Nu & då på Lillängens station

Järnvägen genom Nacka byggdes av industriägaren K A Wallenberg. Den viktigaste anledningen var att skapa ett samhälle i Saltsjöbaden dit man skulle kunna ta sig med tåg från Stockholm. Tåget var snabbare än ångbåtarna. Bussar och bilar var ovanliga ända fram till 1930-talet.

Järnvägens konsekvenser

Längs järnvägen byggdes flera industrier. En annan följd av järnvägen var att nya samhällen med bostäder byggdes. En vanlig lägenhet i stan för en arbetare och hantverkare var oftast bara ett rum eller ett rum och kök. Lillängen kom till när sådana familjer började kunna låna pengar. Då köpte de en tomt och byggde sitt eget hus.

Eget hem i Lillängen

Lillängen började byggas 1937. Här intill ser du en bild på ett nybyggt hus. Husen var ganska små med källare och en våning där det fick plats 2-3 rum och kök. Aldrig tidigare hade arbetare kunnat bo så rymligt.

Stationskiosken

Enligt en tidningsartikel har den lilla kuren på stationen varit en kiosk tidigare men när insändaren till tidningen Vi skrevs var byggnaden förfallen. Textens författare tyckte att kiosken skulle passa på Skansen, bland andra historiska byggnader. Antagligen ett skämt, men fler verkar ha delat åsikten att huset i funkisstil skulle få finnas kvar för nu har den renoverats och är kvar på perrongen.

Järla från luften nu & då

Från jordbruk till industri

På bilden ser du området Järla Sjö i Nacka. Idag finns här lägenheter, butiker och kontor men när fotot togs så var det här ett industriområde.

På flygfotot ser man också spår av det äldre jordbrukssamhället. Längst ner i högra hörnet finns Järla gård. Den stora ängen som du ser på bilden hörde till gårdens ägor. Där ligger idag en brandstation och en sporthall. Genom bilden går Saltsjöbanan och det var faktiskt järnvägen som satte fart på förändringarna i Järla.

Sålde gården till järnvägsbolaget

Järla gård har haft många olika ägare, bland annat Gustav Vasa och Sten Sture den äldre. Den sista som odlade Järlas jordar var Johan Ulrik Helén. Markområden när Stockholm ökade i värde, så det blev mer lönsamt att sälja än att bruka jorden. Järnvägsbolaget köpte marken och hoppades kunna sälja industritomter. Om det kom fabriker hit så skulle de säkert använda järnvägen för att frakta varor. Det skulle betyda inkomster för bolaget som ägde Saltsjöbanan.

Nya fabriker och skola

Järnvägsbolagets styrelse hade rätt. När Saltsjöbanan var färdig år 1902 började olika industrier etablera sig. I början av 1900-talet tillverkades bland annat läder, ångturbiner och ättika i Järla. Många av arbetarna bodde också i området. Det behövdes en ny skolbyggnad för att alla arbetarbarn skulle få plats i skolan. Längst till höger i fotot ser du Järla skolas ljusgula huvudbyggnad från år 1924.

Industrier blev bostäder

Under 1900-talets andra hälft förändrades industrin mycket. Många företag flyttade till andra områden och lokalerna stod tomma eller användes till annat. En del revs men många gjordes om när bostadsområdet Järla Sjö skapades. Området stod klart år 2002 och är idag en blandning av nya hus, ombyggda hundraåriga industrilokaler och en herrgård från 1600-talet.

Nackas gamla fabriker

Nacka industrialiserades

När industrialiseringen tog fart i Stockholm från 1870-talet byggdes flera fabriker på malmarna runt staden. Men staden växte och priserna för att köpa en tomt ökade. När industrin behövde mer plats så var det billigare att köpa mark strax utanför stan. Runt Hammarby Sjö och i Nacka var ett bra alternativ eftersom priserna var lägre. Dessutom kunde fabrikerna få tag i arbetare från de små stugorna på Södermalm. Transportmöjligheterna var goda och det gick att lasta varor på båtar. Ännu bättre blev de när Saltsjöbanan byggdes 1893.

Under början av 1900-talet tillverkades allt mer i fabriker, både i Nacka och i resten av Sverige. Företagen kämpade för att hitta de mest lönsamma varorna. Vissa fick lägga ner men ofta uppstod nya företag.

Tillverkningen flyttade

Efter andra världskriget började förutsättningarna för industrin att förändras. Produktionen var högre än någonsin och lönerna och arbetsvillkoren för arbetarna hade blivit bättre. Men många företag i Nacka fick också konkurrens från andra länder. På platser där lönerna var lägre kunde varor produceras ännu snabbare och billigare. Företagen blev större och mer internationella. Mycket av den produktion som funnits i Nacka började flytta till andra platser. Maskiner och robotar tog över alltmer av det jobb som tidigare krävt så många arbetare.

Husen revs eller omvandlades

När produktionen lämnade Nacka blev lokalerna tomma. Ofta hyrdes de ut till små företag som verkstäder eller till kulturella verksamheter som ateljéer. Byggnaderna började förfalla allt mer. En del revs men de mest rejäla stenbyggnaderna stod kvar. Till slut hade de blivit så gamla så att folk började bli intresserade av deras historia och tycka att det var fint med gammalt tegel. Idag har många fabriksbyggnader renoverats och omvandlats till bostäder, kontor eller butiker. En del har byggts på med fler våningar för att utnyttja den värdefulla marken i storstaden mer. När husen byggdes fanns det inte så många elektriska lampor. Därför har de gamla fabrikerna har ofta stora fönster som släpper in mycket dagsljus.

Roslagsbanan

Ett stort nät av järnvägar

Idag åker pendlare mellan Stockholm och förorterna med Roslagsbanan men kartan från visar hur stor järnvägen var år 1936. Stockholm-Roslagens järnvägsnät, som det hette sträckte sig från Stockholm till Norrtälje, Uppsala, Hallstavik och ändå upp till gruvan i Dannemora och Lövstabruk. Det var inte pendlare som var orsaken till att de flesta banorna byggdes. Järnvägarna byggdes oftast för att frakta varor under industrialiseringen.

Roslagsbanornas olika linjer skilde sig från de statliga järnvägarna genom att de hade ett smalare avstånd mellan skenorna men också genom att det var privatpersoner som ägde och lät bygga banan.

Ekonomiska förändringar

I slutet av 1800-talet blev jordbruket mer effektivt. På många håll fanns ett överskott av produkter som kunde säljas. Samtidigt uppstod fabriker och verkstäder, främst i Stockholm. De efterfrågade varor av olika slag. På så sätt blev det lönsamt att investera i en järnväg. Järnvägarna i Roslagen knöt ihop gruvor, fabriker, städer och hamnar.

För de godsägare som fick en järnvägsstation på sin mark uppstod ett helt nytt sätt att tjäna pengar på. Det var att stycka sin mark till tomter och sälja. Stockholmare och andra som inte hittade en bostad eller ville bo i staden byggde hus runt stationerna och tog tåget till stan. På det sättet uppstod nya orter. Från början växte orterna långsamt till små samhällen. Men efter 1950 växte de till förorter som blev en del av storstaden.

Slutstationen i Stockholm

Före 1960 kunde du också åka längre med Roslagsbanan åt andra hållet. Passagerartågen till Stockholm fortsatte nämligen vidare mot stan efter Östra station och stannade på Engelsbrektsplan, nära Stureplan.

Roslagsbanan blev kortare men överlevde

På 1960-talet blev bilarna, bussarna och motorvägarna fler. SJ, som då ägde roslagsnätet börjad lägga ner linjer och spåren togs bort. Det var nära att även de delar som finns idag försvann. År 1980 var det folkomröstningar om Roslagsbanan i Täby och Vallentuna. En majoritet röstade för att behålla och rusta upp järnvägen.

Idag finns planer på att bygga ut Roslagsbanan igen. Med bara 15 km extra järnväg så skulle banan nå fram till Arlanda. Vid flygplatsen skulle det då bli möjligt att resa vidare med både flyg och pendeltåg. Om allt går enligt planerna så kommer du också att kunna åka Roslagsbana ända till T-centralen år 2038.

När järnvägen kom till Upplands-Bro

Stationerna i Upplands-Bro

Kyrkan var centrum i Bro innan järnvägen invigdes år 1876. Men järnvägsstationen hamnade varken där eller vid Bro gård. Istället bestämde man att stationen skulle ligga i byn Härnevi. Den andra stationen, Kungsängen byggdes i ett helt tomt område. Det naturliga hade varit att ha stationen vid det lilla centrum som växt upp vid gården Tibble längs landsvägen mellan Enköping och Stockholm. Att det inte blev så berodde på marken. Det behövdes stabil mark för att bygga en station med dubbla spår, så att två tåg kunde mötas.

Orterna växte långsamt

Stationen i Kungsängen lockade snart till sig några verksamheter till landsbygden. År 1903 startade Ryds Gjuteri sin verksamhet vid stranden strax öster om stationen. På 1910-talet lät prästen bygga några villor som han hyrde ut. Marken tillhörde nämligen prästgården och krångliga regler gjorde det svårt att dela upp den för att sälja som villatomter. Norr om stationen, där Kungsängens torg ligger idag, byggdes de första husen på 1920-talet. År 1952 bodde det ändå bara 270 personer i Kungsängen.

Bro flyttade

Bro station i byn Härnevi växte också långsamt. Långt in på 1900-talet var orten liten. På 1920-talet byggdes några villor. Lokalt blev det ändå så att stationssamhället tog över kyrkans roll som centrum för bygden. Det dröjde till 1950-talet innan stationssamhället Bro började förändras till en tätort.

Kommunen växte

Under 1970-talet växte befolkningen i kommunen Upplands-Bro med omkring 50% och var sedan ganska stabil runt 20 000 personer fram till år 2000. Sedan dess har befolkningen växt med 50% igen och kommunen har under perioder varit en av Sveriges snabbast växande. Allra flest (ca 22 000) bor i de två stationssamhällena Kungsängen och Bro.