En tur till stan

Ångbåt

Industrialiseringen kom igång i Sverige i mitten av 1800-talet men redan kring 1820 började ångbåtar köra på Mälaren. Trafiken var som livligast ungefär 1880-1920. Du kunde ta en Ångbåt från 20 olika bryggor i dagens Upplands-Bro. Båtarna tävlade med varandra om kunderna så biljetterna blev ibland så billiga så att de flesta kunde ha råd att åka till stan. De billiga resorna gjorde att både stora och små gårdar i Upplands-Bro började odla grönsaker och frukt. Båten till Stockholm tog fyra timmar så det gick att resa fram och tillbaka på en dag och sälja sina färska varor.

Buss

På bilden ser du bussarna i Upplands-Bro år 1930 vid garaget i Håtuna. Det var inte kommunen eller regionen (SL) som ägde bussarna utan en privatperson. Handlaren på Aske Gård hade skaffat en lastbil i början av 1920-talet för att köra varor. Eftersom många ville åka med honom så satte han bänkar på flaket och byggde ett tak av en presenning. Det var Upplands-Bros första buss. Den andra köpte han redan år 1924. Vägarna var fortfarande smala, knöliga och långsamma så för långa resor var båt eller tåg bättre. De kommande åren blev vägarna bättre och vägtrafiken konkurrerade senare ut ångbåtarna totalt.

Tåg

Den 12 december år 1876 invigde kungen järnvägen mellan Västerås och Stockholm. Det som är Upplands-Bro kommun idag fick två stationer: Bro och Kungsängen. På 1930-talet fanns också en hållplats i Toresta. Det var ett privat bolag som byggde järnvägen för att kunna frakta malm från Bergslagen till Stockholm. Men det gick att köpa biljett och göra resan till Stockholm som tog 1 timme och 40 minuter. I början gick två tåg om dagen men sedan har antalet avgångar och hastigheten ökat ända fram till våra dagar.

Teknisk utveckling

Industrialiseringen förde med sig motorer som först drev båtar, senare tåg och till sist vägfordon. Under 1800-talet knöts Upplands-Bro ihop med andra platser och det blev möjligt för människor att resa och handla på ett helt nytt sätt. Ångbåtarnas storhetstid varade ungefär 100 år. Utvecklingen av teknik och kommunikationer fortsätter, men hur? Ifall du reser mellan Upplands-Bro och Stockholm om femtio år, vilka fordon kommer du då att kunna välja mellan?

Trafik på Mälaröarna

Kolla, en omnibuss!

På bilden ser du en av de första bussarna som körde på Mälaröarna. Den väntar på att köra iväg från Träkvista mot Drottningholm, som du ser på skylten. Passagernarna klev på längst bak och satt på två långa bänkar. Tolv personer fick plats och det fanns inga säkerhetsbälten. Idag skulle vi kanske kalla det för en minibuss. De första bussarna var sådana här ombyggda bilar. Bilden är tagen på 1920-talet. Det var en brytningstid då bilar och bussar började ta över trafiken från båtar och hästskjutsar.

Ångbåtarnas tid

Det tog inte lång tid innan ångbåtslinjerna började lägga ner. Under hundra år var ångbåtarna det viktigaste transportsättet för folk och varor på Mälaröarna. Redan 1820 började de trafikera Mälaren. Där gick de efter tidtabell mellan Stockholm och alla andra städer vid Mälaren, bland annat Uppsala och Södertälje.

På grund av ångbåtstrafiken utvecklades stenbrott, sandtag och handelsträdgårdar på öarna. De sålde sina produkter till Stockholm. En del stockholmare började skaffa sommarhus här. Båtarna körde även på vintrarna som du kan se på bilden.

Olika transportsätt konkurrerade med varandra

Utvecklingen av nya transportsätt gick snabbt under industrialiseringen. Mellan 1860 och 1910 byggdes järnvägsnätet ut i Sverige. Trots det så fanns ångbåtarna kvar. Men på Mälaröarna byggdes inga järnvägar. Det var först på 1920-talet som vägtrafiken började konkurrera med båtarna. De närmaste fyrtio åren blev båtarna färre. På 1950- och 60-talen blev det vanligt att familjer hade en egen bil. Då försvann ångbåtarna helt.

Broarna

För att kunna resa till och från Mälaröarna krävdes vägar och broar som höll för bilarna och de allt större bussarna. De första broarna invigdes 1787. Det var kungen som ville kunna resa landvägen mellan Drottningholm och Stockholm. Det var en bro till Kärsön, en till Nockeby och en till Kungsholmen. 1828 byggdes en bro vid Tappström.

Nya krav på vägar och broar

De gamla broarna var byggda för häst och vagn. Ingen visste ju att bilar skulle börja köra på dem. Flera broar var flottbroar som flöt på vattnet och de höll inte för bilar och bussar. Därför förbjöds först all biltrafik längre ut än Drottningholm. Mellan 1925 och 1930 byggdes nya broar till Nockebyhov, Lullehov och vid Tappström. Nu gick det att köra bussar mellan Färingsö, Ekerö, Lovö och fastlandet. Bussarna var ofta överfulla och det sattes in fler och fler fordon. Ibland var det lastbilar där resenärerna fick sitta på flaket.

Mälaröarnas Omnibuss AB

År 1930 gick flera olika företag ihop och bildade Mälaröarnas Omnibuss AB. Företaget hade då 19 bussar. Sju av de hade bara tolv sittplatser. Företaget expanderade med fler och större bussar. När tunnelbanan till Bromma öppnade 1952 så sjönk intäkterna. Efter det slog privatbilismen igenom och företaget fick ännu färre passagerare. År 1967 tog Stockholms lokaltrafik (SL) över bussarna.

Ständiga trafikproblem

Fordonen och broarna har inte alltid räckt till för att transportera alla som vill resa. Göran Eriksson var barn i början av 1940-talet och minns hur det var att åka buss från Älvnäs. Han berättar att bussarna ofta var sena. Bussarna blev ofta fulla med både sittande och stående personer.

Bussen stånkade sedan iväg, men den hade inte tillräcklig ork stannade halvvägs upp i ”Handelsbacken”, dvs backen efter gärdet upp mot Hedborgs Filial. Bussen klarade helt enkelt inte backen med sin last av resande. Alla ”gubbar” fick gå ur bussen. Bussen backades sedan tillbaka över halva gärdet (ca 100 m) och tog ny sats. När farten gick ner i backen fick ”gubbarna” skjuta på så att bussen kom upp för den branta backen.

Göran Erikssons text från 2010 är publicerad av Ekerö-Munsö hembygdsförening.

Var tid har sina problem. Kanske hör du även idag klagomål på köer, vägarbeten och annat?

Framtiden

Hur kommer vi att ta oss fram i framtiden? Om vi tittar på de senaste 200 åren så talar allt för stora förändringar. Kanske kommer nya snabba skiften som när bilarna slog igenom?

Hur tror du att förändringen kommer att se ut? Om hundra år kommer folk säkert att skratta åt några av våra gissningar – medan andra stämmer precis.

Barnarbete i motorfabriken

Resan tog hela dagen

Thors föräldrar var mycket tveksamma till att låta honom ge sig av på den långa resan från Hävla i Östergötland till Norrtälje. Thor hade sina få ägodelar packade i en sockerlåda när han klev på hästskjutsen som tog honom till Katrineholm. Därifrån tog Thor tåget till Stockholm. I huvudstaden fick han hjälp av kusinen Valdemars fästmö Amanda som hjälpte honom att hitta till Östra station där tåget till Norrtälje gick. Nu skulle han bli fabriksarbetare.

Resan tog hela dagen och vid niotiden kunde Thor kliva av i Norrtälje där kusin Valdemar mötte honom. Thor fick bo hos Valdemar som var verkstadschef på Pythagoras.

Arbetet i fabriken

Thors arbetade i fabriken med att städa, springa ärenden och sköta fotogenlamporna som lyste upp fabrikslokalen.

Thor arbetade i fabriken under den allra första tiden som den fanns men efter ett år fick han sluta. Hans minnen från tiden i Norrtälje var ändå ljusa och han utbildade sig senare och arbetade som ingenjör fram till pension år 1951.

Barnarbete var tillåtet i Sverige fram till 1949 så efter Thor var det många barn som jobbade i fabriken. Alla var pojkar och en del började som lärlingar och blev med tiden skickliga på att sköta de olika svarvar och maskiner som användes för att forma olika metalldelar i fabriken som tillverkade bland annat motorer och lås.

Maskinerna i verkstaden drevs av en stor ångmaskin via remmar i taket. På bilden kan du se hur det såg ut.

Nybörjarnas maskin

Här ser du också en av maskinerna som de yngsta lärlingarna fick börja med. En del var bara 12 år och då var det bra att exempelpressen, som maskinen hette, var ganska enkel att använda. Det maskinen gjorde var att klämma ihop en metallplåt med så stor kraft att den formades om. Det var bara att hålla plåten i rätt läge. Men tyvärr hände det titt som tätt att någon råkade ha handen på fel ställe och blev av med ett eller ett par fingrar. En annan sak gjorde faran ännu större. Det var att pojkarna fick betalt efter hur mycket de tillverkade. Det lönade sig alltså att arbeta snabbt – ända tills någon höll lite slarvigt och tummen blev mosad.  

Tändkulemotorn

Tändkulemotorer byggdes i Norrtälje

Det fanns flera fabriker i Sverige som tillverkade tändkulemotorer. Pythagoras i Norrtälje var en av dem. Idag finns det motorer som är så små att du kan gömma dem i din hand. Men på den här tiden räknades tändkulemotorerna som små och smidiga. En annan fördel var att den kunde tankas med nästan vilken olja som helst. Allt som brann i en stekpanna kunde också driva tändkulemotorn. Motorerna användes för att driva sågar, kvarnar och tröskverk. Många monterade också in motorn i sina fiskebåtar.

Tändkulan

På den här tiden kunde du inte starta en motor bara genom att trycka på en knapp. Det tog lite tid att få igång en tändkulemotor. För att starta fick du först tända en gaslåga. Sedan riktade du lågans eld mot en metallkula tills den var alldeles het. Du kan se en sådan “tändkula” på bilden här intill. När kulan var varm så kunde du starta motorn. Sedan gick den stabilt.

Tändkulemotorns delar

1. Här placeras den varma tändkulan. Den tände på oljan som drev maskinen.
2. Smörjlåda. Den här delen av motorn var Pythagoras egen uppfinning. Genom att fylla på med olja som sakta rann in i maskinen så minskades friktionen och delarna rörde sig lättare mot varandra
3. Kylsystem. En motor behöver kylas för att inte bli för varm. Tändkulemotorn kyls av vatten. Det vatten som kommer ut ur motorn har värmts upp. I den här anordningen får vattnet droppa ner längst trådarna. När vattnet delas upp i små droppar kyls det snabbt ner igen av den svalare luften. Sedan kan det pumpas in i motorn och användas som kylning igen.
4. Remskiva. Runt det här hjulet kunde man dra en rem som överförde rörelsen till ett annat hjul eller en annan maskin. På en bondgård kunde samma tändkulemotor driva olika maskiner, till exempel ett tröskverk och en såg.

Lägg på en rem

Har någon sagt till dig att “lägga på en rem” någon gång? Uttrycket betyder just att sätta igång och få något gjort. Förr så kunde du lägga en rem på motorns remskiva och få andra saker att röra sig. Uttrycket lever kvar trots att de flesta av oss knappt har sett en motor med rem.

Mälaröarna var Stockholms trädgård

Många odlade på Ekerö

På kartan ser du en liten del av Ekerö. I början av 1900-talet fanns här minst sju små handelsträdgårdar som odlade frukt och grönsaker. Det var små industrier som ägdes och sköttes av en familj. Familjerna hjälptes åt att odla, transportera och sälja varorna i Stockholm. De experimenterade med olika produkter och metoder. I början odlades allt på friland, sedan i drivbänkar, en låda med glaslock på marken. Senare byggdes fler och fler växthus som kunde värmas upp av en eldad värmepanna. På flygbilderna från 1940 ser du några av anläggningarna med sina växthus.

1. Westlings
2. Kindbloms
3. Erik Larsson
4. Karlsson Fridhem
5. Bröderna Lundbergs
6. Fridolf Larsson
7. Karlmans

Industrialiseringen förändrade jordbruket

De många handelsträdgårdarna på Mälaröarna uppstod när det gamla jordbrukssamhället var på väg bort. Tidigare hade varje familj odlat sin egen mat men industrialiseringen gjorde att många arbetade med annat, fick lön och köpte sin mat. Jordbruket blev mer effektivt och kunde framställa mat till många fler än en enda familj.

Grönsaker åt folket

Många av trädgårdsmästarna hade tidigare jobbat på någon herrgård och fått kunskap om frukt- och grönsaksodling. Nu var det inte längre bara Herrgårdsägare som hade råd med sådan mat. Stockholm växte och fler fick råd att äta grönsaker. Att grönsaker var nyttigt uppmärksammades också mycket vid den här tiden. Mellan år 1910 och 1948 upptäckte forskarna vitaminerna. De kunde visa att vitaminbrist var orsak till flera sjukdomar.

I närheten av stora städer som Stockholm, började gårdarnas mark delas upp och säljas som mindre tomter för bostäder, sommarstugor, eller som här: för odling.

Mälaröarna passade för odling

Varför fanns det så många handelsträdgårdar just på Mälaröarna? En förklaring är klimatet. Närheten till vatten gör vintrarna milda. Dessutom kunde handelsträdgårdarna pumpa upp Mälarens vatten och använda till att vattna i växthusen med.

Kommunikationerna till staden var också bra. Det gick flera ångbåtar varje dag, så att färska varor snabbt kunde komma till kunderna. Även gödsel fraktades med båt. För att få bättre jord användes sopor från Stockholm. Den bestod av avfall från olika kök men också latrintunnor från stadens torrdass. De tömdes på stora båtar som stinkande körde över Mälaren till Lövsta sopstation. Odlarna gick ihop och köpte gemensamt in innehållet i dasstunnorna som blev bra näring till växande mat.

De färdiga växterna fraktades till stan med båt. Med tiden tog lastbilar över. Vägarna och broarna blev också bättre. Familjerna sålde själva varorna på något av stadens torg, där restauranger och handlare köpte dem.

Samhällsförändringen födde och dödade trädgårdarna

Så här berättar Sten Westling som tog över Westlings handelsträdgård från sin pappa:

Efterhand byggdes Stockholm ut och det blev balkonger för blomlådor och nu blev dessa balkongväxter en stor vara. När jag tog över var vi väldigt stora just på sådana här utplanteringsväxter som pelargonior petunior och lobelior. Gravar började skötas på ett annat sätt och man odlade mycket begonior och penséer härför. Folk fick mer ledighet och mer pengar och åkte till sina gravar. Stockholmarna fick sommarnöjen och det odlades för utplantering i täpporna.

Sten Westling i en intervju gjord av Ekerö-Munsö hembygdsförening 1988

Med hjälp av växthusen kunde odlarna få blommor och grönsaker att växa under längre del av året. De odlare som var lyckades få mogna jordgubbar tidigt på året kunde sälja dem dyrt. Men det gick inte att odla allt hela tiden.

På 1960-talet ökade världshandeln. Konsumenterna fick mer blommor, frukt och grönt under hela året. Men för många av Mälaröarnas handelsträdgårdar betydde det hård konkurrens. Efterfrågan på deras varor minskade när butikerna fylldes av nya sorters frukt och grönt från andra länder. Många av trädgårdarna lades ner. Idag står villor och radhus på många av trädgårdarnas mark.

Industrialisering av jordbruket

Satsningar på jordbruk

De nya maskinerna användes för att utveckla jordbruket. Transporterna gick snabbare och lättare, så framgångsrika gårdar kunde sälja sina varor längre bort. På Steninge byggdes ett hönseri och flera stora växthus.

Vid både Valsta och Steninge byggdes rejäla lador av sten. De visar att ägarna hade pengar och var beredda att satsa på jordbruket. Ladan vid Steninge är från 1873 och finns fortfarande kvar, men utan kor.

Industrialisering på Steninge

Flera olika ägare till Steninge slott utvecklade verksamheten. Bland annat byggdes 17 stora växthus. Prydnadsväxter och grönsaker var varor som allt fler ville köpa. Stockholm växte och allt fler människor byggde egna hem. De behövde fruktträd och växter i sina trädgårdar. Det blev också uppmärksammat att grönsaker var nyttig mat. Steninges ägare såg en möjlighet till nya inkomster från trädgårdsodling.

På Steninge fanns ett stort hönseri med massor av hönor och kycklingar. År 1910-1984 tillverkades också keramik här. Slottets kreamikfabrik startade för att få krukor till de egna odlingarna.

Det var också Steninges ägare K Östen Schaman som byggde Kexfabriken som stod klar år 1916 vid Märsta station.

Statare och torpare

De stora gårdarna med industrialiserade jordbruk kunde framställa mycket mat snabbare än någonsin tidigare. Till detta behövde gårdsägarna arbetskraft, som gärna fick vara billig. De började anställa lantarbetare. Tidigare hade torpare arbetat 2-3 dagar på godset. De bodde i godsets torparstugor, på lite avstånd från gården och hade egna åkrar och djur som de arbetade med resten av tiden.

De anställda lantarbetarna, eller statarna som de kallades jobbade heltid för gården, ofta 14-16 timmar. Ordet “statare” kom från att lönen som de fick kallades för “stat”. Den bestod mest av mat och husrum men ibland också lite kontanter. Samhället började gå över mer och mer från självhushåll till penninghushåll och lönearbete.

Fruarna mjölkade

Om stataren hade en fru så tog hon hand om mat och barn, så att mannen kunde jobba långa dagar. Men statarfruarna arbetade ofta även med mjölkning. Mjölken från Steninges kor skulle finnas vid Märsta station klockan 5 på morgonen för att kunna säljas färsk i Stockholm samma dag, så det gällde att inte vara morgontrött!

Ett nytt sorts samhälle bildas

Från 1700-talet till mitten av 1800-talet blev antalet statare allt fler. Det feodala samhället där torpare och bönder betalade till en godsägare för att få odla sin jord var på väg bort. Istället kom det kapitalistiska samhället där godsägare (och fabriksägare) köpte arbetskraft från statare och arbetare.

Kapitalistiskt jordägande

När samhället industrialiserades så förändrades ägandet av marken. På 1600-talet hade de stora godsen (jordbruken) ärvts av olika adliga släkter. Senare blev de kungens gårdar. På 1800-talet minskade både adelns och kungens makt. Gods och gårdar blev då istället något som kunde säljas och köpas. Steninge och Valsta bytte ägare med täta mellanrum. Den som lyckades köpa en gård och sälja den dyrare kunde tjäna mycket pengar. Det var inte längre bara adelsmän som ägde jord utan också andra som hade råd.

Vet du vad en lokomobil är?

Godsägaren, K Östen Schauman på Steninge högg ner mycket skog, bland annat för att få ved till uppvärmningen av slottets stora växthus. Där odlades växter som såldes i hela Stockholmsområdet.

Till sin hjälp skaffade han en lokomobil. Det var en ångmaskin på hjul. Som ett ånglok men utan järnvägsspår. Han använde lokomobilen för att frakta timmer till Märsta station. Men många klagade på fordonet. Den körde sönder vägarna som de andra gårdsägarna ansvarade för att underhålla.

Steninges lokomobil kunde köra själv men andra lokomobiler behövde hästar som drog motorn till platsen där den behövdes. Ångmaskinen kunde till exempel användas i skogen för att driva en såg. Lokomobiler drev också pumpar och tröskverk.

Ångmaskiner var de första motorer som användes i jordbruket redan på 1800-talet. De byttes sedan ut mot bättre motorer som inte använde kol utan gick på bensin, diesel, andra oljor eller el. När gummidäcken uppfanns så kunde traktorerna rulla lättare på olika underlag.

Hjalmar och hans lastbil

Transporterna moderniserades

Ångbåtar och tåg gjorde transporterna mycket lättare under 1800-talet. Men på vägarna var häst och vagn vanligt långt in på 1900-talet. Före Andra Världskriget var det bara de allra rikaste som hade en egen bil i familjen. I städerna kunde du nu beställa en taxi-bil istället för häst och vagn som tidigare. På 1930-talet började bussar bli vanligare i Stockholmstrakten. Tåget var viktigt för transporter men där det inte fanns järnväg så blev lastbilar vanligare.

Hjalmar berättar

Hjalmar Wreth var en av dem som körde en sådan lastbil. Han berättar om sitt jobb på bageriet i slutet av 1920-talet:

Arbetet började klockan 07:00 på morgonen. Bilarna hämtades ut ur sina garage vid brödfabriken och lastades med bröd. Det fanns fyra Chevrolet-lastbilar. Till en början körde vi ut utan beställningar och sålde direkt från bilen till kunderna.

Kunderna var olika affärer och handelsbodar.

Problem med grindar

Hjalmar minns hur dåliga vägarna var på den tiden. Hastighetsbegränsningen var 50 km/timmen. Ofta fick han köra långsammare och på landet var det många grindar, där han fick stanna för att öppna, köra igenom och sedan stänga igen. Men Hjalmar hade en bra lösning på det problemet: han tog upp liftare. Det var ovanligt med bilar och det vanligaste sättet att ta sig fram var att gå.

Det var många människor som gick utefter vägarna på den tiden och de var glada om de fick lift. Dessa liftare var då till god hjälp som grindöppnare.

Nöjda med jobbet

När dagen var slut skulle bilen vara tom och allt bröd sålt. När fabriken blev mer känd så började kunderna göra beställningar och ringa till fabriken för att beställa bröd.

Både Hjalmar och hans fru Linnea arbetade i fabriken. De tyckte att det var ett ganska bra jobb och tryggare än många andra anställningar, för även om det blev dåliga tider som efter finanskrisen 1929 eller under världskrigen så behövdes bröd. Tyvärr gick ägaren till Kungsbröd i konkurs, så fabriken fick lägga ner (år 1932) trots att den var lönsam. Trots att brödet från Märsta sålde bra så hade ägaren andra företag som inte gick bra och orsakade konkursen.