Industrialisering av jordbruket

Satsningar på jordbruk

De nya maskinerna användes för att utveckla jordbruket. Transporterna gick snabbare och lättare, så framgångsrika gårdar kunde sälja sina varor längre bort. På Steninge byggdes ett hönseri och flera stora växthus.

Vid både Valsta och Steninge byggdes rejäla lador av sten. De visar att ägarna hade pengar och var beredda att satsa på jordbruket. Ladan vid Steninge är från 1873 och finns fortfarande kvar, men utan kor.

Industrialisering på Steninge

Flera olika ägare till Steninge slott utvecklade verksamheten. Bland annat byggdes 17 stora växthus. Prydnadsväxter och grönsaker var varor som allt fler ville köpa. Stockholm växte och allt fler människor byggde egna hem. De behövde fruktträd och växter i sina trädgårdar. Det blev också uppmärksammat att grönsaker var nyttig mat. Steninges ägare såg en möjlighet till nya inkomster från trädgårdsodling.

På Steninge fanns ett stort hönseri med massor av hönor och kycklingar. År 1910-1984 tillverkades också keramik här. Slottets kreamikfabrik startade för att få krukor till de egna odlingarna.

Det var också Steninges ägare K Östen Schaman som byggde Kexfabriken som stod klar år 1916 vid Märsta station.

Statare och torpare

De stora gårdarna med industrialiserade jordbruk kunde framställa mycket mat snabbare än någonsin tidigare. Till detta behövde gårdsägarna arbetskraft, som gärna fick vara billig. De började anställa lantarbetare. Tidigare hade torpare arbetat 2-3 dagar på godset. De bodde i godsets torparstugor, på lite avstånd från gården och hade egna åkrar och djur som de arbetade med resten av tiden.

De anställda lantarbetarna, eller statarna som de kallades jobbade heltid för gården, ofta 14-16 timmar. Ordet “statare” kom från att lönen som de fick kallades för “stat”. Den bestod mest av mat och husrum men ibland också lite kontanter. Samhället började gå över mer och mer från självhushåll till penninghushåll och lönearbete.

Fruarna mjölkade

Om stataren hade en fru så tog hon hand om mat och barn, så att mannen kunde jobba långa dagar. Men statarfruarna arbetade ofta även med mjölkning. Mjölken från Steninges kor skulle finnas vid Märsta station klockan 5 på morgonen för att kunna säljas färsk i Stockholm samma dag, så det gällde att inte vara morgontrött!

Ett nytt sorts samhälle bildas

Från 1700-talet till mitten av 1800-talet blev antalet statare allt fler. Det feodala samhället där torpare och bönder betalade till en godsägare för att få odla sin jord var på väg bort. Istället kom det kapitalistiska samhället där godsägare (och fabriksägare) köpte arbetskraft från statare och arbetare.

Kapitalistiskt jordägande

När samhället industrialiserades så förändrades ägandet av marken. På 1600-talet hade de stora godsen (jordbruken) ärvts av olika adliga släkter. Senare blev de kungens gårdar. På 1800-talet minskade både adelns och kungens makt. Gods och gårdar blev då istället något som kunde säljas och köpas. Steninge och Valsta bytte ägare med täta mellanrum. Den som lyckades köpa en gård och sälja den dyrare kunde tjäna mycket pengar. Det var inte längre bara adelsmän som ägde jord utan också andra som hade råd.

Vet du vad en lokomobil är?

Godsägaren, K Östen Schauman på Steninge högg ner mycket skog, bland annat för att få ved till uppvärmningen av slottets stora växthus. Där odlades växter som såldes i hela Stockholmsområdet.

Till sin hjälp skaffade han en lokomobil. Det var en ångmaskin på hjul. Som ett ånglok men utan järnvägsspår. Han använde lokomobilen för att frakta timmer till Märsta station. Men många klagade på fordonet. Den körde sönder vägarna som de andra gårdsägarna ansvarade för att underhålla.

Steninges lokomobil kunde köra själv men andra lokomobiler behövde hästar som drog motorn till platsen där den behövdes. Ångmaskinen kunde till exempel användas i skogen för att driva en såg. Lokomobiler drev också pumpar och tröskverk.

Ångmaskiner var de första motorer som användes i jordbruket redan på 1800-talet. De byttes sedan ut mot bättre motorer som inte använde kol utan gick på bensin, diesel, andra oljor eller el. När gummidäcken uppfanns så kunde traktorerna rulla lättare på olika underlag.

Hjalmar och hans lastbil

Transporterna moderniserades

Ångbåtar och tåg gjorde transporterna mycket lättare under 1800-talet. Men på vägarna var häst och vagn vanligt långt in på 1900-talet. Före Andra Världskriget var det bara de allra rikaste som hade en egen bil i familjen. I städerna kunde du nu beställa en taxi-bil istället för häst och vagn som tidigare. På 1930-talet började bussar bli vanligare i Stockholmstrakten. Tåget var viktigt för transporter men där det inte fanns järnväg så blev lastbilar vanligare.

Hjalmar berättar

Hjalmar Wreth var en av dem som körde en sådan lastbil. Han berättar om sitt jobb på bageriet i slutet av 1920-talet:

Arbetet började klockan 07:00 på morgonen. Bilarna hämtades ut ur sina garage vid brödfabriken och lastades med bröd. Det fanns fyra Chevrolet-lastbilar. Till en början körde vi ut utan beställningar och sålde direkt från bilen till kunderna.

Kunderna var olika affärer och handelsbodar.

Problem med grindar

Hjalmar minns hur dåliga vägarna var på den tiden. Hastighetsbegränsningen var 50 km/timmen. Ofta fick han köra långsammare och på landet var det många grindar, där han fick stanna för att öppna, köra igenom och sedan stänga igen. Men Hjalmar hade en bra lösning på det problemet: han tog upp liftare. Det var ovanligt med bilar och det vanligaste sättet att ta sig fram var att gå.

Det var många människor som gick utefter vägarna på den tiden och de var glada om de fick lift. Dessa liftare var då till god hjälp som grindöppnare.

Nöjda med jobbet

När dagen var slut skulle bilen vara tom och allt bröd sålt. När fabriken blev mer känd så började kunderna göra beställningar och ringa till fabriken för att beställa bröd.

Både Hjalmar och hans fru Linnea arbetade i fabriken. De tyckte att det var ett ganska bra jobb och tryggare än många andra anställningar, för även om det blev dåliga tider som efter finanskrisen 1929 eller under världskrigen så behövdes bröd. Tyvärr gick ägaren till Kungsbröd i konkurs, så fabriken fick lägga ner (år 1932) trots att den var lönsam. Trots att brödet från Märsta sålde bra så hade ägaren andra företag som inte gick bra och orsakade konkursen.

Märstas industrialisering

Kom och köp industritomter!

I början var det ganska tomt runt Märsta station. Men på 1920-talet började markägaren sälja industritomter. Företag som köpte en tomt kunde enkelt transportera sina varor med järnvägen. På den här tiden fraktades de flesta varor fortfarande i en vagn som skumpade fram på grusvägar. När Märsta började industrialiseras växte också orten. Arbetarna på fabrikerna och verkstäderna började nämligen bosätta sig i närheten.

Färg och fernissafabriken.

Arvid Lindgren och Gunnar Björklund var några som nappade på erbjudandet om att köpa en tomt i Märsta. De hade jobbat på färgfabrik och bestämt sig för att starta eget. År 1923 startade Färg- och fernissafabriken och växte under 1920-talet till 20 anställda. De jobbade kl 07:00 – 17:00 och hade tre dagar semester per år. Många blev sjuka av ångorna från olika ämnen värmdes i lokalerna som hade dålig ventilation. Personalen hade sammanlagt en timmes rast för lunch och middag. I början fanns ingen matsal utan de åt måltiderna i pannrummet.

Företaget växte och anställde skickliga kemister som utvecklade nya varianter av färg, lack och emalj. Efterfrågan var ibland så stor att fabriken inte kunde tillverka så mycket som kunderna ville ha. Färgfabriken har bytt namn men finns fortfarande kvar vid Märsta station. Det var järnvägen som lockade Arvid och Gunnar till Märsta men när företaget startade så körde de ut färg med häst och vagn. Hästen lånade de av en av stationskarlarna vid Märsta station.

Kexfabriken som blev kommunhus

Märstas första fabrik började byggas år 1916 av Carl Östen Schaumann, ägaren till Steninge. Omkring 80 anställda arbetade i det storskaliga bageriet. Företaget hette Svenska Kexfabriken AB och gick i konkurs år 1922. Fabriken stod tom ett tag innan AB Kungsbröd flyttade in år 1927 och började baka spisbröd (knäckebröd) och kex. Mariekex, Albertkex och Märstakex såldes i plåtburkar som tillverkats i ett annat industriområde längs järnvägen: Upplands Väsby.

Efter Andra Världskriget lade Kungsbröd ner bageriet. Istället flyttade Matsilverfabriken AB in. De tillverkade bestick och hade, som mest 170 anställda. Arbetsmiljön var ohälsosam, bullrig och smutsig. Slipdamm och lösningsmedel fyllde luften och gjorde den farlig för den som andades in den hela dagarna. Arbetskläder fick de anställda fixa själva. På 1970-talet blev det vanligt med billiga produkter som importerades från andra delar av världen. I många länder i Asien var lönerna låga. Det blev billigare för företag att tillverka bestick och andra produkter där och transportera dem till Sverige där de såldes. Matsilverfabriken klarade inte konkurrensen och lades ner. Den gamla kexfabriken byggdes då om till kommunhus.

Sörlings

I närheten av Märstas gästgiveri, på Odenvägen 7, flyttade en hovslagare in 1924. Johan Primus Sörling skodde hästar och jobbade som smed åt bönderna i trakten. När bilar började ersätta hästarna kom Sörling på en uppfinning som gjorde det lätt att montera ett flak som gick att tippa, på bilarna. År 1936 hade hovslageriet växt till en verkstad med 20 anställda. Många kunder kom från Stockholm. Ibland kom de körande med chassit till en bil. Då satt de vid ratten på en upp-och-nervänd låda. Sörlings byggde både förarhytter och tippbara flak. I början var mycket av trä. Företaget utvecklades vidare och började tillverka svarvar. År 1965 hade Sörlings 170 anställda och flyttade till industriområdet i Brista.

Märsta såg

Under 1910-talet fanns en man som hette C J Svensson. Han hade en ångsåg som han baxade runt i skogarna i Uppland. En ångsåg eldas med kvistar och grenar som värmer vatten. Vattenångan driver sedan en sågklinga som effektivt kan såga stora trästockar till mindre bitar eller till brädor. Med mycket arbete och fem hästar gick det att flytta sågverket mellan olika platser där skogen avverkades.

C J Svenssons son, Nils berättar att hans pappa köpte en tomt i Märsta år 1922 och började bygga upp en mer permanent såg där. Märsta såg fick många kunder och anställde fler arbetare. Den blev kvar ända till 1960-talet. C J Svensson drev den till 1941. Han var också byggmästare och ansvarig för bygget av Centralskolan i Märsta. Det var han som gjorde ritningar, räknade på hur mycket material som skulle gå åt och vad det skulle kosta. Han hade gått fyra år i skolan.

Liknande utveckling i olika fabriker

Märstas första industrier var ganska olika. Några var små enmansverkstäder som växte. Kexfabriken var en bakfabrik från början, där en jättelik deg skopades upp på rullband som åkte på en jäsningsbana. Gemensamt för alla industrier var att de använde moderna maskiner och transporter för att tillverka mycket av en produkt.

Fabrikerna drog också människor till Märsta. Både Sörlings och Färgfabriken byggde hus till sina anställda och många tjänstemän byggde egna villor (Sörlings på Södergatan och färgfabriken på Sätunavägen).

På 1930-talet bildades fackföreningar på de flesta industrier. Arbetarna gick ihop och ställde krav på bättre arbetsvillkor och löner.

När tåget kom till Märsta

Industrier runt stationen

Från början fanns nästan ingenting vid stationerna förutom stationshus men efter hand började fabriker och verkstäder byggas. Nära Märsta station etablerade sig en kexfabrik, en såg, en färgindustri och en mekanisk verkstad. Företagen kunde då frakta varor på järnvägen.

Stambanorna utvecklade Sverige

Staten hade bestämt att bygga järnvägarna mellan de största städerna. Dessa kallades stambanor. Planen var att mindre bolag och privata företag skulle bygga fler järnvägar som knöt ihop allt till ett stort nät av järnvägar. Staten hade också en annan tanke, att järnvägen skulle bidra till utvecklingen av landsbygden. Därför skulle järnvägen inte gå där det redan fanns stora vägar eller städer. Den skulle heller inte gå längs kusten där kommunikationerna redan var bra. Märsta var ett av många orter i hela landet som föddes på grund av järnvägen.

Märsta istället för Sigtuna

En annan förklaring till att järnvägen inte drogs till Sigtuna och band ihop den staden med Uppsala och Stockholm var att det hade blivit en omväg. Om tåget skulle gå via Sigtuna hade det tagit längre tid och bygget hade också blivit dyrare. Det var inte helt och hållet en slump att stationen hamnade i Märsta. I Märsta fanns nämligen sedan 1600-talet en gästgivargård där resande mellan Uppsala och Stockholm brukade övernatta. Från Märsta gick också vägen till Sigtuna dit man kunde ta en hästskjuts.

Stationssamhället blev en stad

I början av 1900-talet byggde några av de som arbetade i Märsta egna hus i området runt stationen. Det var småhus, eller egna hem som det kallades, alltså villor för en familj. Märsta fortsatte att vara ett litet stationssamhälle fram till 1960-talet. Då satte staden igång att växa. Det berodde dels på att Arlanda flygplats byggdes och dels på att miljonprogrammet, som var en satsning på att utrota bristen på moderna bostäder i landet.

Märsta blev nu en del av Stor-Stockholm. Tack vare tåget var det lätt för dem som bosatte sig Märsta att pendla både till Uppsala och Stockholm.

Kolsvart i Märsta

Så här berättar Harry Jansson om hur det var att komma till Märsta på 1920- och 1930-talet:

”Den som steg av tåget vid Märsta station en mörk höstkväll och kom ut på vägen mot Sätuna (nuvarande Stationsgatan) möttes när han lämnade lyktstolpen vid stationen av ett mörker som gjorde det svårt att hitta vägen. Endast några ljuspunkter från Sätuna- och Arenbergagårdarna syntes. Annars var det svart. Svårt att tänka sig med nutidens belysning.”

Ur Husby-Ärlinghundra Märsta hembygdsförenings skrift ”Gamla Mästa i ord och bild”.

Lär dig hitta i Märsta år 1919

1. Märsta station.
2. Kexfabriken, idag kommunhus.
3. Vägen som idag är gång- och cykelväg gick från stationen till det som då var centrum. På åkern till höger ligger idag Sätunaparken.
4. Vita villan är det äldsta skolhuset som finns kvar idag av Centralskolan.
5. Centralskolans huvudbyggnad.
6. Esso bensinstation.
7. Riksväg 13, vägen mellan Uppsala och Stockholm före motorvägen E4.
8. Huset finns kvar än idag. På 1950-talet låg här ett café som kallades Café Snusket. Senare blev det ungdomsgård.
9. Märsta gästgivargård. Här sov man över och bytte häst på väg till eller från Stockholm före industrialiseringen.