Ekebyhovs plantskola

Publicerad: 15 november 2023

Ekebyhovs plantskola

Vem studerar på en plantskola?

Om du ska odla träd så krävs mycket kunskap men ordet plantskola syftar inte på det. En plantskola är ett ställe där träd, buskar eller blommor utvecklas och växer upp.

Stora gårdar runt stan

Under industrialiseringen ökade befolkningen i Stockholm som växte snabbt. Runt omkring staden fanns många gods och herrgårdar. Det berodde på att adelsmän, eliten i jordbrukssamhället, gärna bodde och ägde mark nära huvudstaden som var maktens centrum i Sverige. Många sådana stora jordbruk fortsatte som vanligt att bruka jorden men med modernare metoder, men några upptäckte att det fanns andra sätt att tjäna pengar.

Tjänade på industrialiseringen

Den som ägde mark där en järnvägsstation byggdes upp kunde sälja små bitar av marken som villatomter. Men på Ekerö fanns ingen järnväg. Där kom Ekebyhovs ägare Johan Ihre istället på en annan idé, att odla träd. Alla nya villatomter och kolonilotter runt om staden ville ju ha fruktträd för att kunna plocka äpplen, plommon och körsbär.

Varor fraktades till sjöss

Klimatet på Ekerö var bra och avståndet till staden var kort. Tyvärr var broarna och vägarna inte så lämpliga för tunga transporter. Frakt med båt var det bästa alternativet. Familjen Ihre hade släkt i Åbo i Finland och sålde också träd dit. Åbo var en stad som växte och industrialiserades precis som Stockholm. Dessutom var transporterna dit smidiga.

Massor av frukt och bär

Plantskolan blir till slut störst i hela mellersta Sverige. Fruktträdgården hade 60 000 äppel- och päronträd. Plantskolan sålde 256 olika frukt- och bärbuskar, bland annat aprikoser, persikor, krusbär, vinbär, hallon, blåbär och jordgubbar. Det fanns också stora växthus där det växte tomater, gurkor och meloner. I slottets trädgård samlade Johan Ihre också ett 100-tal olika träd. Han ville studera trädens egenskaper och lista ut vilka som skulle kunna användas i skogsbruket i framtiden.

Plantskolan lades ner

På 1960-talet fick Ekerös många trädgårdar konkurrens från andra länder. Transporterna utvecklades och gjorde att det ofta var billigare att importera växter från andra länder än att köpa dem i Sverige. Planskolan fick stänga eftersom den inte längre var lönsam.

Ekebyhovsparken idag

Om du vandrar i parken idag kan du se många av de ovanliga träd som Johan Ihre lät plantera. Slottsträdgården används också som en genbank. Flera äppelsorter odlas här för att deras gener ska finnas kvar i framtiden.

När Bollmora var Sveriges Silicon Valley

Publicerad: 8 november 2023

När Bollmora var Sveriges Silicon Valley

Kvinnan på den svartvita bilden programmerar en dator. Hon använder en konsol som står på skrivbordet men själva datorn finns i skåpen i bakgrunden. Datorn Alwac III räknades som en liten dator på 1950-talet. Det här är berättelsen om datorindustrins korta historia i Tyresö.

Tyresö ville växa

Tiden efter andra världskriget brukar kallas för rekordåren eftersom Sverige utvecklades så snabbt. Ekonomin gick bra och städerna växte. Många kommuner planerade för framtiden genom att köpa upp landområden där de kunde bygga bostäder och arbetsplatser.

Tyresö på den här tiden var glest befolkat och hade bara omkring 3600 invånare. All mark i Tyresö hade en gång i tiden tillhört godset med Tyresö slott. Men 1930 gav ägaren Claes Lagergren bort slottet till Nordiska Museet. Hans söner ärvde resten av marken. De sålde små bitar mark som tomter för sommarstugor, som började bli populärt vid den här tiden.

Men kommunen var rädd för att det bara skulle bli fler sommarstugor. Det var ett problem för kommunen eftersom sommargästerna inte betalade skatt men ändå krävde service. Kommunen köpte därför marken kring Bollmora gård. Där ville de bygga kommunens nya centrum med bostäder till 12 000 personer. Men var skulle alla arbeta?

Datorfabrik flyttar till Bollmora

Kommunen började samarbeta med Axel Wenner-Gren. Han var en industriägare som hade tjänat en förmögenhet på sitt företag Electrolux. Företaget sålde dammsugare och kylskåp, nya varor som alla som hade råd ville köpa. Nu var Wenner-Gren på jakt efter nästa storsäljande produkt för framtiden. Han hade hittat datorn. Wenner-Grens företag hade utvecklat en lite mindre dator, den vägde bara ca 1000 kg, som han sålde till universitet och stora företag. Wenner-Gren ville nu flytta tillverkningen från USA till Sverige och valde Tyresö.

Hoppet tvärdog

Kommunen var mycket nöjda med att få datortillverkningen till Tyresö och ritade in en brandstation och ett sjukhus i den nya stadsplanen. Tyvärr blev det inte någon succé. När Wenner-Gren dog 1961 så visade det sig att den senaste modellen av datorn inte fungerade, trots att företaget satsat massor av pengar på att utveckla den.

Kalifornien i stället för Tyresö

Tiden när datorer tillverkades i Bollmora blev kort. Det dröjde minst 20 år till innan datorn började flytta in i många hem. Istället för Bollmora så var det Silicon Valley i Kalifornien som blev centrum för utvecklingen med företag som IBM och Apple.

Telefoner i stället för datorer

Hur gick det för Tyresö kommun då? Chansen att få bygga Sveriges nya elektronikcentrum med tusentals arbetsplatser var borta. Det enda som fanns kvar var de tomma lokalerna. Till slut lyckades kommunen sälja dem för en billig slant till LM Ericsson som byggde om lokalerna till en fabrik för telefontillverkning. Mellan 1963 och 1993 tillverkade Ericsson telefoner i Bollmora och som mest hade 1400 personer jobb här. Även om Bollmora förlorade kampen om att bli ett centrum för datortillverkning så blev den nya telefonfabriken en viktig arbetsgivare på orten.

Ingen kolera i Tyresö, tack!

Publicerad: 8 november 2023

Ingen kolera i Tyresö, tack!

Vad var en sundhetsnämnd?

Protokollet här visar anteckningarna från ett möte och du kan läsa högst upp att det är ”hållit inför sundhetsnämnden i Tyresö församling”.

År 1831 kom en ny lag att kyrkan i vissa församlingar skulle ha en grupp personer som som ansvarade för sundheten (hälsan) i församlingen. Gruppen hette sundhetsnämnd. Anledningen var att sjukdomen kolera bröt ut med jämna mellanrum och dödade många.

Du kanske tycker att det låter konstigt att kyrkan jobbade med det här men på 1800-talet var kyrkan en viktig del av staten. I Tyresö och på andra platser på landet fanns ingen kommun eller annan organisation som tog hand om skola, vård och omsorg. Senare bytte nämnden namn till hälsovårdsnämnd och på 1900-talet tog kommunen och landstinget över ansvaret för vård och hälsa.

Stoppa smittan från Stockholm

I protokollet diskuteras koleran och vi förstår att det har startat ett nytt utbrott i huvudstaden Stockholm. Vi vet från andra källor att ungefär 3000 människor dog i Stockholm när koleran kom dit sommaren 1853. Så här bestämde Sundhetsnämnden:

…att de personer, som pläga syselsätta sig med klädtwätt från Hufwudstaden, skola dermed upphöra under den tid Koleran därstädes fortfar, eller intill dess, att någon smitta derifrån icke är att widare befara.

Ingen visste på den här tiden hur koleran smittade så det var en försiktighetsåtgärd att de som tvättade kläder från huvudstaden var tvungna att sluta med det.

Vad bevisar källan?

Det här gamla protokollet är ett av få bevis eller belägg för att det fanns folk som jobbade med att tvätta stockholmarnas kläder i Tyresö redan i mitten av 1800-talet. Vi kan använda begreppen närhet, beroende och tendens för att analysera källan.

Närhet. Källan är tydligt daterad. Personerna i sundhetsnämnden beskriver Tyresö i september 1853. Det var Tyresö som var nämndens ansvar så det finns en närhet mellan platsen och källan. Nämndens medlemmar träffas i Tyresö så det är troligt att de har sett lassen med tvätt från Stockholm och kvinnorna som tvättade eftersom de hör hemma i området.
Beroende. Källan är en förstahandskälla. Den som gjort anteckningarna var med på mötet och har hört med egna öron vad som sagt där.
Tendens. Vad ville sundhetsnämnden med protokollet? Ett protokoll finns till för att alla ska enas om vad man bestämt och att andra ska få reda på det. Det är källans syfte. Kanske ville de också verka handlingskraftiga och bra på sitt jobb. Men det är svårare att komma på varför protokollet skulle ljuga eller hitta på att Tyresöbor tvättar kläder från Stockholm. Där för är källan så trovärdig när det gäller att bevisa att detta pågick redan år 1853.

Nu & då – Bollmora/Tyresö

Publicerad: 8 november 2023

Nu & då – Bollmora/Tyresö

Hur får bostadsområden namn?

Har du tänkt på varför ditt bostadsområde eller lokala centrum heter som det gör? Platser behöver ett namn för att vi ska kunna hitta och förklara var vi bor eller var saker finns. Stadsdelar tar ofta över ett namn på en gård eller ett torp. Det är ett sätt att använda historia för att påminna oss om dem som levt på platsen tidigare.

Gamla namn återanvändes i Tyresö

När Tyresös moderna bebyggelse växte fram under 1960-talet så användes namnet Bollmora som kom från en av gårdarna på området. Den gård som låg precis på platsen för det nuvarande centrum hette Myggdalen.

När kommuner ska bestämma vad nya områden ska heta så har de ofta en arbetsgrupp, namnberedningen, som undersöker olika förslag. Tyresös namnberedning föreslog Bollmora centrum. Skylten på det svartvita fotot från 1959 berättade för nyfikna som kom åkande på den lilla gropiga skogsvägen om det nya området. Kanske hade det inte varit lika lockande om det stått “Myggdalen” istället? Men det blev ändå inte riktigt som namnberedningen hade tänkt.

Bollmora eller Tyresö centrum?

Tyresöborna uppfattade det nya centrumet som Tyresös centrum och tyckte att det borde heta så istället. Bollmora fick lite dåligt rykte och många tyckte att Tyresö lät mer glamoröst. Det påminde om det vackra slottet. Namnberedningen menade att Tyresös centrum låg vid kyrkan och slottet. Om man tittar på historien så hade de rätt men Tyresö hade förändrats mycket.

En lokaltidning ordnade en namntävling där Tyresö C vann överlägset. Kommunen skickade ut en enkät år 1987 och den visade samma sak: Folk tyckte att det skulle heta Tyresö Centrum.

Om du bor i Tyresö själv så vet du säkert vad du och andra kallar centrumet. Annars får du titta på bilden till höger från 2023.

Nu & då – Ulriksdalstorpet

Publicerad: 8 november 2023

Nu & då – Ulriksdalstorpet

En torpare bland radhusen

Året är 1970 och Linnea är 82 år. Hon bor ensam i det gamla torpet som har legat här sedan 1700-talet. Hon ser både radhus och lekplatser från fönstret på den lilla stugan. Linnea minns ladugården som stod där tidigare. När hon var yngre hade hon och hennes man både kor, hästar och höns. Så här berättar hon:

”Det var roliga tider det. In i nordens roliga tider när man fick gå upp tidigt på morgonen och mjölka korna. Då var här riktigt fridfullt. Blomsterängar och skog överallt. Men när grävskopan kom och rev bort våra underbara blommor för att ge plats åt den nuvarande bebyggelsen, då fick jag tårar i ögonen. Men jag trivs med min lott. Jag har själv valt att bo kvar här. Och kommunen har lovat att jag får stanna så länge jag orkar. Det är jag glad för”.
Linnea Eklund

Spår av det förflutna

Två år senare, 1972, dog Linnea. Hon fick bo kvar på torpet ända till slutet men sedan tog kommunen bort det. Om du kommer till Östra Rudstigen i Bollmora idag så kan du fortfarande se spår av torpet: äppelträd och syrenbuskar.

Staden bredde ut sig

De stora bostadsområdena i centrala Tyresö byggdes under en tid när massor av människor flyttade från landet till städerna. De nya bostäderna var mycket större och bekvämare än tidigare och många vill hellre bo modernt. Det är en förklaring till att Ulriksdal och andra torp revs. Torp som låg utanför städerna blev ofta sommarstuga till någon familj som kunde tänka sig lite lägre boendestandard under några sommarveckor. Men i Tyresö och andra kommuner runt om Stockholm används torpen ofta som föreningslokaler, kaffestugor – eller så är de rivna.

Industrialiseringens historia i Stenhamra

Publicerad: 2 november 2023

Industrialiseringens historia i Stenhamra

Stockholm behövde Stenhamra

Stockholm växte snabbt under industrialiseringen. Både hus och vägar byggdes av sten. Asfalt var inte uppfunnet ännu men det gick att göra hårda vägar av sten som grävdes fram ur rullstensåsen som går genom stan, Brunkebergsåsen. Om du har gått på en kullerstensgata någon gång så vet du att det kan vara ganska knöligt. De styrande i Stockholm bestämde därför att gatorna skulle byggas av huggen som ger en mer slät yta. De köpte ett berg på Färingsö där det fanns bra sten som kunde lastas på båtar och fraktas till huvudstaden.

Det var alltså behovet av gatsten som gjorde att ett stenbrott startade här 1884. Utan stenbrottet hade Stenhamra antagligen fortsatt vara en liten gård som hette Stockby och inte Färingsös centralort. En annan viktig orsak var ångmaskinen. Utan starka båtar som kunde dra pråmar lastade med sten så hade det inte gått att ha ett stenbrott så långt bort från Stockholms innerstad.

En ny ort föddes

När stenbrottet startade så kom industrialiseringen till Färingsö. Ett helt brukssamhälle med arbetarbostäder, matbutik, ångbåtsbrygga och dansbana växte snabbt upp i Stenhamra. Under de 53 år som Stockholm fick sten härifrån så fortsatte industrialiseringen. Om vi tittar närmare på Stenhamra så kan vi få en bild av utvecklingen.

Ångmaskiner, järnväg och tryckluft

I början så förflyttades all sten inom stenbrottet på vagnar som drogs av kusken Svenssons två hästar. 1910 kom istället ett diesellok som körde stenen på en räls ner till vattnet. Två år senare byggdes en ångmaskin upp som gjorde tryckluft. Luften pressades in i ledningar som gick från ångmaskinen nere vid vattnet upp till stenbrottet. Där användes trycket för att driva borrar och en lyftkran. Två nya lok drevs också av tryckluft.

Ny teknik gav ny konkurrens

Det var nya tekniker som gjorde att stenbrottet startade men också att det lade ner. Transporterna utvecklades och blev billigare. Därför kunde Stockholm köpa sten från Bohuslän och Blekinge där det fanns lättillgänglig granit och stora stenbrott. Nya material började också konkurrera ut stenen. Asfalt och cement till exempel.

Kullersten till vänster, huggen storgatsten till höger. Gata på Södermalm.

Uselt boende på Ekebyhov

Publicerad: 30 oktober 2023

Uselt boende på Ekebyhov

Om du hade bott på Ekebyhovs herrgård på 1940-talet så hade du kunnat strosa runt i slottsparken, ta ett äpple från din egna äppelodling och luta dig tillbaka i din stora sal för att beundra takmålningarna. Om du i stället hade varit anställd på Ekebyhov och bott i arbetarbostäderna på gården så hade ditt liv varit långt mycket tuffare. Du hade till exempel kunnat vakna om morgnarna och haft 5 grader varmt inomhus. Det är samma temperatur som i ett modernt kylskåp. Häng med så får du höra om Olov Lindström och hans gravida fru som försökte få det bättre hemma.

Låg boendestandard

Året var 1947 när hälsovårdsnämnden på Ekerö fick in en anmälan om en enrumslägenhet på 32 kvadrat som tillhörde herrgården Ekebyhov. I ettan bodde paret Lindström och de skulle enligt anmälan ha det väldigt golvkallt med kyligt drag från otäta fönster och dörrar.

På 1940-talet var det fortfarande dåligt ställt med den svenska boendestandarden. Man hade börjat bygga nya hus med bekvämare lägenheter men 1945 hade bara en tredjedel av befolkningen tillgång till badrum eller dusch inne i sin lägenhet. Ungefär var tionde person hade kylskåp, resten fick ha maten i skafferier. Bara hälften av lägenheterna hade centralvärme. De som inte hade det, som paret Lindström, fick elda med ved inomhus i öppen spis eller kamin. Många familjer bodde under den här tiden väldigt trångt i ettor. Gasspisar och varmvatten var modernt, de flesta fick nöja sin med en vedeldad spis och bara kallvatten.

Varför klagade Lindströms?

Många hade alltså dåliga bostäder på den här tiden men det började komma regler för boendestandarden. Ingen skulle behöva ha det så uselt som paret Lindström, som hade utomhustemperatur inomhus. I deras fall var chefen och hyresvärden samma person (herrgårdens ägare) och det kan man tänka sig att gjorde dem försiktiga med att gnälla i onödan. Hyresvärden hade väldigt stor makt över deras liv eftersom både inkomst och bostad låg i hennes händer.

I dokumenten här till intill kan du se vad vi vet om historien med Lindströms boende:

1. De har först klagat till Svenska lantarbetares förbund som skickat en anmälan till Hälsovårdsnämnden för att herrgårdens ägare ska ordna problemen i Lindströms lägenhet.

2. Hälsovårdsnämnden har därefter meddelat Ekebyhovs ägare Sigrid Ihre om problemen så hon fick chans att lösa det.

3. I nästa steg har Hälsovårdsnämnden undersökt bostaden och sett att den har stora brister: Kaminen är trasig, inomhustemperaturen är bara 5-6 grader under kalla dagar, fönster och dörrar är otäta och att det kommer det upp fukt genom golvet från husgrunden.

4. Ett halvår senare svarar Sigrid Ihre med ett kortfattat brev att bostaden blev utarrenderad (betyder ungefär uthyrd) till en annan person sju år tidigare och att lägenheten då inspekterades. Hon tycker att den är ok för flera år framöver.

Det låter kanske lite invecklat men kort sagt verkar adelsdamen Sigrid inte vara på väg att hjälpa till med någon renovering.

Vad källorna inte berättar

Hur konflikten slutade finns inte dokumenterat. Bestraffades paret Lindström för att de klagat? Fick adelsdamen Sigrid lov att renovera efter Hälsovårdsnämndens inspektion? Behövde paret Lindström, som väntade barn under inspektionen, ha sin lilla bebis lekandes på ett iskallt golv? Även om frågorna är många så ger de sparade källorna oss en spännande inblick i hur det kunde vara att bo på Ekebyhov för herrgårdens arbetare.

Hur hade ditt liv sett ut om du hade levt förr på Ekebyhov? Tyvärr är det statistiskt mer troligt att du haft det som Lindströms än som Sigrid.

Kämpa för ett bättre liv

Publicerad: 30 oktober 2023

Kämpa för ett bättre liv

Två sparsamma ungkarlar

Persson och Jakobsson var två ungkarlar som arbetade i stenbrottet i Stenhamra. De levde fattigt och sparade pengar hela sina liv. Själva fick de aldrig någon lyx men de hjälpte nästa generation att få det lite bättre. Du ska snart få veta hur, men först lite om bostadssituationen i Stenhamra.

Bostäderna

Husen där arbetarna bodde var välbyggda, välplanerade och vackra men hade väldigt små lägenheter där stora familjer bodde otroligt trångt. Fotot och ritningen visar “nedre flygelhuset”. Om du tittar noga så ser du att de största lägenheterna har ett rum och kök. En del består bara av ett enda rum. Där skulle en hel familj sova, äta, laga mat, förvara sina kläder, saker och sin mat. En vanlig familj var 6-8 personer. De som hade färre barn tog ibland hand om en äldre släkting som inte kunde försörja sig eller hyrde ut en sängplats.

Persson och Jakobsson i ungkarlshuset

Person och Jakobsson, bodde i ungkarlshuset. Att de var ungkarlar betydde att de inte var gifta. Omkring sekelskiftet 1900 var de inte längre unga. De delade ett rum och lagade all mat själva. Mest blev det gröt. Persson arbetade väldigt hårt i stenbrottet och sparade så mycket han kunde. Jakobsson bar sina kläder tills de var alldeles trasiga. Han sydde till och med ihop två trasiga skjortor med garn. På så sätt återanvände dem och fick dessutom en lite tjockare skjorta.

Eftersom de inte hade några barn att försörja lyckades de spara lite pengar. Stenhuggarlönerna var högre än många andra arbetarlöner. Perssons två systrar ärvde den lilla förmögenheten. Den ena systern, som var gift med en stenhuggare kunde bygga ett eget hus i Stenhamra. Hon och hennes barn hade tur som hade en morbror som sällan var sjuk, arbetade ända fram till sin död och sällan unnade sig något själv.

Fackföreningar

Som du förstår så kunde inte alla spara pengar. Många arbetare bildade istället fackföreningar. Stenarbetarna startade sin år 1906. Men det stod i deras anställningskontrakt att de inte fick strejka. Det var vanligt att de som krävde högre lön eller bättre arbetsförhållanden fick sparken.

Arbetarna tänkte så här: Om vi går ihop (bildar en fackförening) och kräver samma sak, så blir det svårare för stenbrottets chef att veta vem han ska sparka. Vi kan kräva till exempel betald semester, bättre boende eller skydd mot arbetsskador, annars strejkar vi. Antingen stannar hela produktionen eller så får han förhandla.

Under tiden som stenbrottet fanns gick arbetare i hela landet ihop och lyckades få bättre villkor och löner.

Nedre flygelhuset.
Foto: Martina Berglund, Stockholms läns museum. CC BY.

Ta bort

Dagsverkstorpet Karlberg

Publicerad: 27 oktober 2023

Dagsverkstorpet Karlberg

Torparfamiljens villkor

Familjen som bodde här ägde inte stugan, marken eller ladugården. Det gjorde det stora Tyresögodset. Familjen fick bo på torpet och använda marken ifall de ställde upp och jobbade ett visst antal dagar åt godsägaren. Det kallades att göra dagsverken.

Torparfamiljen hade egna djur att mata och mjölka och några små åkrar att odla på. De var ju tvungna att göra sin egen mat och kläder. Om de hann, för det var mycket de skulle göra för godsägaren, enligt kontraktet som du ser här intill.

Om du var man

Alla på torpet, män, kvinnor och barn var tvungna att hjälpa till för att överleva och få bo kvar. Oftast krävdes det att det fanns en dräng eller piga, alltså en extra, ogift vuxen som hjälpte till mot mat och husrum. Det var mannen i familjen som skrev på kontraktet. I kontraktet står det att familjen fick njuta, bo och odla på torpet ostört så länge de uppfyllde en del krav, till exempel:

Dagsverken, alltså en hel dags arbete omkring 13 timmar på sommaren. Mannen skulle arbeta 104 dagar och ett hjon 66 dagar om året. Ett hjon, det kunde vara en dräng, torparens fru eller en son men det står också i kontraktet att om familjen skickade ett barn som inte kunde arbeta ordentligt så fick de inte ha kvar torpet.
Underhålla och renovera alla byggnader och stängsel.
Gräva diken, hålla ängarna öppna och gärna odla upp ny mark i närheten av torpet.
Underhålla vägarna i närheten.

Om du var kvinna

Redan före gryningen började arbetet med att mjölka. Sedan skulle du som kvinna ta hand om allt som hade med barn, mat och kläder att göra. Kläderna gjordes från grunden. Om familjen hade får så klippte hon ullen eller användes lin, ett sorts gräs som gjordes till trådar. Av dessa råvaror tillverkades trådar som sedan vävdes eller stickades. Det skulle räcka till alla familjens kläder. När djuren slaktades var det kvinnans uppgift att göra mat av allt, skölja tarmar, göra korv, mala inälvor och göra pölsa. Varje dag skulle torparhustrun skicka med mat till sin man och ett hjon. Samtidigt var det inte ovanligt att ha 4-5 barn att ta hand om hela dagarna. Barn som gick i skolan skulle också ha med sig mat.

Sofia Wilhelmina bodde på torpet. År 1881 föll hennes man ner från ett träd och dog, 48 år gammal. Men Sofia Wilhelmina kämpade vidare med allt arbete och lyckades bo kvar på torpet. Hon hade hjälp av sina fem barn.

Innan det fanns kylskåp var jordkällaren bästa stället att förvara mat svalt.

Barn i stenhuggarebyn

Publicerad: 23 oktober 2023

Barn i stenhuggarebyn

Familjerna i Stenhamra

Det var papporna i familjen som arbetade i stenbrottet. Kvinnorna tog hand om barnen eller så försökte de få andra jobb i närheten. Barnen gick i samhällets egen skola. Den hade Stockholms stad byggt när de köpte berget på Färingsö. Staden behövde sten till olika byggen eftersom Stockholm växte snabbt under industrialiseringen. Det var därför de köpte marken och byggde stenhuggaresamhället. Det var lag på att alla barn skulle gå i skolan men det räckte med några år. Sedan kunde du börja arbeta. Om du var pojke och 10-12 år så fick du börja i stenbrottet.

Hjälp till med sprängning

Med en pappa som stenhuggare så hade du chans att få ett yrke som du kunde försörja dig på hela livet. Men det var ett svårt, tungt och farligt jobb. I början fick du kanske mest hjälpa till att hämta verktyg men efter ett tag var du redo att jobba med stenen. En ganska enkel uppgift var att göra hål i berget och slå i kilar så att stora block lossnade. Granitblocken kunde väga flera 1000 kilo. Idag skulle det nog vara förbjudet för barn att ens gå in på området. Men i slutet av 1800-talet kunde barn till och med använda dynamit. När det var kallt stoppade pojkarna dynamiten i strumporna för att den inte skulle frysa. Sedan var det bara att hälla den i bergets sprickor, tända på och spränga loss blocken. Tyvärr hände det en gång att två personer dog av en sådan explosion.

Var beredd på hårt arbete

Stenblocken kördes på en räls till en lång byggnad där varje stenhuggare hade ett bås. Om du arbetar med att hugga sten så måste du vara utomhus eftersom stendammet som yr omkring när du hugger i stenen är farligt att andas in. Det var ändå många stenhuggare som fick ”stendammslunga” och svårt att andas när de blev äldre. Du arbetade från klockan sex på morgonen till sju på kvällen. Det var bara söndagen som var ledig, så det tunga arbetet slet hårt på kroppen. Det var också vanligt att du fick ta ut flisor av sten eller metall som träffade kroppen. Det gällde att akta ögonen, annars kunde det bli svårt att jobba vidare!

Bo trångt med nära till allt

Människorna i stenhuggarsamhället levde hela sina liv här och det mesta som behövdes fanns i byn. Förutom skolan så fanns det ett badhus med två badkar och en samlingssal. Det fanns också en dansbana, konsumbutik och flera olika bostadshus. Om du var barn så bodde du med din familj i en lägenhet. Familjerna hade många barn men lägenheterna var små, ofta bara ett rum och kök eller ett enda rum med kamin. När du skulle gå på toa så fick du gå ut till ett dass på gården. Då kunde du också passa på att ta med dig lite ved in eftersom du passerade familjens vedförråd. Om du var lite äldre och redan arbetade i stenbrottet så kunde få bo i ungkarlshuset. Där fanns 15 lägenheter och man bodde 2-4 personer i varje rum.

Sten till Stockholm

Graniten från berget i Stenhamra blev gatsten som lastades på fartyg och skickades till olika vägbyggen i Stockholm. Stenhuggarna var skickliga på att ”läsa berget” och kunde se hur det bäst kunde spräckas sönder till fyrkantiga stenar. Vissa stora block kunde användas till husbyggen och småskärvor och grus kunde användas till byggen av vägar och järnvägar. Fullastade båtar lämnade kajen i stor sett varje dag. Sista båten från Stockholm på hösten fraktade fullt med varor till konsumbutiken så att det skulle räcka hela vintern. När isen hade lagt sig så gick det inte längre att ta båten till stan. Men du kunde alltid gå över isarna till fastlandet och ta tåget.

Ett bra liv?

Som du förstår hade ditt liv varit helt annorlunda om du levt i Stenhamra på 1800-talet. Men arbetare på andra platser vid samma tid hade det inte bättre. Även inom jordbruket så arbetade människor hårt de flesta timmar av dagen för att överleva och kanske få det lite bättre.