Nedskjutna plan under kalla kriget

Publicerad: 19 mars 2025

Nedskjutna plan under kalla kriget

Vi är beskjutna!

Strax efter midnatt, den 16 juni år 1952 startade Catalinaplanet från Hägernäs. De sju personerna i planet skulle på ett spaningsuppdrag över Östersjön. Några timmar senare kom ett anrop från planet till ledningscentralen i Hägernäs: “Vi är beskjutna!”

Två MIG-plan från Sovjetunionen hade närmat sig. De dök snabbt mot det obeväpnade svenska planet och började skjuta. Ena motorn träffades, radion slutade fungera och piloten började blöda kraftigt i armen. Planet störtade mot vattnet, men andrepiloten lyckades ändå landa i närheten av ett tyskt fartyg på väg till Helsingfors.

Nästa ögonblick finns fångat på ett foto. Någon på det tyska fartyget har tagit bilden där svenskarna har räddat sig ner i en gummibåt, medan flygplanet sjunker i bakgrunden.

Svenskarnas frågor och ilska

Den här händelsen väckte starka reaktioner i Sverige. Människor undrade förstås varför Sovjetiska plan skjutit ner ett svenskt. Länderna var ju inte i krig med varandra. Vad hade det svenska planet gjort? Uppretade svenskar demonstrerade och kastade sten mot den sovjetiska ambassaden i Stockholm.

Två nedskjutna plan

Catalinaplanet var på spaning efter ett annat plan när det sköts ned. Tre dagar tidigare hade nämligen en DC-3:a från flygfältet i Barkarby försvunnit spårlöst över Östersjön. Det skulle visa sig att även detta plan hade skjutits ner av Sovjetunionen. Men det visste ingen år 1952. Fyra år senare erkände Sovjetunionens ledare Chrusjtjov för Sveriges statsminister Tage Erlander att Sovjet hade skjutit ner DC-3:an. Anhöriga till de dödade och allmänheten fick inte veta något. Allt hölls hemligt för att inte störa den känsliga relationen till Sovjetunionen.

Några frågor fick svar – men inte alla

Först trettionio år efter nedskjutningarna av de två planen erkände Ryssland officiellt att de var skyldiga. Sedan gick det tolv år till innan ett team av dykare hittade den försvunna DC-3:an på havets botten. Försvaret bestämde då att plocka upp flygplanet för att undersöka det närmare. De såg tydligt att planet hade skjutits ner av ett jaktflygplan. Men alla frågor blev inte besvarade.

Kropparna från fyra av passagerarna i DC-3:an hittades aldrig. Det är också oklart varför flygplanen angreps. En teori är att de spanade och kom för nära ett Sovjetiskt fartyg. Andra teorier handlar om att det fanns en amerikan med på planet och att en av svenskarna var rysk spion.

Den nedskjutna DC-3:an finns idag i en monter på Flygvapenmuseum. Foto: Stefan Kalm / Flygvapenmuseum.

Nu & då i Hägernäs

Publicerad: 31 januari 2025

Nu & då i Hägernäs

Flyget och gården

På den svartvita bilden från 1940 ser vi bryggor och hangarer på udden. Här höll Roslagens flygflottilj till med sina militärflygplan. Roslagsbanans spår gör en sväng längs viken. Där vid svängen ligger Hägernäs gård.

Varför heter det Hägernäs?

Den moderna förorten som byggdes runt järnvägsstationen på 1960 fick sitt namn från gården. Gårdens namn kommer säkert från de stora fåglar – hägrarna – som höll till i viken och på udden (näset).

Jordbruket och militären flyttade

En del av gårdens mark såldes till militären men Patron Gustafsson fortsatte med jordbruk fram till. 1974 då han sålde sina sista djur. Samma år lämnade militären Hägernäs. Fem år senare brann gården upp och kommunen byggde en kriminalvårdsanstalt på samma plats.

Nya hus i stadens utkant

På 2000-talet har behovet av bostäder fortsatt öka och nu ser vi en helt nybyggd stadsdel på udden. Men på andra sidan viken är det fortfarande åkrar och skogar. Här slutar den sammanhängande staden. Är det tillfälligt eller för alltid? Vad ser vi om sextio år när vi tittar ner från samma synvinkel?

Flyget i Hägernäs

Publicerad: 17 januari 2025

Flyget i Hägernäs

Marinens flygstation blev F2

Flygstationen startade år 1919. I början användes den som flygskola under vintrarna. Anläggningen bestod av några tillfälliga skjul, tälthangarer för flygplanen. På bilden från 1922 ser du att militärerna har plogat upp en landningsbana på isen. Skeppet var deras bostad under tiden de höll på med flygningarna.

År 1926 bildades flygvapnet genom en sammanslagning av arméns flygtrupper och marinens flygväsende. Det var vid denna tid som byggandet av Hägernäs flygstation satte igång på riktigt. Militärens nya avdelning i Täby kallades “den andra flygkåren”, förkortat: F2. Riksdagen beslutade att F2 skulle ha en uppsättning av bombare, spanare, torped samt jaktkompani. Det blev inte riktigt så och det det tog lång tid innan planerna på nya flygplan och byggnader kunde bli verklighet.

Albin Ahrenberg

En av de som arbetade på flygbasen var Albin Ahrenberg. Han kom dit 1919 som styrman men arbetade också som ”mässkalle”. Det innebar att han lagade mat i köket ombord på skeppet Freja. Vid ett tillfälle behövde han hämta något på en restaurang i Djursholm. Snabbaste sättet var att ta ett flygplan. Albin fick göra tre försök innan han lyckades landa. Till slut fick han ner “kärran” som han kallade den.

Albin Ahrenberg blev senare flyglärare. Han hade då ungefär 19 timmars erfarenhet av att köra flygplan. Flygplan var fortfarande något ganska nytt och det fanns inte lika många regler om säkerheten.

Albin var en av de första som testade att hoppa fallskärm och han gjorde expeditioner till Grönland och ett försök att flyga över Atlanten. Albin Ahrenberg startade också ett företag som fotograferade stora delar av Sverige från flygplan. Några av de 84 000 bilderna kan du se här på Länskällan eftersom bildsamlingen köptes och delades mellan Sveriges Länsmuseer.

Förändringar i flyget

Flygbasen i Hägernäs var en gång unik i Sverige. Den startade i liten skala men växte till ett stort militärt område. Under åren 1939–1945 var F2 Täbys största arbetsplats med omkring 500 anställda. Då räknas inte de värnpliktiga som gjorde lumpen här. Några år senare slutade marinen att använda flygplan för att spana. Det berodde på en uppfinning som gjorde att man kunde upptäcka fienden snabbt på långt håll: radarn. Dessutom så utvecklades flyget med snabbare jetplan som behövde större landningsbanor.

Spåren av F2

De sista militära flygplanen försvann från Hägernäs år 1958. F2 fanns kvar som radarskola till 1974. Idag har nya kontors- och bostadshus byggts i Hägernäs. Den militära historien lever kvar i vägnamn som Sjöflygsvägen och Propellervägen. Du kan också se hur Täby sjöflygklubb startar och landar här med sjöflygplan.

Mina Strid – ett kvinnoliv i Nynäshamn

Publicerad: 17 januari 2025

Mina Strid – ett kvinnoliv i Nynäshamn

En bild från Nynäshamns barndom

Bilden med den mjölkande pigan Wilhelmina “Mina” Strid finns i Nynäshamns bildarkiv och är med all sannolikhet från år 1899 eller 1900 – alltså mitt i den händelserika period runt förra sekelskiftet då samhället Nynäshamn började växa fram. Att mjölkerskan på bilden hette Mina Strid har bildarkivet haft uppgift om länge. Det finns också flera andra bilder på henne i arkivet. Men vem var hon?

Kyrkböckerna berättar

I kyrkböckerna från det gamla Nynäshamn, som då tillhörde Ösmo församling, står Mina noterad med sitt dopnamn Anna Wilhelmina Karlsson. Hon föddes på skärgårdshemmanet Rassa år 1866, samma år som ståndsriksdagen avskaffades och ersattes med tvåkammarriksdag. Men det brydde sig nog hennes föräldrar inte så mycket om. De var skärgårdstorpare och hade ändå inte rösträtt.

Familjen skulle inte få det lätt, visade det sig. Fadern dog endast 38 år gammal i “njursjuka” år 1874 när Mina bara var åtta år. Mamma Anna Kristina bodde kvar i Rassa med barnen i tio år till.

Under den tiden hann den äldsta dottern i familjen – Minas storasyster Fredrika – få en son utan att vara gift. Men pappan var känd, drängen Gustaf Anders Andersson i Uppeby. De två gifte sig. Han blev senare arrendator på gården Slätta inte långt därifrån. Storasystern och svågerns i Slätta skulle sedan spela en stor roll i Wilhelminas liv.

Livet som piga

När mor Anna i Rassa dog år 1884 flyttade 18-åriga Mina och hennes två bröder Karl Gustaf (16 år) och Johan Alfred (11 år) hem till Fredrika. De står noterade som “piga”, “dräng” och “tjänstegosse”.

Fyra år senare var det dags för Mina att ta tjänst någon annanstans. 22 år gammal, år 1888, flyttade hon och tjänstgjorde som piga i Nyble hos komminister Viktor Appelbom. Där blev hon dock inte kvar så länge. År 1889 kom hon tillbaka till Slätta – gravid. Precis som sin syster födde hon barnet utan att vara gift, en liten flicka som döptes till Anna Eugenia. Mina skulle så småningom ge alla sina döttrar andranamnet “Anna” efter sin egen mor i Rassa.

Få barn utan att vara gift – skamfyllt men inte förbjudet

Fram till 1864 var utomäktenskapligt sex straffbart i Sverige. Kvinnorna fick leva med konsekvenserna när de blev med barn, men både de och männen drogs också inför rätta och dömdes till böter – om de var ogifta. Var de gifta på varsitt håll kunde straffet bli allvarligare. Brottslingarna fick också ett kyrkligt straff som ofta innebar att de skulle bekänna sina synder inför församlingen, på pliktpallen i kyrkan.

Jakten på barnafadern var ofta tuff. Under 1600- och 1700-talet måste jordemödrar, barnmorskor och andra kvinnor som hjälpte till under födseln pressa den ogifta kvinnan att erkänna vem fadern var under förlossningen.

Men det här hade förändrats när Mina födde barn under slutet av 1800-talet. Visst var det fortfarande skamfyllt, men det var inte straffbart. Och hon var långt ifrån ensam om sin situation.

År 1889 var Mina alltså 23 år och ogift mor. Hon bodde kvar på Slätta under några år och hade sin dotter Eugenia hos sig. År 1893 fick hon ytterligare en dotter utom äktenskapet – Anna Linnéa – och några år senare, 1897, sonen Nils Gustaf. Men han gick samma öde till mötes som många andra småbarn på den här tiden, och dog två år gammal – av en förkylning.

Ett av Nynäshamns första hus

Samma år som lille sonen dog 1899, fick 33 åriga Mina tjänst som piga hos skogsförvaltaren på Nynäs gods; Simon Plazikowski. Nu är vi alltså tillbaka till bilden med kon.

Plazikowski bodde med sin familj i det gula huset Skogshyddan, som han hade låtit bygga 1889. Det ligger kvar på sin plats mitt emot färjeterminalen. Skogsförvaltarens fru hette Maria Dorotea Carolina Wallis och det är hon som står bredvid kon och Mina på bilden.

År 1900 fick Wilhelmina ytterligare en utomäktenskaplig dotter; Ruth Anna Maria. Inte vid något tillfälle står några pappor till Minas barn nämnda i kyrkböckerna.

Fotografiet med kon måste alltså vara från år 1899 eller 1900 när Mina var piga på Skogshyddan. Var det sommaren 1899 satt hon kanske där och tänkte på sin lilla tvååring Nils Gustaf som hade dött i februari. Är bilden tagen sommaren 1900 var Mina gravid. Den 28 september 1900 födde hon sin lilla Ruth. Men efter den korta tiden hos Plazikowski skulle Minas liv förändras. Kärleken verkar ha flyttat in.

Mina gifte sig med drängen

Mina var tillbaka på Slätta, och den 2 november 1900 kom den 25-årige Anders Fritiof Johansson (född i Jönköpings län) för att arbeta som dräng. Den 28 december 1900 gifte de sig, 34-åriga Mina och den nya drängen. Hennes yngsta dotter Ruth var då bara tre månader gammal.

Här får vi också förklaringen till efternamnet Strid. Fritiof är noterad som “före detta gardist” och har soldatnamnet “Strid”.

Kanske behövde de varandra lika mycket. Hon med sina oäkta barn och han med en annan hemlighet. I mantalsboken för Svea livgarde står noterat vid Fritiofs namn: “Å straffanstalt”. Fritiof kanske behövde en omstart på en annan plats.

Tillbaka i Nynäshamn

År 1901 verkar Mina och maken ha bosatt sig i det snabbt framväxande samhället Nynäshamn. Nu var järnvägen invigd och 1902 startade den reguljära färjetrafiken mellan Visby och Nynäshamn. Fler och fler hus började att byggas. Fritiof var en av dem som gjorde grovarbetet. Han är under tiden i Nynäshamn noterad som “arbetare”. År 1940 – vid 65 års ålder – står han noterad som “stenarbetare”.

Alla barnen fick dock inte följa med vid flytten från Slätta. Minas döttrar Eugenia och Linnéa blev kvar som fosterbarn hos storasyster Fredrika. I april 1901 dog minstingen Ruth, och så småningom fick Mina och Fritiof två gemensamma barn. År 1903 sonen Karl Oskar Fritiof och 1905 dottern Greta Kristina. I bildarkivet finns flera foton från när Mina fyller 60 år 1926. På den ena står familjen utanför ett hus med Mina och de tre döttrarna längst upp. Kanske är det samma hus som familjen bodde i år 1940, som kallas “Stadsäga 692” och som då hade adressen Järnvägsgatan 3? Huset låg i området kring järnvägsbron vid Svandammsparken.

Granne med stadens fotografsystrar

I samma område bodde också sonen Karl Oskar Fritiof med sin familj på Gökvägen 2, på samma adress som fotoateljén Atelier Ekegren. Kanske är det därför Mina ser så glad ut på bilderna? Hon fotograferades ju av några hon kände, grannarna och systrarna Helga och Ida Andersson på Ateljé Ekegren.

Wilhelmina dog den 8 april 1947. Döttrarna Eugenia och Linnéa flyttade båda till Västerhaninge. Sonen Karl Oskar Fritiof bodde kvar i Nynäshamn och år 1950 bodde han kvar på Gökvägen. Idag finns gatan inte kvar.

Korvlinjen – Stockholms fasta försvar

Publicerad: 18 december 2024

Korvlinjen – Stockholms fasta försvar

Hemliga dokument berättar

Någon har stämplat ”hemlig” på dokumentet i Riksarkivets krigsarkiv. De hemliga kartorna visar hur militären planerade att försvara Stockholm mot en invasion i början av 1900-talet. Vid en senare tidpunkt har någon strukit över hemligstämplingen och nu får vem som helst se de historiska dokumenten.

Kartor i arkiven visar massor av skyttevärn och skyttegravar där soldater skulle ta skydd och skjuta med gevär och kanoner mot fiender. En del skyttevärn hade tak av betong andra var öppna.

En rad av korvar

De här anläggningarna såg ut som en rad med korvar på kartan och fick därför namnet korvlinjen. Den södra fronten av korvlinjen gick genom Tyresö och Huddinge, en bit söder om huvudstaden. Norr om stan gick den norra fronten genom Österåker, Täby, Upplands Väsby och Sollentuna. Vid de här fronterna skulle soldater ur armén och frivilliga samlas och stoppa armér som försökte invadera Stockholm landvägen.

Oro för en invasion

Början av 1900-talet var en orolig tid. Många länder i Europa byggde upp sina arméer. Idag vet vi att det ledde fram till det första världskriget och att Sverige inte drogs med. Men på den här tiden var många oroliga och ville att även Sverige skulle bygga upp sitt försvar. Några bildade därför föreningen Stockholms fasta försvar. Föreningen köpte in mark, samlade in pengar och betalade för att bygga forten i korvlinjen. Det var alltså en privat finansierad försvarsanläggning. Hela korvlinjen skänktes till staten.

Södra fronten i Huddinge

På kartan ser du ett stort område som är markerat med ljust röd nyans. Det färgade området visar var inkräktare skulle stoppas av skotten från kanoner och gevär. Den här delen av södra fronten gick genom nuvarande Skogås.

Tekniken gick framåt

Under världskriget användes många nya vapen för första gången. I början av kriget förekom fortfarande hästar men i slutet hade de ersatts av stridsvagnar. Andra nyheter var taggtråd, flyg och kulsprutor. Sättet att kriga på förändrades. Nya vapen kunde döda många fler än tidigare. Eftersom många länder hade infört värnplikt så blev antalet soldater större. Aldrig tidigare hade så många dött i ett krig.

Ett fornminne från första världskriget

Korvlinjen berättar om en tid när militära lösningar var populära, när det fanns en stor oro för invasion och om teknikens utveckling. Den förändrade krigföringen gjorde att korvlinjen snabbt blev omodern. Anläggningen var inte gjord för att skydda mot stridsvagnar och flygplan som kunde ta sig förbi försvarslinjen och släppa av soldater, eller släppa bomber. Därför övergav militären forten i slutet av första världskriget. Sedan dess har de växt igen och förfallit.

Nu har korvlinjen fyllt hundra år. Det finns planer på att utnämna korvlinjen till fornminne i Huddinge. Det betyder att den ska bevaras som en del av kommunens historia.

Sundbyfortet. Foto: Elisabeth Boogh, Stockholms läns museum CC BY

Korvlinjen – Stockholms fasta försvar

Publicerad: 18 december 2024

Korvlinjen – Stockholms fasta försvar

Hemliga dokument berättar

I Riksarkivets krigsarkiv finns kartor som visar hur militären planerade att försvara Stockholm mot en invasion i början av 1900-talet. Som du ser på första bilden var dokumenten hemliga. Senare har någon strukit över ordet hemlig och nu får vem som helst se de historiska dokumenten.

Kartor i arkiven visar massor av skyttevärn och skyttegravar där soldater skulle ta skydd och skjuta med gevär och kanoner mot fiender. En del skyttevärn hade tak av betong andra var öppna.

En rad av korvar

De här anläggningarna såg ut som en rad med korvar på kartan och fick därför namnet korvlinjen. Den norra fronten av korvlinjen gick en bit ifrån Stockholm, genom Täby, Österåker, Upplands Väsby och Sollentuna. Söder om stan gick den södra fronten genom Huddinge och Tyresö. Vid de här fronterna skulle soldater ur armén och frivilliga samlas och stoppa armér som försökte invadera Stockholm landvägen.

Oro för en invasion

Början av 1900-talet var en orolig tid. Många länder i Europa byggde upp sina arméer. Idag vet vi att det ledde fram till det första världskriget och att Sverige inte drogs med. Men på den här tiden var många oroliga och ville att även Sverige skulle bygga upp sitt försvar. Några bildade därför en förening som köpte in mark, samlade in pengar och betalade för att bygga forten i Norra fronten. Det var alltså en privat finansierad försvarsanläggning. Hela korvlinjen skänktes till staten.

Södra fronten i Täby

Sommaren 1902 satte ungefär hundra ingenjörssoldater igång att bygga befästning och skyddsrum mellan Hägernäsviken och Vallentunasjön, arbetet pågick i omgångar till 1916. I Hägernäs byggde de ett batteri, ett mindre område där många artillerikanoner kunde ställas upp. Uppgiften för batteriet var att hindra truppers framgång över Ullnasjön.

Markägaren Magnus Brahe gav militären tillåtelse att använda marken på Hägernäs Gård men ville ha en årlig avgift för “intrång”. Carl Robert Lamm på Näsby Slott var en annan stor markägare i Täby som bidrog till norra fronten. I Arninge finn Carl Robert Lamms fort som är uppkallat efter honom.

Tekniken gick framåt

Ett fornminne från första världskriget

Nu har korvlinjen fyllt hundra år. Forten och skyttegravarna i Täby har utsetts till fornminne. Det betyder att Korvlinjen ska bevaras som en del av kommunens historia.

Nu & då på Lillängens station

Publicerad: 18 december 2024

Nu & då på Lillängens station

Järnvägen genom Nacka byggdes av industriägaren K A Wallenberg. Den viktigaste anledningen var att skapa ett samhälle i Saltsjöbaden dit man skulle kunna ta sig med tåg från Stockholm. Tåget var snabbare än ångbåtarna. Bussar och bilar var ovanliga ända fram till 1930-talet.

Järnvägens konsekvenser

Längs järnvägen byggdes flera industrier. En annan följd av järnvägen var att nya samhällen med bostäder byggdes. En vanlig lägenhet i stan för en arbetare och hantverkare var oftast bara ett rum eller ett rum och kök. Lillängen kom till när sådana familjer började kunna låna pengar. Då köpte de en tomt och byggde sitt eget hus.

Eget hem i Lillängen

Lillängen började byggas 1937. Här intill ser du en bild på ett nybyggt hus. Husen var ganska små med källare och en våning där det fick plats 2-3 rum och kök. Aldrig tidigare hade arbetare kunnat bo så rymligt.

Stationskiosken

Enligt en tidningsartikel har den lilla kuren på stationen varit en kiosk tidigare men när insändaren till tidningen Vi skrevs var byggnaden förfallen. Textens författare tyckte att kiosken skulle passa på Skansen, bland andra historiska byggnader. Antagligen ett skämt, men fler verkar ha delat åsikten att huset i funkisstil skulle få finnas kvar för nu har den renoverats och är kvar på perrongen.

Järla från luften nu & då

Publicerad: 17 december 2024

Järla från luften nu & då

Från jordbruk till industri

På bilden ser du området Järla Sjö i Nacka. Idag finns här lägenheter, butiker och kontor men när fotot togs så var det här ett industriområde.

På flygfotot ser man också spår av det äldre jordbrukssamhället. Längst ner i högra hörnet finns Järla gård. Den stora ängen som du ser på bilden hörde till gårdens ägor. Där ligger idag en brandstation och en sporthall. Genom bilden går Saltsjöbanan och det var faktiskt järnvägen som satte fart på förändringarna i Järla.

Sålde gården till järnvägsbolaget

Järla gård har haft många olika ägare, bland annat Gustav Vasa och Sten Sture den äldre. Den sista som odlade Järlas jordar var Johan Ulrik Helén. Markområden när Stockholm ökade i värde, så det blev mer lönsamt att sälja än att bruka jorden. Järnvägsbolaget köpte marken och hoppades kunna sälja industritomter. Om det kom fabriker hit så skulle de säkert använda järnvägen för att frakta varor. Det skulle betyda inkomster för bolaget som ägde Saltsjöbanan.

Nya fabriker och skola

Järnvägsbolagets styrelse hade rätt. När Saltsjöbanan var färdig år 1902 började olika industrier etablera sig. I början av 1900-talet tillverkades bland annat läder, ångturbiner och ättika i Järla. Många av arbetarna bodde också i området. Det behövdes en ny skolbyggnad för att alla arbetarbarn skulle få plats i skolan. Längst till höger i fotot ser du Järla skolas ljusgula huvudbyggnad från år 1924.

Industrier blev bostäder

Under 1900-talets andra hälft förändrades industrin mycket. Många företag flyttade till andra områden och lokalerna stod tomma eller användes till annat. En del revs men många gjordes om när bostadsområdet Järla Sjö skapades. Området stod klart år 2002 och är idag en blandning av nya hus, ombyggda hundraåriga industrilokaler och en herrgård från 1600-talet.

Fyren behövs inte i lilla Järla sjö. Den står här som ett minne över Gustav Dahlén och hans uppfinning.
Foto: Elisabeth Boogh Stockholms läns museum 2013 CC-BY

Rylander & Rudolph

Publicerad: 16 december 2024

Rylander & Rudolph

Om du står på perrongen till Saltsjöbanan och kikar mellan husen så ser du en av Nackas första industrier. Batterifabriker är högaktuellt idag men inget nytt. Det fanns i Nacka redan för 140 år sedan.

Tillverkning i väderkvarnen

Rylander & Rudolphs Fabriks AB startade sin verksamhet på Södermalm 1882. De tillverkade olika elektroniska artiklar, som batterier till vevtelefoner och delar till mikrofoner och lampor. I några år använde de en gammal väderkvarn som fabrikslokal. Du ser den på bilden här. Den stod på klippan vid Danvikstull.

Historiska lokaler blev kontor

Fabriksbyggnaden som du kan se i Henriksdal byggdes 1886. Idag är den tillbyggd till på höjden och omgjord till kontorshotellet Henriksborg. Företagen som hyr ett kontor här kan titta på de gamla tegelstenarna i fasaden och tänka på industriarbetarna som jobbade här runt 60 timmar i veckan. På 1910-talet började röster höjas för åtta timmars arbetsdag. Lördagar var också arbetsdagar.

Ungefär hälften av de som jobbade på fabriken var kvinnor. Som du ser på bilderna så skulle flera räknas som barn i dag. De ser ut att vara i yngre tonåren. Som mest hade fabriken 90 anställda.

Ny fabrik i Sickla

En av grundarna John Rudolph byggde en pampig villa i området som han kallade Plania, efter ett område i Polen där han också grundat en fabrik. Villa Plania låg mellan dagens Sickla skola och Kyrkviken. I närheten byggde han en till fabrik som tillverkade stålborstar.

Nybyggare i Viggbyholm

Publicerad: 16 december 2024

Nybyggare i Viggbyholm

Viggbyholm år 1922

År 1922 var Viggbyholm inte mycket till villastad eller förort. Tågstationen hade funnits i lite mer än tio år och några få villor hade byggts i närheten. Ner mot Stora Värtan var det ganska gott om sommarstugor. Där kunde man också ta ångbåten till stan. Det mesta av marken runt stationen och Viggbyholms gård var fortfarande åker och äng. Jordbruket pågick som vanligt.

Vilka var de?

Irma Gotttfriedz familj flyttade in i det första huset som byggdes i Viggbyholm, Karlsholm. De bodde till att börja med i en lägenhet i det stora trähuset som låg nära stationen. Efter ett tag byggde de ett eget hus precis bredvid. Där inrättades den första telefonstationen. På ett foto från 1910 syns båda husen och stationshuset. Irmas mamma Hildur skötte telefonväxeln och pappan var ansvarig för ortens poststation. Man kan ana att Irmas föräldrar hade bra koll på vilka som bodde på orten. Säkert visste hon själv också vilka som bodde i vart och ett av husen i Viggbyholm.

Britta Rylanders familj bodde på övervåningen i stationshuset eftersom pappa Hjalmar var stationens föreståndare. Familjen kom från Häverö till Viggbyholm 1908.

Om du hade bott i Viggan för hundra år sedan

De gamla bilderna som finns i Täby hembygdsförenings arkiv berättar om några av de första som flyttade till den nya Villastaden. Kan vi leva oss in i hur det var? El fanns tidigt men användes mest till lampor. Husen värmdes upp av kaminer och kökets spis. Där eldades det ständigt för att värma vatten och laga mat. Vatten hämtades i en brunn på gården. Toalett inomhus var lyx. De flesta hade utedass.

Så här berättar Hugo Karlsson som bodde på Vestavägen 2. Intervjun är från 1968:

Det fanns ingen sophämtning, så köksavfall och sånt där fick man gräva ner i en lövhög.
Likaså med latrinkärl. Det var heller ingen som hämtade. Det fick man slå i den där lövhögen och blanda. Man fick se till att inte något avloppsvatten rann i dikena för det lutade illa då. – Jag var ju stationskarl och när jag gick hem efter sista tåget hade kommit, fick jag släcka ljuset (gatubelysningen). Själv fick jag gå i mörker.
Citaten är återgivna i Täby hembygdsförenings årsskrift nr 22 om Viggbyholm

Skolan hade plats för 57 barn. Men det gick 87 där. De flesta var från Viggbyholm. Ingenting tydde på att barnen skulle bli färre när allt fler bosatte sig i Viggbyholm, så en ny skolan stod högt på önskelistan.

När det var dags för konfirmation så gick alla och läste i kyrkan. Viggbyholm hörde till kyrkan i Täby (nuvarande Täby kyrkby). Att gå genom skogarna dit var säkert ett äventyr. Efter konfirmationen räknades man som vuxen. På söndagarna åkte nog många till kyrkan med tåget eller häst och vagn. De första bilarna började synas på 1920-talet men bara ett fåtal familjer hade sådana.

Ständigt nya Täbybor

Viggbyholm växte. Täby kyrkby var fortfarande det största villasamhället i Täby och Roslags-Näsby växte snabbare med fler permanent boende. Kommunens centrum försköts långsamt till de östra delarna. År 1926 invigdes nya stora skolor i både Viggbyholm och Näsby. Idag är de utbyggda men ligger på samma platser och heter Viggbyskolan och Ytterbyskolan.

Viggbyholms utveckling kom av sig lite på grund av den ekonomiska krisen på 1920-talet men orten växte ändå och blev större med fler människor.