta gård som ett skyddshem för fattiga flickor. Flickorna på bilden hade ingen som kunde försörja dem. Därför fick de flytta till Glömsta. Skyddshemmet blev deras nya hem och skola.

Många hade bara en förälder som var ensam med många barn. Stockholm var fullt av sådana familjer som försörjde sig med tillfälliga arbeten och flyttade runt mellan trånga lägenheter. Barnen tog hand om varandra, ibland fick de tigga eller ta enkla jobb. Ändå räckte pengarna knappt till mat.

Skola, hem och yrkesutbildning

Välgörenhetsföreningen såg till att några flickor från sådana familjer fick de flytta från Stockholm ut till landet i Huddinge och bo på Glömsta gård. Flickorna kom till skyddshemmet när de var omkring tio år och bodde ofta kvar i sju-åtta år. På skyddshemmet fick de lära sig läsa, skriva och räkna men de fick också en yrkesutbildning till tjänarinnor. De lärde sig till exempel att tvätta, städa, laga mat och putsa silver. Det var färdigheter som behövdes för att få jobb som hembiträde hos en rik familj i framtiden.

De vuxna kvinnorna på bilden organiserade arbetet med matlagning, tvätt och städning. Flickorna levde sina liv under några år på skyddshemmet och lämnade det bara för att gå i kyrkan och konfirmera sig.

Vem ansvarar för de fattiga barnen?

Idag är det ofta kommunen, regionen eller staten som har i uppgift att hjälpa barn som saknar en förälder som kan ta hand om den. Du som är under 18 år har många rättigheter och det finns lagar som talar om att alla har samma rätt till hjälp. Under 1800-talet var det helt annorlunda.

Föreningarna som höll på med välgörenhet var inriktade på att hjälpa de mest skötsamma fattiga. Om du behövde hjälp så kunde du kanske få det, som flickorna på skyddshemmet, men det krävde lite tur och att någon med pengar kände medlidande med dig. Skyddshemmet i Glömsta och andra barnhem fick inte sina pengar från gemensamma skatter, utan från frivilliga bidrag. Författare August Strindberg var en av dem som skänkte pengar.

Senare, under 1900-talet blev Sverige mer och mer ett välfärdssamhälle. Det innebar att hjälpen till barn styrdes av lagar och sköttes av det offentliga. Då behövdes inte välgörenhetsföreningarna lika mycket och skyddshemmet i Glömsta lades ner. Idag är det en privat bostad.

Hur gick det för flickorna sedan?

Tack vare välgörenhet fick flickorna på Glömsta skyddshem en chans till ett bättre liv. De fick en yrkesutbildning och hjälp att hitta ett arbete. De som sysslade med välgörenhet kom från helt andra yrken och tillhörde de som hade det bäst i samhället. Hembiträde var inget jobb för dem, men för de fattiga flickorna var det ändå en möjlighet till ett bättre liv. Som hembiträde hade du en liten men fast inkomst och någonstans att bo. Flickorna slapp tigga, stjäla eller sälja sex. Det var nämligen vad många tvingades göra som inte fick den här chansen.

De flesta gick det bra för men inte för alla. I artikeln nedan kan du följa två flickors levnadsöden.

Glömsta gård år 2016. Foto: Holger Ellgaard CC BY-SA

Glömstadalen nu och då.

Dra i reglaget för att jämföra kartan från 1893 med 2023.

Sten och grus från Mälaröarna

Publicerad: 12 december 2023

Sten och grus från Mälaröarna

Stockholm växer

Mellan år 1850 och 1900 tredubblades Stockholms befolkning. Nya industrier startade och människor från landsbygden strömmade till stan i jakt på arbete och ett bättre liv. Stadens hus byggdes av sten och tegel. Cement, betong och asfalt fanns inte ännu, så nya gator behövde gatsten för att inte bli fyllda av lervälling varje höst. Det behövdes också sten till kajer, murar och trappor. När en ny järnväg eller väg byggdes användes massor av sand och grus för att platta ut marken.

Tung transport

Sten och grus väger mycket och är väldigt svårt att frakta många kilomenter med häst och vagn. Det lättaste och billigaste sättet att frakta varor var med båt. I början av 1800-talet var ångbåtar det enda alternativet för att frakta tungt byggmaterial. Därför hämtades det mesta materialet runt om i Mälaren.

Tegel

Det fanns platser där tegel tillverkades redan före industrialiseringen. Det var oftast stora herrgårdar som hade ett eget tegelbruk som gjorde tegelstenar och takpannor till den egna gården. Om det blev något över kunde de också sälja. På 1830-talet fanns sådana gårdsbruk vid Bona gård på Munsö, Stenby på Adelsö och Rastaborg på Ekerö. I mitten av 1800-talet uppstod flera större tegelbruk som sålde tegel. På kartan här kan du se var de låg.

Bilderna från tegelbruken finns att se i större format längst ner på sidan.

Sten

Från 1884 till 1919 tillverkades det mesta av gatstenen i Stockholm vid Stenhamra. Förutom gatsten tillverkades sten till trappor, husgrunder, trottoarkanter och kajer. Stenskärvorna som blev över slängdes på en hög som till slut blev 40 meter hög, som ett tiovåningshus! Efter ett tag började gruset användas till vägar eller krossas till mindre korn, sand, som kunde bli cement. Efter att Stenhamra lagt ner så hämtades grus där ända fram till 1970-talet.

Det fanns flera andra stenbrott på Mälaröarna. Ett låg i Hilleviken i Hilleshög och ett annat vid straffarbetsanstalten på Svartsjö. Men tillsammans tillverkade de bara lite mer än 2 % av vad Stenhamra gjorde. Vid Ekeby på Munsö fanns, under en period ett till stenhuggaresamhälle som bröt röd och grå granit precis som i Stenhamra. Det mesta såldes till Stockholm.

Grus och sand

Längs hela Munsö och Ekerö går en rullstensås. Den kom till under istiden när smältvatten från inlandsisen förde med sig sten, grus och sand som bildade ett långsmalt berg. På kartan ser du var åsen går och några av de många platser där sand och grus grävts fram. Från dessa sand- och grustag har miljontals ton använts till olika byggen och till att tillverka cement och betong.

Stan är byggd av sten

Om du någon gång går omkring i Stockholm så är det troligtvis sten från Mälaröarna du har under dina fötter. Det är svårt att veta exakt, men om du går längs Skeppsbron och vidare på Strandvägen så kan du vara ganska säker på att du kliver på sten från Ekerö, Munsö eller Färingsö. När du kommer till Djurgårdsbron så kan du också beundra stenpelarna som är huggna i Stenhamra.

Djurgårdsbrons granitpelare från Stenhamra.
Foto: Ray Swi-hymn, CC BY-SA

Bilden av Sigtuna

Publicerad: 4 december 2023

Bilden av Sigtuna

Vad visar bilden?

På bilden ser vi ett landskap med byggnader och ruiner som brer ut sig över böljande kullar. Till höger syns ett högt klocktorn. Lite längre bort finns vatten där små skepp och båtar seglar. På andra sidan vattnet tar ett bergsliknande landskap vid. Om du kikar noga kan du se små människor bland byggnaderna i förgrunden. Att människorna är så små gör att vi får en känsla för byggnadernas storlek.

Du kan läsa vad byggnaderna och ruinerna heter genom texterna på latin som är skrivna intill. Bilden visar fler kyrkor och byggnader än vad som finns idag. Låt oss titta närmare på dem.

Kyrkorna på bilden

Tempel S. Erici. Antagligen en påhittad ruin, namnet finns inte i en enda historisk källa.
Tempel S. Bartholomei. Antagligen påhittad. Enligt en källa fanns det fler kyrkor på 1100-talet, men det är inte troligt att ruinerna skulle vara så här stora på 1600-talet.
Tempel S. Olai. Sankt Olofs kyrkoruin finns idag och står innanför Mariakyrkans kyrkogårdsmur. Byggdes i slutet av 1000-talet och blev ruin efter reformationen.
Monast. S. Dominic. Idag kallad Mariakyrkan. Sigtuna stads äldsta byggnad som fortfarande används. Kyrkan stod klar 1247 och byggdes av dominikanerorden som höll till i Sigtuna i ca 300 år. Den är en av Sveriges äldsta tegelbyggnader.
Tempel S. Laurenti. Sankt Lars kyrkoruin. En del av tornet finns kvar än idag. Kyrkan byggdes på 1100-talet och blev ruin på 1600-talet.
Tempel Nicolai. Sankt Nicolai kyrkoruin som idag ligger under jord vid nedanför Klockbacken, nära Prästgatan.
Tempel D.. Peter. Sankt Pers kyrkoruin är idag Sigtunas största ruin och står i slutet av Prästgatan på en höjd. Forskarna tror att den har varit kungens kyrka.

Ett kalt landskap

Bilden visar inte särskilt många träd och skogar jämfört med idag. Det kan faktiskt stämma att det var så. Arkeologer menar nämligen att på medeltiden hade Sigtunas invånare huggit ner mycket av skogen. De behövde mycket trä för att bygga och underhålla alla trähus. Trä användes också till verktyg, vägmaterial och bränsle till hus och smedjor. När bilden gjordes hade Stockholm tagit över Sigtunas roll som centrum för kungens makt, men antagligen behövdes fortfarande en hel del trä.

Träd med hög status

De träd som syns i bilden kan också berätta något för oss. Till höger står en ek. Ekar var kungens ägodelar och hade stor betydelse eftersom de användes till att bygga stridsskepp. Det var förbjudet för vanliga människor att hugga ner en ek utan tillstånd.

De smala träden liknar enar men också cypresser som är vanliga i södra Europa. De får bilden att likna andra europiska bilder och visa att Sverige inte alls var ett isolerat land i norr utan hörde hemma bland de europeiska stormakterna.

Bilden visar sju kyrkor. Vissa är ruiner.

Sigtuna reser sig ur vattnet

Publicerad: 27 november 2023

Sigtuna reser sig ur vattnet

Landskapet har förändrats

På filmen här intill kan du se 9 000 år passera på två och en halv minut. Filmen visar det som idag är Sigtuna kommun. Du ser dagens smala vikar av sjön Mälaren, Arlanda och tätorterna Sigtuna, Rosersberg och Märsta.

När du startar filmen så åker du snart 9000 år tillbaka i tiden. Då låg allt land på kartan under vatten. Ännu tidigare hade allt varit täckt av is.

Istiden

Under flera hundra tusen år låg inlandsisen över vår del av världen. Klimatet här var ungefär som det är på Grönland idag. Isen var upp till 3000 meter tjock. Det tjocka isen var väldigt tung och den tryckte ner jordytan. Jordytan är en hård skorpa av sten som flyter ovanpå jordens inre som är mjukt. Därför är jorden som helhet mjukare än vi kanske tror.

Kartan visar samma område som filmen.
Källa: Open Street Map.

Landet höjdes när isen smälte

För 15 000 år sedan började inlandsisen smälta bort och smältvattnet fick världshaven att stiga. De områden som inlandsisen tryckt ner var översvämmade. För 10 000 år sedan stod havsytan ungefär 150 meter högre än nu och det mesta av Uppland var havsbotten. Sedan dess har landet höjt sig långsamt. Det höjer sig faktiskt fortfarande.

Stenåldern

När hundratals år hade passerat så stack några öar upp ur havet. Under stenåldern, som varade i åtta tusen år, kom också de första människorna hit. I början var de bara här en del av året för att jaga säl och fiska. När öarna blev större stannade några längre och till slut bosatte sig människor här och började odla jorden.

Bronsåldern och järnåldern

Landhöjningen förvandlade sakta området, från ett skärgårdslandskap ett bördigt jordbrukslandskap. Platser som tidigare legat under vatten blir ofta bördiga, alltså bra för odling. Människorna bodde på gårdar och i byar som låg nära vattnet. Nu för tiden, när arkeologer hittar boplatser från den här tiden så ligger de en bit från vattnet. Strandkanten har flyttat nedåt på grund av landhöjningen.

När blev landskapet Sigtuna?

Ungefär år 980 beslutade kungen att bygga en ny stad. Den fick namnet Sigtuna och blev ett centrum för den nya religionen: kristendomen. Sigtuna är Sveriges äldsta stad, flera hundra år äldre än Stockholm.

Det mesta av den tid som visas i filmen visste alltså ingen att det här landskapet skulle kallas Sigtuna kommun i framtiden. Under 8000 av 9000 år fanns ju inte ens Sigtuna stad. Ingen kunde heller ana att det skulle vimla av bilar, tåg, flygplan och massvis av människor här i framtiden.

Nu & då – Viggbyholms trafikplats

Publicerad: 21 november 2023

Nu & då – Viggbyholms trafikplats

Trafiken moderniseras

Om du jämför bilderna så lägger du snart märke till några skillnader. Vägen är bred och ganska nybyggd på det äldre fotot från 1963. En förändring sedan dess är att trafiksäkerheten har blivit större. I den nutida bilden syns skyddande räcken, bättre belysning och målade linjer och streck.

Kanske upptäcker du också att skyltarna verkade vända åt fel håll 1963. Bilarna kör på vänster sida istället för höger. Fotot är taget samma år som Sveriges riksdag beslutade att vi skulle gå över till till högertrafik. Men det tog tid att ställa om, flytta skyltar och förbereda alla förare på förändringen som började gälla fyra år senare, år 1967.

Nya hus och gammal skatt

Ett äldre bostadshus låg till höger, nära vägen år 1963. Kanske blev bullret för starkt när bilarna blev allt fler, för nu är huset rivet. Här står istället en nybyggd tennishall och utanför bilden finns fler nya bostadshus. När de skulle byggas så undersökte arkeologer området och hittade en silverskatt från vikingatiden. I filmen berättar Maria Lingström hur hon gjorde sitt livs största upptäckt.

Arekologernas film om hur de hittade en skatt från vikingatiden.