Publicerad: 11 januari 2019 | Skribent: Daniel Sahlén
När Flemingsberg nämns tänker många stockholmare på Karolinska sjukhuset, Södertörns Högskola eller miljonprogrammets färggranna fasader. Färre tänker på den varierade kulturhistoria som gömmer sig mellan husen i Flemingsberg.
I det här poddavsnittet har museets arkeolog Daniel Sahlén bjudit in docent och prorektor Kerstin Cassel från Södertörns högskola för ett samtal om arkeologi och kulturmiljö i Flemingsberg.
Lyssna på poddavsnittet: Arkeologi & kulturmiljö i Flemingsberg (soundcloud.com)
Publicerad: 19 oktober 2018 | Skribent: Daniel Sahlén
Som arkeolog får jag då och då frågor som: Finns det mer saker att hitta? Har man inte redan grävt upp allt? Frågorna grundar sig förmodligen i synen på arkeologi som en skattjakt, att hitta saker att ställa ut på museer. Under 1700- och 1800-talet när arkeologin som disciplin föddes, handlade det om att hitta föremål som kunde doneras till museer eller behållas i privat ägo. Hjalmar Stolpes utgrävningar på Björkö och Birka är ett exempel på detta, men i denna jakt på forntida skatter utvecklades en arkeologisk metod om hur vi på bästa sätt kan lära oss mer om mänskligt liv och forntida samhällen.
Det är där arkeologin är idag. Det är en metod för undersökning av fornlämningar och föremål som människor lämnat efter sig. Men de inledande frågorna bottnar också i ett starkt intresse för arkeologi och arkeologiska upptäckter. Vilket vi som arbetar med arkeologi bör värdesätta, för detta skapar en förutsättning för vår profession.
Uppdragsarkeologin, den arkeologi som utförs i samband med att våra vägar och samhällen växer, är idag en naturlig del av exploateringsprocessen och kulturmiljölagen, vilka skyddar kända och okända fornlämningar på ett sätt som Sverige varit vägledande inom. Exploateringstrycket i Stockholms län är ju som bekant omfattande, och det är naturligt att antalet undersökningar som utförs är som störst här. I vissa fall, som jag också skrev i min tidigare blogg, kan dessa undersökningar belysa eller förändra vår förståelse av historiska sammanhang, medan det i andra fall bara utgör små bitar av ett större pussel.
Läs inlägget: Ny samverkande roll för arkeologin hos oss
Två undersökningar av stenåldersboplatser som jag besökte i somras, SAU:s slutundersökning vid Riksten och KMMD:s slutundersökning vid Norvik, har båda möjlighet att förändra vår kunskap av stenåldern i Stockholms län. Båda platserna ligger i Södertörn som är ett av de tidigaste befolkade områdena i Stockholmsregionen. Vid Riksten i Botkyrka kommun undersökte SAU under sommaren ett område med ett antal platser med lämningar från stenåldern, både från äldre stenåldern (8000–4000 före Kristus) och yngre (4000–1800 före Kristus). Fynden från den äldre perioden omfattade bland annat rester från tillverkning av grönstensyxor, medan fynden från den yngre bestod av en stor mängd keramik. Vid Riksten ser vi alltså en plats som användes sporadiskt under en väldigt lång tid.
I Norvik utanför Nynäshamn, undersökte KMMD under sommaren och hösten omfattande lämningar från yngre stenåldern och främst från den gropkeramiska perioden (cirka 3300–2500 före Kristus). Även vid Norvik hittades lämningar från tillverkning av grönstenyxor och flera hundra kilo lokalt tillverkad keramik, men även material som förts till platsen från andra delar av Skandinavien. Fynden från Riksten och Norvik är viktiga för vår förståelse av yngre stenåldern i Stockholms län och båda platserna fick stort lokalt intresse.
Upptäckter från stenåldern väcker ofta en stor nyfikenhet och frågor om vårt ursprung. Men att tala om stenålderns människor som de första svenskarna saknar helt grund. Forskningen har visat att landskapet under stenåldern såg helt annorlunda ut eftersom det pressats ner av inlandsisen. Vid tiden för äldre stenåldern var större delen av Stockholmsregionen under vatten och endast ett fåtal högre områden stack upp som klippor och skär, som ett ytterskärgårdslandskap. Under yngre stenåldern hade större delar rest sig ur havet på grund av landhöjningen, men mycket av det som idag är åkermark låg fortfarande under vatten. Även klimatet skilde sig. Enligt de senaste klimatmodellerna hade södra Sverige ett mer kontinentalt klimat med en medeltemperatur på ett par grader högre än idag. Detta innebar en annan flora och fauna samt att tät lövskog dominerade i södra halvan av Skandinavien. När vi talar om stenåldern är det alltså ett helt annat landskap som vi måste föreställa oss än det vi ser idag.
Under de senaste åren har studiet av människors ursprung och härkomst revolutionerats genom användandet av naturvetenskapliga analysmetoder. Genom att analysera tänder kan forskare idag studera förhistorisk mänsklig diet, vilket kan visa hur människor rört sig under sin levnad, och genom analyser av mänskligt DNA kan släktskap studeras med en helt annan precision. Forskare vid Stockholms och Uppsala universitet har under 2010-talet arbetat med dessa metoder och nu börjar de se tydliga mönster på hur människor från flera olika arkeologiska tidsperioder har förflyttat sig och deras genetiska relation. Vad som är tydligt är att befolkningen i Stockholmsregionen har varit långt mer mobil och haft ett spritt ursprung. Vi kan se hur olika grupper från Europa kommit in och blandats upp med tidigare befolkningsgrupper. De människor som befolkade Riksten och Norvik kom från östra och centrala Europa och nya grupper skulle flytta in i regionen och förändra samhället många gånger innan det moderna Sverige grundades.
Daniel Sahlén är fil doktor i arkeologi och anställd på Stockholms läns museum.
Publicerad: 21 september 2018 | Skribent: Daniel Sahlén
Jag är sedan i våras arkeolog på Stockholms läns museum och kommer till museet i en ny samverkande roll där jag i stor utsträckning kommer att arbeta förmedlande och främjande. Det betyder rent praktiskt att jag kommer arbeta för att kunskap om arkeologi i Stockholms län når ut till så många som möjligt, något som jag tror bäst sker i samarbete med andra aktörer. Detta kan vara i formen av traditionella visningar och utbildning eller genom forskningssamarbeten.
I början av sommaren besökte jag två olika undersökningar i länet, Arkeologernas (SHM) slutundersökning av Norrtil strax utanför Sigtuna och Uppdrag Arkeologis slutundersökning vid Eggeby Gård på Järvafältet. Att få möjlighet att besöka de undersökningar som sker i länet, vilket är en del av mitt uppdrag som jag särskilt uppskattar, är viktigt för förståelsen för den uppdragsarkeologiska verksamheten som utförs i länet.
Undersökningarna vid Norrtil och Eggeby Gård har många likheter, men också många olikheter som är typisk för den spridning av arkeologi som utförs i Stockholms län. Vid Norrtil undersöker man en övreståndsmiljö från Vikingatiden och tidig medeltid. En fyndrik gårdsmiljö som även går att knyta till en historisk person, riksmarsken Torgils Knutsson. Lämningarna ligger uppe på krönet av en kulle i nyligen etablerade villakvarter i området Norrtil sydost om Sigtuna centrum.
Se vidare information om utgrävningar i Norrtil: Norrtil – höjdarläge nära Sigtuna (arkeologerna.com)
Lämningarna från Eggeby Gård norr om Tensta och mitt på Järvafälten är mer sparsamma. Här hittade Uppdrag Arkeologi tydliga stolphål från ett treskeppigt hus vilket initialt daterats till romersk järnålder, men fynden är få och en slutgiltig datering måste nog invänta en 14C datering. Bland de fåtaliga fynden hittade man ett runstensfragment som daterats till sent 1000-tal eller tidigt 1100-tal, fragmentet är dock inte samtida med huset. Istället kan runstensfragmentet relateras till den mängd runstenar och runstensfragment som hittats vid Spånga Kyrka från tidig medeltid.
Läs gärna inlägget om utgrävingar på Eggeby Gård på www.facebook.com/uppdragarkeologi
Förutom skillnader i arkeologiska material och lämningarnas omfattning, finns det andra skillnader mellan de två platserna. Båda är del av bostadsbyggandet i en allt större Stockholmsregion, men medan Torgils Knutssons gamla gård ligger på en förhöjning i ett växande villakvarter i Sigtunas utkant, ligger Eggebygård bara ett stenkast från E18 och med Tensta, Rinkeby och Kista som kuliss; alltså i ett av Stockholms mest expansiva områden. Undersökningar av Stockholms fornlämningar sker dagligen och vi får kontinuerligt nya detaljer om Stockholmsregionens historia. I vissa fall sådant som kan belysa eller förändra den historia vi redan känner, i andra fall små bitar om hur människor levt och brukar Stockholm, vilket blir en del av ett större pussel.
Det finns idag en stor mängd arkeologiska företag, museer, institutioner och föreningar som arbetar med eller för arkeologi inom länet, alla med olika förutsättningar och uppdrag. Det kommer att vara en av länsmuseets viktigaste uppgifter att tillsammans med dessa aktörer förmedla och sprida ny kunskap om arkeologi i länet. Vi hoppas att arkeologin på det sättet ska komma närmare alla i länet, öka intresset för vår gemensamma historia och göra det relevant för dagens samhällsfrågor. Jag kommer i museets blogg kontinuerligt att skriva om nya arkeologiska upptäckter, samt länka till pågående arkeologiska projekt och evenemang.
Daniel Sahlén är fil doktor i arkeologi och anställd på Stockholms läns museum.
Publicerad: 18 juli 2018
I det fjärde avsnittet av Platsverkstan avslutar Lars Andersson, arkeolog vid Uppdrag arkeologi, och Jonathan Lindström, arkeolog och flitig spanare i P1, sitt samtal om Kalvshällagrävningen i Järfälla på 1990-talet.
I det här avsnittet når vi ända fram till polaroidbildernas tidsålder och på vägen dit passerar vi Knut, namnet Kalvshällas ursprung, Axel Oxenstierna, ölhanar och den stora branden på 1600-talet. För den som vill veta mer om utgrävningarna så finns rapporten på Stockholms läns museums hemsida.
Lyssna på poddavsnittet:
Publicerad: 18 juli 2018
I Platsverkstans tredje avsnitt når Lars Andersson, arkeolog vid Uppdrag arkeologi, och Jonathan Lindström, arkeolog och flitig spanare i P1, så småningom fram till järnåldern. Förutom minnen från 1990-talets grävningar i Barkarby vindlar sig samtalet in bland Romarikets uppgång och fall, de makabra upptäckterna vid Sandby borg, Helgös betydelse, dräktnålar och gravskick i massor.
Lyssna på poddavsnittet:
Publicerad: 4 juli 2018
I det andra avsnittet av podden Platsverkstan funderar och samtalar Lars Andersson, arkeolog vid Uppdrag arkeologi och Jonathan Lindström arkeolog och flitig spanare i P1 återigen om sina minnen från Kalvshällagrävningen i Järfälla på 1990-talet.
I det här avsnittet når de fram till bronsåldern och diskuterar bland annat namnet Järfällas ursprung, den ensamma graven och boplatsens utseende. Som avslutning bjuder de också på en vild spekulation.
Publicerad: 20 juni 2018
I premiäravsnittet av podden Platsverkstan funderar och samtalar Lars Andersson, arkeolog vid Uppdrag arkeologi och Jonathan Lindström arkeolog och flitig spanare i P1 om sina minnen från Kalvshällagrävningen i Järfälla på 1990-talet.
I programmet får du veta allt hur en arkeologisk grävning går till, om spännande fynd, dråpliga anekdoter och de båda berättarna kommer också med några kvalificerade gissningar.
Publicerad: 18 april 2017 | Skribent: Johan Runer
Södermanlands kristnande är i många avseenden en okänd historia. Landskapets skyddshelgon, de legendariska missionärerna sankt Eskil och sankt Botvid, ska ha varit verksamma först under 1000-talets senare hälft. Samtidigt finns en mängd kristna runstenar, som visar att kristendomen redan tidigare hade fått ett visst fotfäste.
Men när började människor bli kristna, och hur gick det till? Kunde kristna och hedningar samsas, eller undvek de varandra? Fanns sammanhållna familjer där några hade hednisk tro och andra var kristna? Och var utvecklingen linjär eller hände de att människor och familjer återvände till hednisk tro? Och hur renläriga var egentligen vikingatidens kristna? För området invid det som skulle bli Nyköping kan vår nu pågående arkeologiska undersökning av gravfältet i Oppeby ge viktiga ledtrådar till svar.
De första gravarna som vi har undersökt var två runda högar, 7 meter i diameter och knappt en meter höga. Högarna låg direkt invid varandra. Den hög som förmodligen var äldst innehöll tre separata gravläggningar. Centralt i högen fanns ett brandlager av brända ben, kol och enstaka föremål. Bland annat hittade vi ett så kallat orientaliskt bältesbeslag. Mitt i brandlagret stod en välbevarad vacker gravurna av så kallad Östersjökeramik. Urnan var komplett men sprucken, så vi var tvungna att försiktigt gipsa den på plats. Urnans innehåll kommer att grävas ut vid ett senare tillfälle. Brandgraven kan i sin helhet tolkas som en typisk hednisk gravläggning från vikingatidens senare del.
Invid den centrala brandgraven i högen fanns en troligen ungefär samtida skelettgrav, som var anlagd i rakt nord-sydlig riktning. Definitivt yngst var en mindre skelettgrav, troligen för ett barn, som sekundärt grävts ned i gravhögens södra del. Denna grav var anlagd i öst-västlig riktning, men den avlånga stenpackning som täckte graven, låg i nord-sydlig riktning. Den sena vikingatidens kristna skelettgravar var som regel orienterade i öst-västlig riktning. Skelettgravar från äldre, hednisk tid arrangerades däremot vanligen i nord-sydlig riktning. Den rakt nord-sydliga skelettgraven, liksom den nord-sydliga stenpackningen över barngraven, kan alltså tolkas uttrycka en religiös ambivalens.
Den yngre högen innehöll en gravläggning i form av en skelettbegravning, anlagd i huvudsakligen öst-västlig riktning. Graven kan alltså antas vara kristen. Den gravlagde hade placerats i en kista. Träet var bortmultnat, men ett tiotal kistspikar fanns kvar. I graven påträffade vi även en kniv och ett korroderat järnföremål med en mindre facettslipad bergskristall och en slipad sten av rosenkvarts. Här hittade vi också en liten bärnsten. Samtliga av dessa stenar låg invid de kolade resterna av en liten eld, som av allt att döma varit placerad inuti kistan. Denna typ av rituella eldar eller koldepositioner är välkända från den yngsta vikingatidens kristna gravar. Också här finns ett utslag av religiös ambivalens, där elden och kolet kan tolkas som ett slags ”ställföreträdande kremering”, återgående på den hedniska tidens brandgravskick.
Johan Runer. Tidigare medarbetare på Stockholms läns museum. Johan Runer har doktorerat i arkeologi.
Publicerad: 19 januari 2017 | Skribent: Johan Runer
Med hjälp av georadar har forskare identifierat en tidigare okänd stormannagård på Birka. Gården kan ha tillhört en man vid namn Herigar som var kungens ställföreträdare på Birka och som omnämns i de skriftliga historiska källorna. Undersökningarna ger bevis för dess läge vid Korshamn på Björkö. Resultaten har publicerats i den internationella vetenskapliga tidskriften Archäologisches Korrespondenzblatt.
Det var under våren 2016 som ett antal husterrasser identifierades i området vid Korshamn. Korshamn var en av de viktigaste hamnvikarna på Björkö, och ligger utanför vikingastaden Birkas stadsvall. I september 2016 genomfördes mätningar med hjälp av georadar på platsen, en icke-förstörande geofysisk metod. Georadarundersökningarna visar tydliga spår av ett cirka 40 meter långt vikingatida hallhus. Hallen är ansluten till ett större inhägnat område som sträcker sig från huset ner mot den intilliggande hamnbassängen.
– Denna typ av vikingatida högstatusmiljöer har tidigare bara identifierats på ett fåtal platser i södra Skandinavien, till exempel vid Tissø och vid det kungliga residenset Lejre i Danmark. Det är känt att det inhägnade området vid sådana storgårdar var kopplat till religiösa aktiviteter, säger Johan Runer som är arkeolog vid Stockholms läns museum.
Ytterligare en gård identifierades vid undersökningen, en föregångare till den vikingatida stormannagården. Denna gård brukades under den så kallade Vendeltiden, före etableringen av vikingastaden Birka. Båda de identifierade byggnaderna och deras kontinuerliga brukningstid från vendeltid till vikingatid stämmer väl överens med den skriftliga information som finns tillgänglig i ärkebiskop Rimberts bok ”Vita Ansgarii”, som omtalar Birkas kungliga tillsyningsman Herigar och hans gård. Herigar kristnades av Ansgar under hans första besök på Birka omkring år 830 e.Kr. och Herigar byggde även den första kyrkan på sin mark.
– Konsekvenserna av våra upptäckter kan inte överskattas; med hänsyn till uppkomsten av vikingastaden Birka, dess kungliga administration och den första kristna missionen till Skandinavien, säger Sven Kalmring, forskare vid Zentrum für Baltische und Skandinavische Archäologie, Schleswig.
– Resultaten visar även på fördelarna med att använda icke-förstörande geofysiska undersökningar för att dokumentera och lokalisera arkeologiska strukturer i marken. Återigen har georadarmetoden visat sig vara ett ovärderligt verktyg för att upptäcka och dokumentera byggnader från järnåldern, säger Andreas Viberg, forskare vid Arkeologiska Forskningslaboratoriet, Stockholms universitet.
Resultaten kommer att publiceras i den internationella vetenskapliga tidskriften Archäologisches Korrespondenzblatt volym 2017/1.
Archäologisches Korrespondenzblatt (web.rgzm.de) (på tyska)
Forskningen är ett samarbete mellan Zentrum für Baltische und Skandinavische Archäologie, Stockholms läns museum och Arkeologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet.
Johan Runer. Tidigare medarbetare på Stockholms läns museum. Johan Runer har doktorerat i arkeologi.
Publicerad: 12 september 2016 | Skribent: Anna Östling
Alla ni som har varit ute och besökt olika kultur- eller fornminnen i länet vet att det kan vara lite si och så med de skyltar som eventuellt finns vid gravfältet eller den runsten ni vill veta mer om. Ibland är skylten helt förstörd, ibland finns det ingen alls och ibland finns det flera olika skyltar som det dessutom står helt olika saker på, vilket kan uppfattas som märkligt och förvirrande.
Skyltarna engagerar människor. Vi på museet får ofta frågor: Varför finns det ingen skylt? Varför är det flera skyltar? Kan vi byta ut de trasiga skyltarna? Vi blir väldigt glada när vi får frågor för det visar att invånarna är intresserade av de fornlämningar och äldre byggnader som finns i länet. Vi ser det som en demokratifråga att alla ska kunna få tillgång till information om kulturlandskapet. Det skulle också vara roligt att höra vad invånarna vill ha för information på skyltarna ute i landskapet.
Ett problem som finns är att flera organisationer har gjort skyltar genom åren, men ingen har riktigt tagit ansvar för att de sköts i ett längre perspektiv.
För att råda bot på detta har Stockholms läns museum sökt och fått pengar från Länsstyrelsens 7:2-medel. Eftersom det är en alldeles för stor uppgift att inventera alla länets kulturmiljöskyltar så börjar vi med en grupp som är relativt väl avgränsad, nämligen de skyltar som ofta står intill runstenarna.
I länet finns det cirka 575 runstenar. Och även om huvudsyftet med 7:2-projektet är att inventera skyltbeståndet, vore det synd om vi inte samtidigt passade på att kontrollerade skicket på själva runstenarna. Hur är imålningen? Är de skadade? Är de överväxta av lavar? Har de vält? Vittrar de? Vi kommer också med hjälp av GPS att positionsbestämma runorna och fotografera dem så noggrant att det ska gå att göra 3D-modeller utifrån materialet.
Nu redan efter ett par dagar i fält har vi rapporterat in två skadade runstenar till Länsstyrelsen. I mån av tid kommer vi också försöka att jämföra runstenarna med äldre inventeringar, framför allt Upplands runinskrifter av Elias Wessén och Erik Brate, alla run- och språkintresserades bibel.
Vår vision och önskedröm är att vi i framtiden kommer att se relevant och uppdaterad information vid våra kulturmiljöer ute i länet. Detta arbete kräver dock långt mer 7:2 projektmedel och arbetsinsatser. Men vi tycker ändå att vi tack vare detta projekt har kommit en bra bit på väg.
Om du vill kan du under hösten följa vårt inventeringsarbete på vårt Instagram-konto. Vi kommer att flera gånger i veckan publicera bilder av länets runstenar. Genom att följa oss på: stockholmslansmusem kan du ta del av länets fantastiska kulturmiljöer i bilder.
Anna Östling. Tidigare medarbetare på Stockholms läns museum. Anna Östling är arkeolog och arbetade 2016 med inventering av runstenar i Stockholms län.