Tyresös tvättstugor

Extra inkomst från rikas smutstvätt

När industrialiseringen kom till Stockholm blev det så smutsigt i stan att det blev svårt att tvätta kläder. Anledningen var att kol och koks användes både för att värma hus och driva fabriker. Röken smutsade ner luften och vattnet. De som hade råd skickade då istället sina kläder till tvätterier ute på landet.

För bönderna i Tyresö blev tvätt ett bra sätt att tjäna extra pengar. I början var det torpare och bönder som hämtade rika stadsbors smutsiga lakan och kläder och tvättade dem i t.ex. Drevviken, Gudöån eller någon annanstans där vattnet var rent. I början av 1900-talet utvecklades tvätterierna till företag med mer avancerade maskiner och utrustning.

Vikensbergs tvätteri

På bilden ser du Vikensbergs tvätteri (de använde W i firmanamnet: Wikensbergs tvätteri). År 1926 hade de ersatt häst och vagn med en tjusig lastbil. Den står parkerad framför tvätteriet som har en övervåning för att hänga tvätt i. Titta noga så ser du tvätten som hänger på tork. Väggarna har nämligen brädor som går att vinkla, så att luften ska kunna cirkulera. Då torkade tvätten snabbare samtidigt som den kunde hänga under tak och få skydd mot regn och snö.

I bottenvåningen fanns två tvättmaskiner och centrifug. Det fanns också en ångpanna som eldades med koks och senare olja. Med hjälp av den värmde man vattnet. Familjen Sjögren, som drev tvätten hade tre anställda. Männen på bilden ansvarade nog för transporterna. Så delades arbetet upp på den tiden.

Kvinnorna tvättade

På både de små bondtvätterierna och de större tvätteriföretagen var det kvinnor som arbetade med själva tvätten. Det var en gammal tradition som hängde med från bondesamhället. Vissa arbetsuppgifter på gårdarna, som tvätt, mjölkning och matlagning gjordes bara av kvinnor. Kvinnor som arbetade på tvätterierna fick lite större frihet. De tjänade egna pengar utan att behöva bo hos sin arbetsgivare som pigor och husor. Några av dem blev företagsledare för växande tvätteriverksamheter. Ett exempel är Anna Ringström som drev både Ringströms tvätteri, tre mangelbodar på Östermalm och en i Årsta.

Tyresös tvätterier på kartan

På kartan här under ser du flera platser i Tyresö där det fanns tvätterier.

1. Ringströms tvätt.
2. Vikensbergstvätten 1909-1926.
3. I torpet Vreten på nuvarande Vretvägen tvättade man också. Här användes inte sjövatten. Istället pumpades vatten ur en brunn som förhoppningsvis var så djup att vattnet inte tog slut.
4. Minst två tvätterier till låg på Tyresösidan av Gudöån, “Hovslagarn’s” och Arne Meltins som 1930-1963 låg där radhusen ligger idag.
5. Tyresös sista tvättlada. Se bilden här under. På båda sidor om Gudöån låg flera tvätterier.
6. Alby gårds tvätteri.

Svea slet med tvätten i Gudö

På kartan ser du var i Tyresö som tvätterierna låg. Gudö å är Tyresös gräns mot Haninge kommun. Av alla nuvarande kommuner hade Haninge flest tvätterier. Några av dem låg här vid Gudö å. Svea Larsson var 11 år gammal när hon flyttade hit med sina föräldrar år 1911. Hon tog över tvätteriet efter sin mamma och mormor. På bilden ser du tvätteriet på Triangelvägen där Svea arbetade från klockan åtta på morgonen till nio på kvällen. Bredvid huset ligger idag ett område med koloniträdgårdar. Där odlade Sveas familj havre, potatis och råg.

Gula faran

Ältas första buss

K. G. Sundstedt hette mannen som bestämde sig för att göra något åt Ältas dåliga kollektivtrafik. På 1920-talet hämtade han hem en så kallad omnibuss från Tyskland. Omnibussen kallades “Gula faran” och blev Ältas första buss. Ältabornas enda kollektivtrafik hade tidigare varit en lastbil med sittplatser på flaket. Av förklarliga skäl så körde den bara på sommaren. I Gula faran kunde man elda i en värmekamin som höll behaglig temperatur i kupén om man fyllde på med vedträn då och då.

Bussen körde från Älta gård, via Skarpnäcks gård och Pungpinan till Enskede. Där kunde resenärerna byta till spårvagn som tog dem till Skanstull. Den första tunnelbanan, som fick sitt namn efter tunneln mellan Skanstull och Slussen byggdes inte förrän 1933.

Åkrar och skog blev villatomter

Älta gårds ägare Franz Witte började redan i slutet av 1800-talet att sälja tomter från gårdens mark, men försäljningen gick dåligt och det byggdes mest sommarstugor som den på bilden. 1925 hade 1000 tomter sålts men det fattades fortfarande vatten, avlopp, el och ordentliga vägar. Älta liknade mer en slum eller kåkstad än det välordnade samhället som det är idag. Men busstrafiken hade i alla fall kommit. Nu fanns tre bussar som körde regelbundna turer enligt tidtabell.

Tvätt, tegel och torv

Tvätta i Ältas rena natur

Annonsen för Älta Ångtvätt gör reklam för att du ska lämna in dina smutsiga kläder och få tillbaka dem rena och väldoftande. Vilken lyx! Ja, för många stockholmare var det för dyrt. Men år 1950, när annonsen kom ut, var tvätt ett svårt och tungt arbete som de som hade råd gärna betalade för. De flesta hade nämligen inte tillgång till en tvättmaskin. I stan var det trångt och smutsigt, så att hänga tvätten på tork var inte lätt. Det var brist på soliga luftiga platser där inte sot och avgaser smutsade ner tvätten igen. Men i Älta fanns sol och frisk luft.

På bilderna ser du tvätten hänga på tork. Enligt annonsen har den tvättats med prima insjövatten. Prima skrivs som ”1:ma”. Vattnet kom från Ältasjön och tvätteriet låg vid Älta gård. Som mest jobbade 10 anställda här men inom de närmaste åren blev tvätteriet i Älta och många andra tvätterier runt stan, av med sina kunder. Det berodde på att allt fler tvättstugor byggdes i nya hus. 1961 rev kommunen tvätteriet och byggde i stället ut idrottsplatsens parkering.

Lätt att minnas telefonnumret

Titta också på telefonnumret! Det har bara två siffror. Det betyder att i området Älta kan det inte ha funnits fler än 100 telefoner år 1950. Läs mer om att ringa förr i artikeln “Anna skötte Ältas telefonväxel”.

Tvätteriernas uppgång och fall

Under industrialiseringen fick Stockholm fler rika invånare. Fler kunde betala för tvätteriernas tjänster och tvätterier blev vanligt runt om stan. Men när industrialiseringen fortsatte så utvecklades tekniken för tvätt med bättre och fler maskiner. I takt med att fler fick det bättre kunde fler lämna bort sin tvätt. Ända tills folk fick det så bra att de hade egen tvättmaskin eller tvättstuga.

Tegelbruk vid Älta gård

Tvätteriet i Älta låg på en plats där Ältaborna omkring sekelskiftet 1900 tillverkade tegelsten. Under industrialiseringen byggdes både nya fabriker och bostadshus i Stockholm, så det växte fram många tegelbruk i och runt stan. De låg på platser där det gick att gräva upp lera som sedan brändes till tegel.

Torvfabrik i Lovisedal

I Älta mosse, sydväst om Strålsjön fanns något som var mer sällsynt: torv. Det är växtrester som inte helt har förmultnat eftersom de har legat i vatten. Torven grävdes upp och torkades i närheten av torpet Lovisedal. Torv användes på flera olika sätt:

• För att förbättra jorden när man odlade,
• Som isolering i hus,
• Till att elda när det var brist på andra bränslen.

Industrialiseringens levnadsvillkor

Den växande stadens behov av byggnadsmaterial, energi och rena kläder gjorde att nya industrier och verksamheter växte upp på platser som Älta. Tekniken utvecklades snabbare under industrialiseringen än någon gång tidigare. Det gjorde att människor och företag tvingades anpassa sig till nya omständigheter hela tiden. Inte så kul när verksamheter lägger ner och du förlorar jobbet. För de flesta var livet fullt av hårt arbete och stor ovisshet. Samtidigt kämpade många för att göra samhället bättre, till exempel ge hjälp till fattiga och förbättra utbildningen. Ett tecken på det är att skolan i Älta flyttade från några risiga träkåkar till en modern och ståtlig skolbyggnad år 1919. I skolans väggar finns det sista teglet som tillverkades i Ältas tegelbruk.

Folk på fabrik

Fabriken hade en egen tidning

Har du varit i kulturhuset Dieselverkstaden eller handlat Sickla köpcentrum? Innan människor åkte till Sickla för att roa sig och shoppa så var det ett stort industriområde där tusentals människor arbetade. Många av dem bodde på Södermalm men en del hyrde bostäder som företaget Atlas Diesel har byggt i närheten av sin fabrik.

Fabriken hade en egen tidning som skrev om vad som hände och om folk som jobbade där. De anställda kunde till exempel läsa i tidningen om någon gick i pension eller om det invigdes en ny del av fabriken. Det finns tidningar sparade i kommunens arkiv i Dieselverkstaden. Därför vet vi lite om några av de anställda på fabriken.

Fritiof

Fritiof Sandberg kom från Småland och började arbeta som svarvare år 1917. När han var 85 år gammal jobbade han på i samma takt som sina yngre kollegor. Men han började tycka att resorna till och från jobbet var stressiga och besvärliga. Redan på 1940-talet var det nämligen mycket trängsel i Stockholm. Han gick i pension efter 32 år på fabriken. Då hade han bara varit sjukskriven en enda gång.

Atlas-Kalle

Oscar K Karlsson var montör och arbetade också länge på fabriken. Han bodde i arbetarbostäderna på Tallbacken och var så förknippad med fabriken så att han fick smeknamnet Atlas-Kalle. När han gick i pension vid 72 års ålder år 1953 fanns han ändå kvar i personaltidningen som tecknad Maskot.

Alice

Varje gång någon ringde till fabriken så var det Alice Andersson och de andra växeltelefonisterna som svarade och att kopplade samtalet vidare genom olika knappar och sladdar, till rätt person. Det var bara kvinnor som arbetade som telefonister. Precis som med många andra yrken så fanns det en uppfattning att de passade för antingen män eller kvinnor. Man fick inte så bra betalt av att jobba i telefonväxeln, trots att det var ett krävande arbete. Alice och de andra svarade alltid trevligt och glatt, även om någon var otrevligt och de kopplade 1000 samtal om dagen även om det var stressigt och tekniskt komplicerat.

Svea

Svea Fredsberg arbetade som chef för telefonväxeln i fabriken.

Så här svarade Svea när en journalist frågade om jobbet:

…hur skall man kunna förklara känslor för ett yrke, så på en gång komplicerat, obegripligt och ändå så “lätt” att just inga kvalifikationer anses behövliga för rekryteringen. Vem som helst kan bli telefonist

Visst anar man att Svea tyckte att hennes jobb förminskades? Kvinnors jobb hade ofta sämre lön. Det fanns inte heller lika många anställningar att få för kvinnor. På fabriksgolvet arbetade bara män, men det fanns andra jobb för kvinnor på fabriken.

Märta

Märta Karlsson arbetade som kassörska i serveringen där arbetarna åt lunch eller fika. Hon hade ett fantastiskt sinne för siffor och att räkna. Det fanns inga kassaapparater, utan Märta och de andra kassörskorna fick snabbt räkna i huvudet vad varje kund skulle betala. Sedan kontrollräknade de mynten och sedlarna som de fick i handen, gav växel tillbaka. I slutet av dagen skulle kassan kontrollräknas. Det stämde inte alltid, utom hos fröken Karlsson. Hennes kassa hade aldrig ett enda öre fel!

Idag hade säkert Märta kunna lyckats bra med att utbilda sig till ekonom eller jurist om hon hade velat. Men i början av 1900-talet var det nästan omöjligt för någon som inte redan hade gott om pengar.

Luigi

Luigi Carrara var städare i fabriken och kom från Italien. Många fabriker i Sverige behövde fler arbetare än vad som fanns att anställa så de lockade hit folk från bland annat Italien och Grekland. Luigi var en duktig sångare. Det finns bilder på när han uppträdde på Lisebergs stora scen somrarna 1954 och 1958. På bilden här ser du att han också sjöng på fabriken. Företaget ordnade stora konserter på arbetstid som var obligatoriska för alla anställda.

Människorna lever vidare

Vad hade Luigi, Märta, Svea, Alice, Atlas-Kalle och Fritiof tänkt om de levde idag och såg att Dieselverkstaden blivit ett kulturhus? Kanske hade de känns sig hedrade om de visste att olika rum hade uppkallats efter dem. Det finns nämligen “Fritiofs formsal”, Atlas-Kalles ateljé, Alice arbetsrum, Sveas salong, Märtas målarsal och Luigis lokal.