När Bollmora var Sveriges Silicon Valley

Kvinnan på den svartvita bilden programmerar en dator. Hon använder en konsol som står på skrivbordet men själva datorn finns i skåpen i bakgrunden. Datorn Alwac III räknades som en liten dator på 1950-talet. Det här är berättelsen om datorindustrins korta historia i Tyresö.

Tyresö ville växa

Tiden efter andra världskriget brukar kallas för rekordåren eftersom Sverige utvecklades så snabbt. Ekonomin gick bra och städerna växte. Många kommuner planerade för framtiden genom att köpa upp landområden där de kunde bygga bostäder och arbetsplatser.

Tyresö på den här tiden var glest befolkat och hade bara omkring 3600 invånare. All mark i Tyresö hade en gång i tiden tillhört godset med Tyresö slott. Men 1930 gav ägaren Claes Lagergren bort slottet till Nordiska Museet. Hans söner ärvde resten av marken. De sålde små bitar mark som tomter för sommarstugor, som började bli populärt vid den här tiden.

Men kommunen var rädd för att det bara skulle bli fler sommarstugor. Det var ett problem för kommunen eftersom sommargästerna inte betalade skatt men ändå krävde service. Kommunen köpte därför marken kring Bollmora gård. Där ville de bygga kommunens nya centrum med bostäder till 12 000 personer. Men var skulle alla arbeta?

Datorfabrik flyttar till Bollmora

Kommunen började samarbeta med Axel Wenner-Gren. Han var en industriägare som hade tjänat en förmögenhet på sitt företag Electrolux. Företaget sålde dammsugare och kylskåp, nya varor som alla som hade råd ville köpa. Nu var Wenner-Gren på jakt efter nästa storsäljande produkt för framtiden. Han hade hittat datorn. Wenner-Grens företag hade utvecklat en lite mindre dator, den vägde bara ca 1000 kg, som han sålde till universitet och stora företag. Wenner-Gren ville nu flytta tillverkningen från USA till Sverige och valde Tyresö.

Hoppet tvärdog

Kommunen var mycket nöjda med att få datortillverkningen till Tyresö och ritade in en brandstation och ett sjukhus i den nya stadsplanen. Tyvärr blev det inte någon succé. När Wenner-Gren dog 1961 så visade det sig att den senaste modellen av datorn inte fungerade, trots att företaget satsat massor av pengar på att utveckla den.

Kalifornien i stället för Tyresö

Tiden när datorer tillverkades i Bollmora blev kort. Det dröjde minst 20 år till innan datorn började flytta in i många hem. Istället för Bollmora så var det Silicon Valley i Kalifornien som blev centrum för utvecklingen med företag som IBM och Apple.

Telefoner i stället för datorer

Hur gick det för Tyresö kommun då? Chansen att få bygga Sveriges nya elektronikcentrum med tusentals arbetsplatser var borta. Det enda som fanns kvar var de tomma lokalerna. Till slut lyckades kommunen sälja dem för en billig slant till LM Ericsson som byggde om lokalerna till en fabrik för telefontillverkning. Mellan 1963 och 1993 tillverkade Ericsson telefoner i Bollmora och som mest hade 1400 personer jobb här. Även om Bollmora förlorade kampen om att bli ett centrum för datortillverkning så blev den nya telefonfabriken en viktig arbetsgivare på orten.

Industrialiseringens historia i Stenhamra

Stockholm behövde Stenhamra

Stockholm växte snabbt under industrialiseringen. Både hus och vägar byggdes av sten. Asfalt var inte uppfunnet ännu men det gick att göra hårda vägar av sten som grävdes fram ur rullstensåsen som går genom stan, Brunkebergsåsen. Om du har gått på en kullerstensgata någon gång så vet du att det kan vara ganska knöligt. De styrande i Stockholm bestämde därför att gatorna skulle byggas av huggen som ger en mer slät yta. De köpte ett berg på Färingsö där det fanns bra sten som kunde lastas på båtar och fraktas till huvudstaden.

Det var alltså behovet av gatsten som gjorde att ett stenbrott startade här 1884. Utan stenbrottet hade Stenhamra antagligen fortsatt vara en liten gård som hette Stockby och inte Färingsös centralort. En annan viktig orsak var ångmaskinen. Utan starka båtar som kunde dra pråmar lastade med sten så hade det inte gått att ha ett stenbrott så långt bort från Stockholms innerstad.

En ny ort föddes

När stenbrottet startade så kom industrialiseringen till Färingsö. Ett helt brukssamhälle med arbetarbostäder, matbutik, ångbåtsbrygga och dansbana växte snabbt upp i Stenhamra. Under de 53 år som Stockholm fick sten härifrån så fortsatte industrialiseringen. Om vi tittar närmare på Stenhamra så kan vi få en bild av utvecklingen.

Ångmaskiner, järnväg och tryckluft

I början så förflyttades all sten inom stenbrottet på vagnar som drogs av kusken Svenssons två hästar. 1910 kom istället ett diesellok som körde stenen på en räls ner till vattnet. Två år senare byggdes en ångmaskin upp som gjorde tryckluft. Luften pressades in i ledningar som gick från ångmaskinen nere vid vattnet upp till stenbrottet. Där användes trycket för att driva borrar och en lyftkran. Två nya lok drevs också av tryckluft.

Ny teknik gav ny konkurrens

Det var nya tekniker som gjorde att stenbrottet startade men också att det lade ner. Transporterna utvecklades och blev billigare. Därför kunde Stockholm köpa sten från Bohuslän och Blekinge där det fanns lättillgänglig granit och stora stenbrott. Nya material började också konkurrera ut stenen. Asfalt och cement till exempel.

Tyresös tvättstugor

Extra inkomst från rikas smutstvätt

När industrialiseringen kom till Stockholm blev det så smutsigt i stan att det blev svårt att tvätta kläder. Anledningen var att kol och koks användes både för att värma hus och driva fabriker. Röken smutsade ner luften och vattnet. De som hade råd skickade då istället sina kläder till tvätterier ute på landet.

För bönderna i Tyresö blev tvätt ett bra sätt att tjäna extra pengar. I början var det torpare och bönder som hämtade rika stadsbors smutsiga lakan och kläder och tvättade dem i t.ex. Drevviken, Gudöån eller någon annanstans där vattnet var rent. I början av 1900-talet utvecklades tvätterierna till företag med mer avancerade maskiner och utrustning.

Vikensbergs tvätteri

På bilden ser du Vikensbergs tvätteri (de använde W i firmanamnet: Wikensbergs tvätteri). År 1926 hade de ersatt häst och vagn med en tjusig lastbil. Den står parkerad framför tvätteriet som har en övervåning för att hänga tvätt i. Titta noga så ser du tvätten som hänger på tork. Väggarna har nämligen brädor som går att vinkla, så att luften ska kunna cirkulera. Då torkade tvätten snabbare samtidigt som den kunde hänga under tak och få skydd mot regn och snö.

I bottenvåningen fanns två tvättmaskiner och centrifug. Det fanns också en ångpanna som eldades med koks och senare olja. Med hjälp av den värmde man vattnet. Familjen Sjögren, som drev tvätten hade tre anställda. Männen på bilden ansvarade nog för transporterna. Så delades arbetet upp på den tiden.

Kvinnorna tvättade

På både de små bondtvätterierna och de större tvätteriföretagen var det kvinnor som arbetade med själva tvätten. Det var en gammal tradition som hängde med från bondesamhället. Vissa arbetsuppgifter på gårdarna, som tvätt, mjölkning och matlagning gjordes bara av kvinnor. Kvinnor som arbetade på tvätterierna fick lite större frihet. De tjänade egna pengar utan att behöva bo hos sin arbetsgivare som pigor och husor. Några av dem blev företagsledare för växande tvätteriverksamheter. Ett exempel är Anna Ringström som drev både Ringströms tvätteri, tre mangelbodar på Östermalm och en i Årsta.

Tyresös tvätterier på kartan

På kartan här under ser du flera platser i Tyresö där det fanns tvätterier.

1. Ringströms tvätt.
2. Vikensbergstvätten 1909-1926.
3. I torpet Vreten på nuvarande Vretvägen tvättade man också. Här användes inte sjövatten. Istället pumpades vatten ur en brunn som förhoppningsvis var så djup att vattnet inte tog slut.
4. Minst två tvätterier till låg på Tyresösidan av Gudöån, “Hovslagarn’s” och Arne Meltins som 1930-1963 låg där radhusen ligger idag.
5. Tyresös sista tvättlada. Se bilden här under. På båda sidor om Gudöån låg flera tvätterier.
6. Alby gårds tvätteri.

Svea slet med tvätten i Gudö

På kartan ser du var i Tyresö som tvätterierna låg. Gudö å är Tyresös gräns mot Haninge kommun. Av alla nuvarande kommuner hade Haninge flest tvätterier. Några av dem låg här vid Gudö å. Svea Larsson var 11 år gammal när hon flyttade hit med sina föräldrar år 1911. Hon tog över tvätteriet efter sin mamma och mormor. På bilden ser du tvätteriet på Triangelvägen där Svea arbetade från klockan åtta på morgonen till nio på kvällen. Bredvid huset ligger idag ett område med koloniträdgårdar. Där odlade Sveas familj havre, potatis och råg.

Gula faran

Ältas första buss

K. G. Sundstedt hette mannen som bestämde sig för att göra något åt Ältas dåliga kollektivtrafik. På 1920-talet hämtade han hem en så kallad omnibuss från Tyskland. Omnibussen kallades “Gula faran” och blev Ältas första buss. Ältabornas enda kollektivtrafik hade tidigare varit en lastbil med sittplatser på flaket. Av förklarliga skäl så körde den bara på sommaren. I Gula faran kunde man elda i en värmekamin som höll behaglig temperatur i kupén om man fyllde på med vedträn då och då.

Bussen körde från Älta gård, via Skarpnäcks gård och Pungpinan till Enskede. Där kunde resenärerna byta till spårvagn som tog dem till Skanstull. Den första tunnelbanan, som fick sitt namn efter tunneln mellan Skanstull och Slussen byggdes inte förrän 1933.

Åkrar och skog blev villatomter

Älta gårds ägare Franz Witte började redan i slutet av 1800-talet att sälja tomter från gårdens mark, men försäljningen gick dåligt och det byggdes mest sommarstugor som den på bilden. 1925 hade 1000 tomter sålts men det fattades fortfarande vatten, avlopp, el och ordentliga vägar. Älta liknade mer en slum eller kåkstad än det välordnade samhället som det är idag. Men busstrafiken hade i alla fall kommit. Nu fanns tre bussar som körde regelbundna turer enligt tidtabell.

Tvätt, tegel och torv

Tvätta i Ältas rena natur

Annonsen för Älta Ångtvätt gör reklam för att du ska lämna in dina smutsiga kläder och få tillbaka dem rena och väldoftande. Vilken lyx! Ja, för många stockholmare var det för dyrt. Men år 1950, när annonsen kom ut, var tvätt ett svårt och tungt arbete som de som hade råd gärna betalade för. De flesta hade nämligen inte tillgång till en tvättmaskin. I stan var det trångt och smutsigt, så att hänga tvätten på tork var inte lätt. Det var brist på soliga luftiga platser där inte sot och avgaser smutsade ner tvätten igen. Men i Älta fanns sol och frisk luft.

På bilderna ser du tvätten hänga på tork. Enligt annonsen har den tvättats med prima insjövatten. Prima skrivs som ”1:ma”. Vattnet kom från Ältasjön och tvätteriet låg vid Älta gård. Som mest jobbade 10 anställda här men inom de närmaste åren blev tvätteriet i Älta och många andra tvätterier runt stan, av med sina kunder. Det berodde på att allt fler tvättstugor byggdes i nya hus. 1961 rev kommunen tvätteriet och byggde i stället ut idrottsplatsens parkering.

Lätt att minnas telefonnumret

Titta också på telefonnumret! Det har bara två siffror. Det betyder att i området Älta kan det inte ha funnits fler än 100 telefoner år 1950. Läs mer om att ringa förr i artikeln “Anna skötte Ältas telefonväxel”.

Tvätteriernas uppgång och fall

Under industrialiseringen fick Stockholm fler rika invånare. Fler kunde betala för tvätteriernas tjänster och tvätterier blev vanligt runt om stan. Men när industrialiseringen fortsatte så utvecklades tekniken för tvätt med bättre och fler maskiner. I takt med att fler fick det bättre kunde fler lämna bort sin tvätt. Ända tills folk fick det så bra att de hade egen tvättmaskin eller tvättstuga.

Tegelbruk vid Älta gård

Tvätteriet i Älta låg på en plats där Ältaborna omkring sekelskiftet 1900 tillverkade tegelsten. Under industrialiseringen byggdes både nya fabriker och bostadshus i Stockholm, så det växte fram många tegelbruk i och runt stan. De låg på platser där det gick att gräva upp lera som sedan brändes till tegel.

Torvfabrik i Lovisedal

I Älta mosse, sydväst om Strålsjön fanns något som var mer sällsynt: torv. Det är växtrester som inte helt har förmultnat eftersom de har legat i vatten. Torven grävdes upp och torkades i närheten av torpet Lovisedal. Torv användes på flera olika sätt:

• För att förbättra jorden när man odlade,
• Som isolering i hus,
• Till att elda när det var brist på andra bränslen.

Industrialiseringens levnadsvillkor

Den växande stadens behov av byggnadsmaterial, energi och rena kläder gjorde att nya industrier och verksamheter växte upp på platser som Älta. Tekniken utvecklades snabbare under industrialiseringen än någon gång tidigare. Det gjorde att människor och företag tvingades anpassa sig till nya omständigheter hela tiden. Inte så kul när verksamheter lägger ner och du förlorar jobbet. För de flesta var livet fullt av hårt arbete och stor ovisshet. Samtidigt kämpade många för att göra samhället bättre, till exempel ge hjälp till fattiga och förbättra utbildningen. Ett tecken på det är att skolan i Älta flyttade från några risiga träkåkar till en modern och ståtlig skolbyggnad år 1919. I skolans väggar finns det sista teglet som tillverkades i Ältas tegelbruk.