Juice eller jos

Jos i förpackning av papp

Vid den stora parkeringen norr om Huddinge gymnasium låg ett mejeri. När hanteringen av mjölk flyttade till större lokaler i Årsta på 50-talet så flyttade ett företag som gjorde juice in. Vic-Jos var ett litet företag med 6-7 fabriksarbetare, tre kontorister och 5-6 bilar som körde runt i Stockholmsområdet och levererade jos.

Vic-Jos testade en ny sorts pappförpackning till sina drycker. Tidigare användes glasflaskor till alla drycker, både juice, mjölk och annat. Förpackningen hade utvecklats av det svenska företaget Tetra Pak och visade sig fungera bra. Förpackningarna blev en av de största succéerna någonsin för ett svenskt företag. Idag har det blivit självklart att mjölken har en fyrkantig förpackning av papp. 

Svensk eller engelsk stavning?

Vic-jos påverkade också hur vi stavar ordet juice. Eftersom Vic-jos var ett registrerat varumärke så fick inga andra företag använda det. Det innebar att andra tillverkare av juice fick använda den engelska stavningen. Även om Vic-jos försvann så blev den engelska stavningen (juice istället för jos) den vanligaste i svenska språket. 

Vårby före tunnelbanan

Gården låg vid landsvägen

Före industrialiseringen var Stockholm mycket mindre. Staden fick plats på den ö som vi idag kallar Gamla Stan. Utanför det fanns gårdar och torp där människor arbetade med att odla sin egen mat och ha hand om djur. Så levde människor överallt på landsbygden. Vårby var en sådan gård men under industrialiseringen började platsen att förändras.  

En speciell sak med Vårby var att två viktig vägar passerade. Där E4an går idag fanns en smal väg mot Stockholm och den andra vägen gick mot Glömsta och Ävsjö och vidare till Skanstull. Den vägen kallas Göta Landsväg och har bundit ihop Stockholm med Södertälje ända sedan medeltiden. Det lättaste sättet att resa var med båt men många resor gjordes också med häst och vagn och allra oftast till fots.

Ångbåtar fraktade tegel

Redan innan industrialiseringen kom igång i Stockholm så tillverkades tegel, både i närheten av Vårby gård och i Slagsta på andra sidan vattnet. Tegel tillverkades av lera som grävdes upp från marken eller botten av sjön. Leran brändes i stora ugnar och blev hårda tegelstenar. På somrarna kom gästarbetare från Småland för att jobba i tegelindustrierna.

Om teglet skulle användas till ett bygge i Stockholm så kunde det lastas på en båt som seglade med hjälp av vinden. Under industrialiseringen började båtarna få motorer som kallades ångmaskiner. Båtarna blev större och byggdes av metall. Från Vårby började ångbåtar köra efter fasta tidtabeller. Både varor och människor kunde då färdas med båt mellan städer som Stockholm, Södertälje och Uppsala.

Industrier i Vårby

Förutom tegelbruket har det också funnits andra industrier nära Vårby gård. Här fanns en ångsåg, alltså en stor såg som drevs av en motor och som kunde göra brädor av stockar. Men den viktigaste tillverkningen startade år 1932 då gårdens ägare började tillverka mineralvatten. Det fanns nämligen ett ställe där kallt och gott vatten rann ut ur berget – en källa.

Tidningsartikeln från år 1957 berättar att fabriken har byggts ut med lager och laboratorium och snart ska bli ännu större. Här arbetade 150 personer med att tillverka 35 miljoner flaskor vatten och läsk varje år. Fabriken köptes upp av Spendrups och fortsatte växa till ett stort bryggeri, men år 2013 lades det ner och fabriken revs och bryggningen fortsatte i Grängesberg.

Tvättade åt de rika

I den här trakten fanns också flera tvätterier som jobbade med att tvätta kläder och lakan åt stockholmarna. Det gick att tjäna lite pengar på att tvätta åt rika stadsbor men de små tvätterierna använde oftast inte ångbåtarna utan billigare transporter. Hela familjen hjälptes åt att få tvätten ren och torr. När det var klart lastades en kärra som någon i familjen drog för hand hela vägen in till Stockholm och tillbaka.

Du hittar fler artiklar om tvätterierna i länkarna här nedanför.

Turism och industri nära stan

Trots att Vårby var landsbygd så fanns det mycket aktivitet här. Tvätt, tegelbruk och mineralvatten har du redan läst om. Längs vattnet fanns sommarvillor för stockholmare. Gäster från ännu längre bort reste till kurorten Vårby källa för att bada och dricka vattnet. Allt det här fanns eftersom Vårby låg ganska nära Stockholm och hade bra kommunikationer. Både landsvägen och senare ångbåten gjorde det lättare att frakta sommargäster, tegel, tvätt och flaskor.

Glömsta Fabrik

Fabrikens reklamblad

Produktbladet som du ser här visar olika trädgårdsmöbler som Glömsta fabrik tillverkade. I slutet av 1800-talet blev det vanligare att umgås och äta utomhus. Modet spred sig från borgarklassens sommarnöjen och villaträdgårdar och allt fler ville ha något att sitta på när de drack kaffe i det gröna. Tyvärr tog Manby aldrig patent på de hopfällbara trädgårdsmöblerna. Därför var de inte skyddade mot att andra fabriker kopierade och sålde liknande stolar.

Manby från Mantorp

Manby var en ovanlig fabriksägare, för han hade inga pengar att investera. Han kom från en fattig torparfamilj i Östergötland. Men eftersom han var både intelligent och bra på att läsa fick han arbete som privatlärare åt godsägarens barn. Godsägaren ägde gården Mantorp och torpet där den unge Carl Johan växte upp. Carl Johan fick pengar för att få studera för att bli präst eller lärare. Som tack för hjälpen tog han namnet Manby (som är bildat efter gården Mantorp). Däremot tog han ingen examen utan blev intresserad av den mystiske tänkaren Emanuel Swedenborg.

Huddinge låg bra till

C J L Manby var 30 år när han steg av tåget på Huddinge station en vårdag 1869. Han hade hittat ett ställe där han kunde bygga upp en verksamhet som skulle ge honom så mycket inkomst att han fick tid åt att översätta Swedenborgs skrifter från latin till svenska. Glömsta fabrik var en gammal arbetarbostad som hörde till Fullersta gård och den låg intill det nya tågspåret. Läget var bra. Färdiga varor kunde fraktas med vagn längs landsvägen (nuvarande Glömstaleden) till Fittja och lastas på ångbåten. Eller till den nyinvigda Huddinge station.

Fabrikens egna uppfinningar

Manby bodde tillsammans med några vänner och släktingar på Glömsta. Först satsade den lilla kolonin på biodling. Men försäljningen av honung blev inte så lönsam så Manby fick gå vidare med andra idéer. Fabriken tillverkade under en period makaroner men också många av Manbys egna uppfinningar.

Kammarduschen var en möbel som kunde fällas upp till en duschkabin. Den användes inomhus och den som duschade trampade på pedaler för att få vattnet att flöda. En industriutställning i Eskilstuna utsåg kammarduschen till årets familjejulklapp år 1886.

Vad hände sedan?

För Manby var hans uppfinningar och Glömsta fabrik inte lika viktiga som den religiösa gruppen ”Nya kyrkan” som han var med och grundade. Därför sålde han fabriken, som senare flyttade från Huddinge och fortsatte tillverka trädgårdsmöbler i Rimforsa i Östergötland. Manbys översättningar av läromästaren Swedenborgs texter inspirerade författarna August Strindberg och Selma Lagerlöf och lever vidare. Även Glömsta fabrik fick ett långt liv. År 1885 flyttade bröderna Carlsson in och startade en bläck- och zinkplåtsverkstad.

Torpare startade eget i Masmo

Torparfamiljen Johansson

Familjen Johansson bestod av mamma Charlotta, pappa August och sonen Karl. De bodde i torpet Hackmyra i närheten av Balingsholm i Huddinge. Överallt på landsbygden fanns små stugor som kallades torp. Torparna som bodde där levde av att odla men de ägde inte sin egen mark. Det är därför de inte kallas bönder. Torpen tillhörde istället stora gods eller gårdar där torparna också arbetade.

Startade nytt liv i Hagalund

År 1905 flyttade familjen tillsammans med mormor Vilhelmina Ersdotter till Hagalund nära Fittjanäset. Idag går både motorvägen och tunnelbanan förbi här. Men redan tidigare passerade landsvägen till Stockholm. Alla som inte reste med båt till och från huvudstaden tog den här vägen. Hur kom det sig att familjen slog sig ner här?

Bra ställe för tvätt

Det rena vattnet och de goda kommunikationerna till Stockholm gjorde att platsen passade perfekt för ett familjetvätteri. Familjen Johansson började ta hand om rika stockholmares tvätt. Varje lördag körde de med häst och vagn in till stan och hämtade smutstvätt. Sedan arbetade de med att tvätta, torka och stryka all tvätt under veckan. De kunde klara ungefär 200 kg tvätt i veckan. Sedan körde de tillbaka den rena tvätten till stan nästa lördag. Eftersom det inte fanns några tvättmaskiner var det tungt och svårt för dem som bodde i lägenhet i stan att tvätta. Vattnet inne i Stockholm var också smutsigt. De som hade råd skickade därför iväg sin tvätt.

Hagalund var det första av tio tvätterier som startade kring Fittjanäset. Några av dem blev med tiden rejäla tvättfabriker med maskiner och många anställda. Omkring 1960 blev det vanligare att ha tvättmaskin hemma eller en tvättstuga i huset. Då försvann de flesta tvätterier. Det lilla huset och torkladan som familjen Johansson byggde för att torka tvätt när det regnade finns kvar. Idag är det Sveriges enda tvätterimuseum.

I filmen längst ner på den här sidan kan du se journalisten Linnéa Wikblad besöka Hagalunds tvätterimuseum, där familjen Johansson tvättade för mer än hundra år sedan.” 

Olle Magnusson är museets föreståndare och grundade år 1994 Tvätterimuseet tillsammans med Vårby- Fittja hembygdsförening. Elin Magnusson är tvätterska vid Tvätterimuseet.

Smedernas spår i Stenhamra

Tre smeder på bild 1906

Pojken i mitten är Sven Låås och född år 1891. Då kan du räkna ut hur gammal den yngsta av de tre semederna var när bilden togs. Han hade redan övat på yrket under flera år tillsammans med sin far, August Låås till höger. Sven hade en äldre bror: Sigurd Låås, som 1959 gav ut en bok där han berättade sina minnen från Stenbrottet.

Smedjan var en samlingsplats

Sigurd Låås arbetade också i smedjan när han var ung pojke men flyttade senare till Stockholm. Smederna hade bra koll på de andra arbetarna. Alla stenhuggare kom nämligen till smedjan regelbundet för att vässa sina verktyg. De fick betala själva för slipa och vässa sin borrar, spett och yxor. Arbetarna ägde själva alla redskap. Om de var i gott skick så gick det lättare att hugga sten och det blev mer pengar i fickan eftersom man fick betalt per sten.

Stenhuggarebyn blev sommarboende

När Stockholms Stad lade ner stenbrottet år 1937 revs smedjan och många andra byggnader. Men bostadshusen blev kvar. Staden ville inte tvinga bort dem som hyrde bostäderna. Eftersom standarden var låg så användes allt mer som sommarbostäder. Ännu idag är det många av sommargästerna som är släktningar till stenhuggare.

Gömda kärleksbrev

En av sommargästerna hittade en gång några brev som var gömda i ett rum på vinden i det som kallades “nya huset”. Breven var skrivna av Smed-Anton. Det är han som står till vänster på bilden. Så här skrev han:

Till min älskade lilla Regina. Tack min söta, rara, älskade lilla. Många varma kyssar igen dig då min söta lilla vän som är så söt och älskvärd mot sin vän Anton som älskar dig utav allt mitt hjärta, lilla snälla Regina.

Anton gifte sig senare med Regina och de fick tio barn ihop.

Sten och grus från Mälaröarna

Stockholm växer

Mellan år 1850 och 1900 tredubblades Stockholms befolkning. Nya industrier startade och människor från landsbygden strömmade till stan i jakt på arbete och ett bättre liv. Stadens hus byggdes av sten och tegel. Cement, betong och asfalt fanns inte ännu, så nya gator behövde gatsten för att inte bli fyllda av lervälling varje höst. Det behövdes också sten till kajer, murar och trappor. När en ny järnväg eller väg byggdes användes massor av sand och grus för att platta ut marken.

Tung transport

Sten och grus väger mycket och är väldigt svårt att frakta många kilomenter med häst och vagn. Det lättaste och billigaste sättet att frakta varor var med båt. I början av 1800-talet var ångbåtar det enda alternativet för att frakta tungt byggmaterial. Därför hämtades det mesta materialet runt om i Mälaren.  

Tegel

Det fanns platser där tegel tillverkades redan före industrialiseringen. Det var oftast stora herrgårdar som hade ett eget tegelbruk som gjorde tegelstenar och takpannor till den egna gården. Om det blev något över kunde de också sälja. På 1830-talet fanns sådana gårdsbruk vid Bona gård på Munsö, Stenby på Adelsö och Rastaborg på Ekerö. I mitten av 1800-talet uppstod flera större tegelbruk som sålde tegel. På kartan här kan du se var de låg.

Sten

Från 1884 till 1919 tillverkades det mesta av gatstenen i Stockholm vid Stenhamra. Förutom gatsten tillverkades sten till trappor, husgrunder, trottoarkanter och kajer. Stenskärvorna som blev över slängdes på en hög som till slut blev 40 meter hög, som ett tiovåningshus! Efter ett tag började gruset användas till vägar eller krossas till mindre korn, sand, som kunde bli cement. Efter att Stenhamra lagt ner så hämtades grus där ända fram till 1970-talet.

Det fanns flera andra stenbrott på Mälaröarna. Ett låg i Hilleviken i Hilleshög och ett annat vid straffarbetsanstalten på Svartsjö. Men tillsammans tillverkade de bara lite mer än 2 % av vad Stenhamra gjorde. Vid Ekeby på Munsö fanns, under en period ett till stenhuggaresamhälle som bröt röd och grå granit precis som i Stenhamra. Det mesta såldes till Stockholm.

Grus och sand

Längs hela Munsö och Ekerö går en rullstensås. Den kom till under istiden när smältvatten från inlandsisen förde med sig sten, grus och sand som bildade ett långsmalt berg. På kartan ser du var åsen går och några av de många platser där sand och grus grävts fram. Från dessa sand- och grustag har miljontals ton använts till olika byggen och till att tillverka cement och betong.

Stan är byggd av sten

Om du någon gång går omkring i Stockholm så är det troligtvis sten från Mälaröarna du har under dina fötter. Det är svårt att veta exakt, men om du går längs Skeppsbron och vidare på Strandvägen så kan du vara ganska säker på att du kliver på sten från Ekerö, Munsö eller Färingsö. När du kommer till Djurgårdsbron så kan du också beundra stenpelarna som är huggna i Stenhamra.

Ekebyhovs plantskola

Vem studerar på en plantskola?

Om du ska odla träd så krävs mycket kunskap men ordet plantskola syftar inte på det. En plantskola är ett ställe där träd, buskar eller blommor utvecklas och växer upp.

Stora gårdar runt stan

Under industrialiseringen ökade befolkningen i Stockholm som växte snabbt. Runt omkring staden fanns många gods och herrgårdar. Det berodde på att adelsmän, eliten i jordbrukssamhället, gärna bodde och ägde mark nära huvudstaden som var maktens centrum i Sverige. Många sådana stora jordbruk fortsatte som vanligt att bruka jorden men med modernare metoder, men några upptäckte att det fanns andra sätt att tjäna pengar.

Tjänade på industrialiseringen

Den som ägde mark där en järnvägsstation byggdes upp kunde sälja små bitar av marken som villatomter. Men på Ekerö fanns ingen järnväg. Där kom Ekebyhovs ägare Johan Ihre istället på en annan idé, att odla träd. Alla nya villatomter och kolonilotter runt om staden ville ju ha fruktträd för att kunna plocka äpplen, plommon och körsbär.

Varor fraktades till sjöss

Klimatet på Ekerö var bra och avståndet till staden var kort. Tyvärr var broarna och vägarna inte så lämpliga för tunga transporter. Frakt med båt var det bästa alternativet. Familjen Ihre hade släkt i Åbo i Finland och sålde också träd dit. Åbo var en stad som växte och industrialiserades precis som Stockholm. Dessutom var transporterna dit smidiga.

Massor av frukt och bär

Plantskolan blir till slut störst i hela mellersta Sverige. Fruktträdgården hade 60 000 äppel- och päronträd. Plantskolan sålde 256 olika frukt- och bärbuskar, bland annat aprikoser, persikor, krusbär, vinbär, hallon, blåbär och jordgubbar. Det fanns också stora växthus där det växte tomater, gurkor och meloner. I slottets trädgård samlade Johan Ihre också ett 100-tal olika träd. Han ville studera trädens egenskaper och lista ut vilka som skulle kunna användas i skogsbruket i framtiden.

Plantskolan lades ner

På 1960-talet fick Ekerös många trädgårdar konkurrens från andra länder. Transporterna utvecklades och gjorde att det ofta var billigare att importera växter från andra länder än att köpa dem i Sverige. Planskolan fick stänga eftersom den inte längre var lönsam.

Ekebyhovsparken idag

Om du vandrar i parken idag kan du se många av de ovanliga träd som Johan Ihre lät plantera. Slottsträdgården används också som en genbank. Flera äppelsorter odlas här för att deras gener ska finnas kvar i framtiden.