Skulpturen Ping Pong av Peter Johansson tog plats utanför den nya sporthallen i Kungsängen i december 2020. Men folk reagerade långt tidigare, så fort skissen visades i media. Trådarna på Facebook fylldes snabbt med hundratals kommentarer. “Slöseri med skattepengar.” “Den ser i alla fall rolig ut.” “Det är inte konst.” “Den skulle jag ha kunnat göra för 50 lax.” Kostnaden var kanske det hetaste debattämnet, 787 000 kronor, utan markanpassning; 600 000 kronor. Av detta gick en stor del till tillverkningskostnaden, konstnärens arvode var en liten del i det hela. Tangentborden gick varma och skulpturen fick uppmärksamhet i såväl riksmedia som i utlandet. “Som en smurf på crack”, skrev Dalarnas tidning.

Konstnären själv tyckte bara att det var roligt att Ping Pong blev omtalad och väckte uppmärksamhet.

“Det är ju fantastiskt att man har en publik, att människor diskuterar och tycker att det är kul eller tråkigt. Det är ju underbart. Skulle inte någon reagera så skulle det ju kännas hopplöst att jobba med det här, säger Peter Johansson.”

Ja, för vad är konsten om den inte blir talad om? Om den passerar helt obemärkt? Själv blir jag bara glad av den blåa figuren som befinner sig sju meter upp i luften och rör på ögon och tunga. Även hatten rör på sig från sida till sida.  

Konst skapad för en särskild plats

När Peter Johansson gör offentliga verk går han grundligt till väga. Det unika med platsen vägs in och så lägger han till sitt uttryck, eller med andra ord: Gör sin grej. Inte sällan går han utanför ramarna för vad man tror är möjligt. Ett exempel är Rent Hus som du hittar i Haninge. Ett ångande hus i en rondell som knyter an till alla de tvätterier som förut funnits på platsen.

Ping Pong är också ett platsspecifikt konstverk. Skulpturen kom till i samband med att sporthallen byggdes, då det kulle avsättas en procent till offentlig konst. Kommunen gjorde en utlysning, 60 intresseanmälningar ramlade in och av dessa valdes tre konstnärer ut för att göra skisser till ett konstverk. Och det vinnande bidraget blev alltså Ping Pong. Skissen som Peter Johansson lämnade in. bestod av ett 26-sidigt dokument med bild och text.

“Den konstnärliga gestaltningen ska vara en unik del av byggnaden, dess arkitektur och verksamhet och bidra till platsens identitet. Konsten ska skapa en välkomnande och lustfylld atmosfär, i samklang med den aktuella verksamheten; idrott, träning, tävling, som en röd tråd. Verket ska erbjuda en upplevelse både dagtid, för utövande och besökande och utifrån kvällstid, då byggnaden är tom.”

Ett utdrag från kommunens uppdragsbeskrivning

Peter Johansson har tagit fasta på vad som ska ske inne i hallen där det alltså ska spelas pingis. Den blå färgen knyter an till bordtennisbordens färg, näsan till den vita bollen och ögonen rör på sig som om Ping Pong tittade på en bordtennismatch. Sju meter upp i luften syns den på långt håll.

“Figuren har inspirerats av en leksak som jag hade när jag var liten, som jag har omformat”, berättar Peter.

Jag tänker på barnkonventionen som blivit lag och tycker att det är fint att en leksak har blivit till ett offentligt konstverk. Det är något helt unikt.

Varför så starkt engagemang?

Frågan är varför folk blev så engagerade och arga när det gäller Ping Pong? Visst, det handlade säkert mycket om den pengapåse som avsatts för verket, alltså en procent av vad sporthallen kostat att bygga. Den regel som sedan den infördes 1937, har gjort att vi i samhället nu har konst från olika tider med olika uttryck. Men kanske är det också något annat som gror under ytan? Kan det ha att göra med den situation vi nu befinner oss i, och att det har blivit tydligt för människor hur viktiga våra samhällsbärande institutioner är?

“Pengarna behövs i stället till vård och omsorg, renovera äldreboende, förskola och fritidshem!”

Uttalandet finns i ett debattinlägg i Mitt i den 2 september.

Den 21 mars 2021 deltog jag i ett livesänt panelsamtal. Samtalet arrangerades delvis på grund av den höga debatten. Utöver moderatorn var det var jag och två representanter från kommunen som satt i panelen. Konstnären själv deltog på länk från Köpenhamn. Under tiden fick tittarna ställa frågor. En person berättade att hens lärare fått sparken från sitt jobb på grund av Ping Pong.

Så förhåller det sig ju inte, tänker jag och förklarar, kanske lite väl snabbt, att det handlar om olika pengapåsar i kommunbudgeten.

Men bakom hennes kommentar finns förstås en djup tragik. Mina tankar börjar nudda vid det som vi nu kommit att kalla för polarisering. Är det kanske så att Ping Pong har fått klä skott för dessa underströmmar? En upplevelse av etablissemanget mot folket. Är det därifrån ilskan kommer?

Frågan är när offentlig konst brukar väcka debatt? Finns det kanhända någon gemensam nämnare? Jag drar mig till minnes den stundtals hätska diskussionen kring Kirsten Ortweds gestaltning av Raoul Wallenberg 2001. Då handlade det framför allt om hur Raoul Wallenberg gestaltades. Carl Hamilton var upprörd och skrev i Aftonbladet: “Konstclowner slår till mitt i stan”. “Konstverket ser ut som tolv stycken klickar med hundlort på trottoaren.”

2019 handlade det om Zlatan. Som efter att statyn av honom satts upp i Malmö gick och köpte in sig på Hammarby. Skulpturen vandaliserades och togs ner i väntan på ny placering.

I båda fallen har det handlat m nationalhjältar. Ping Pong hamnar inte precis i den kategorin.

Utanför våra referensramar

Kanske har det i stället att göra med skulpturens utformning och att den går lite utanför våra referensramar? Höga skulpturer har vi sett förr. Karl XII i Kungsträdgården, Gustav II Adolf som rider på sin häst upp mot Stockholms slott, eller Berzelius på sin höga sockel i Berzelii park. Blir gapet kanske lite för stort när det i stället handlar om en plastleksak som är högt upp i luften och inte en av våra gamla kungar?

Kanske sanningen finns någonstans mitt emellan? Pengar, polarisering och utformning.

Peter Johansson har hamnat i hetluften förr. Med sina skivade plastförpackade dalahästar har han utmanat bilden av Sverige och svenskheten. Han har klätt av sig. Och klätt ut skådespelare till nynazister för att sätt ljuset på främlingsfientliga krafter. Men med Ping Pong ville han inget annat än att göra folk glada.

“Jag gör ju ofta saker som jag tänker att jag måste förklara på olika sätt. Det kan vara politiska saker eller saker som handlar om hjärta om smärta. Sådant som jag förbereder väldigt bra med referenser, eller genom att skriva texter. Men det här verket hade jag faktiskt inte förberett på det sättet, utan jag trodde faktiskt i min enfald att det skulle gå ganska spårlöst förbi och bara glädja dem som skulle använda sporthallen.

Det ska sägas att Ping Pong inte bara mötts av hårda ord. På sociala media finns också hejarop bland de ilskna harangerna: “Häftig konst.” “Kul gubbe, varför klaga?” “Finaste jag sett på länge”. Att konst engagerar så här intensivt är ganska så ovanligt.

På väg till panelsamtalet tar jag först pendeln och promenerar sedan till sporthallen. Det är söndag och folktomt. Men på skolgården nedanför sporthallen håller två killar i 15-års åldern på och grejar med en moppe.

“Hej!” säger jag. De tittar lite undrande på mig men hejar artigt tillbaka.

“Vad tycker ni om den nya skulpturen utanför sporthallen”, ropar jag och förbereder mig på en osande kommentar.

“Den är jättefin”, säger den ena killen och ler.

Jag blir glad. Jag har ju kommit att tycka om den där blåa tokiga gubben.

Jag riktar mig mot den andra killen.

“Och vad tycker du då?”

“Den är helt okej”, säger han.

Jag anar att Ping Pong har framtiden för sig.

De strävar på. Bär vatten och kämpar. Nystingar kallas släktet de tillhör. Konstnären May Lindholms skulpturer är små. Ändå är det något monumentalt i dem.

Alldeles vid kanalen i Åkersberga står två små skulpturer. Vera vattnare och Två systrar heter de. Men det tar ett tag innan jag hittar dem. Jag måste fråga mig fram, och träffar efter en stunds letande på ett promenerande par. De behöver inte tänka efter särskilt länge. “Menar du de där små skulpturerna? De är jättefina, du fortsätter bara en bit längre fram så ser du dem.” Jag tackar för hjälpen och traskar vidare. Fast jag var beredd på att de skulle vara små blev jag ändå förvånad över hur små de faktiskt är. Bara cirka 30 centimeter höga.

De två skulpturerna är placerade en bit ifrån varandra. Två systrar är närmast vattnet, de balanserar på en hög sockel. De är sorglösa och leker med en boll. Lite längre bort kommer Vera vattnare. Hon är placerad långt bak på en långsmal ljus sockel, som för att visa att det är lång väg till vattnet. Klädd i hatt och klänning och med blicken uppåt föreställer jag mig hur hon vaggar fram. I händerna håller hon två hinkar. Det är något värdigt över tanten.

Placeringen är genomtänkt. Här vid kanalen fanns förr i tiden en klappbrygga, alltså en brygga där man tvättade och klappade vattnet ur tvätten med ett klappträ.

Verket invigdes 2019 och enligt kultursekreteraren Maria Söderlund är det populärt. Många invånare berättar att de uppskattar de små skulpturerna i brons.

En hyllning till alla kvinnor

Konstnären bakom verket heter May Lindholm. Hon kommer från Norge men är nu sedan många år bosatt i Dalarna, i Siljansnäs. Jag läser i artiklar på nätet att hon växte upp en gård och att det där fanns blålera i marken. Det var så det började med skulpterandet.

Nyfiken på hur konstverket växte fram, ringer jag upp May Lindholm. Hon svarar glatt och berättar att första gången hon visade nystingarna var på en utställning 2013. Figurerna höll på med allt möjligt. De lekte gungade, hoppade hopprep och klättrade. “Nystingarna är en hyllning till alla kvinnor som kämpar på; i vården, skolan, och polisen. Budskapet som nystingarna har i sig är att det som görs är gott nog.”

Jag tänker på all vårdpersonal som nu kämpar på med covid på våra sjukhus och skulle vilja skicka med Mays ord till dem. Borde det kanske inte finnas en nysting på varje sjukhus? Och på varje skola?

May berättar att hon tidigare sett hur de som jobbade i skolan ständigt behövde redovisa och rapportera. Hon tyckte att man tog ifrån dem deras kompetens istället för att känna tillit. “Nystingarna behöver inte rapportera. De bara är.”

Släktet nystingar har ett särskilt kännetecken. De har fyra tår. Mays formspråk är också karakteristiskt med runda mjuka former. Jag undrar hur det kommer sig att hon bara gör kvinnliga figurer. Hon skrattar. “Jag vet ju inte hur det är att vara något annat. Men det finns också ett feministiskt perspektiv. Att visa på kvinnor som gör saker, är aktiva och är nöjda med sig själva.”

Jag frågar vad hon skulpterade där hemma på gården i Norge. “Det var inte så viktigt att det blev något. Det viktiga var att jag fick hålla på. Jag kavlade, knådade och rullade leran. Jag fick inte så mycket uppmärksamhet för det jag gjorde, och det tror jag var bra.”

Idén om de två systrarna fick hon när hon såg en film med Sofiaflickorna som tränade på en bom, på Akropolis i Aten. Filmen är från 1956. Efter vårt samtal tittar jag på filmen. Sofiaflickornas rörelser är på gymnasters vis perfekta. Sträckta tår och raka ryggar. Men det finns ändå en likhet med Två systrar i Åkersberga. Även om de två systrarnas rörelser inte är lika perfekta är de precis som Sofiaflickorna inne i vad de gör, uppfyllda av sina övningar. Vem vet? Kanske har de sett Sofiaflickorna och blivit inspirerade?

Jag ställer en sista fråga. “Hur kommer det sig att dina skulpturer är så små?”

“Åh, om jag skulle göra dem större skulle de se ut som troll.”

Samtalet med May var inspirerande. Jag lägger ner mobiltelefonen med ett leende. Och i tankarna återvänder jag till skulpturerna vid kanalen. Som trots det lilla formatet påminner om att det inom varje människa ryms en hel värld. 

Ett offentligt verk har tagit plats. Någonstans i en park eller på ett torg. Kanske på ett gångstråk.

I närheten finns en metallskylt. Kanske finns den på sockeln, eller en bit ifrån. På skylten står konstnärens namn, verkets titel och kanske när det är gjort. Kanske har du någon gång undrat hur verket kom till. Och varför det finns just på den här platsen.

En process

Ett offentligt verks placering föregås ofta av en lång process. Denna process får ganska få människor kännedom om. I den senaste filmen I konstnärens ateljé som vi producerat, får du höra om hur Rolando Perez kom till ett möte med boende i Flemingsberg för att presentera en liten pappfigur. Han kom med den i papp-påse, och blev tveksam när han såg alla andra proffsiga modeller. Men hans pappfigur, som föreställde en dam med en hund, föll i god jord och blev så småningom ett konstverk. Nu finns det att se i Flemingsberg. “Damen med hunden”

Drivkraften att berätta

Detta, att berätta om hur verket kom till, är en våra drivkrafter på länsmuseet för att berätta om den offentlig konsten. Att förmedla de tankar och idéer som ligger bakom verket. Vi berättar om offentliga verk med hjälp av appen Upptäck konsten, på vår hemsida och med filmer där konstnärerna själva berättar. Vi gör också handledningar för att lärare ska kunna berätta för sina elever.

Varför är då den offentliga konsten så intressant? Jo på många sätt berättar den om vårt samhälle, dess idéer och tidsanda. Man kan säga att den tar tempen på vårt samhälle. Och det gäller även för den konst som blev till förr.

Konsten tar plats

Kungastatyerna runt om i stan berättar lika mycket om kungen som tar plats, som om den tid då statyerna sattes upp. Det skedde till stor del under 1800-talet, då flera av samhällets människor intresserade sig för gångna tider, en tid som vi brukar beskriva som den nationalromantiska eran.

I Täby sitter den lilla flyktingpojken Gzim och gråter på en bänk. Den kom till 2012 men placerade först 2018. Skulpturen av Knutte Wester kommer att finnas en lång tid framöver och påminna framtidens människor om hur sorg kan ta sig uttryck hos ett barn som flytt krig, och som får ett utvisningsbesked när hen just rotat sig på en ny plats.

I Åkersberga finns en kramvänlig stor gul blomma, den kom på plats i höstas. Den kom till bland annat för att unga ville ha ett instagram-vänligt konstverk. Ett konstverk som man kan fotografera sig med. Verket heter Kram och är gjort av Birgitta Muhr. Så småningom kommer den kanske att påminna om vår tids fokusering på sociala media.

Att sia om framtiden

Men det är omöjligt att veta hur framtidens människor kommer att tolka vår tids konstverk. Vad som är viktigt är att konsten är mångfacetterad och att den får fortsätta att vara det. För det krävs att de som ansvarar för den offentliga konsten anlitar konstnärer med olika bakgrund och idéer. Och att de som är sakkunniga på konstområdet får fortsätta att fatta beslut om konstnärer och verkens placering.

Länsmuseet kommer att fortsätta att berätta om den offentliga konsten och vi strävar efter att du ska få ta del av konstnärernas idéer och tankar så gott det är möjligt.

Finns det något verk du vill veta mer om? Hör av dig med förslag så tar vi reda på mer och berättar!

Mer om offentlig konst

I konstnärens ateljé

Se alla filmerna i serien på YouTube.

Till spellistan

Offentlig konst

Se fler offentliga konstverk i länet.

Till konstverken

Spring remake. Spring Beast och Spring Beat. Låter det bekant? Det är titlar på några av de graffitifestivaler som ägt rum i Snösätra de senaste åren, och som lockat 5000 besökare per dag. En drömsiffra för varje kulturinstitution. Från början var det ett bortglömt och nedgånget industriområde, men så fick området en revival. 2014 fick graffitikonstnärer tillåtelse av markägarna att måla på väggarna. Sedan har området växt och blivit Nordens största graffitiområde med 9000 kvm vägg.

Bild 1: Snösätraområdet. Hop Louies målning längst till höger i bild. Foto: Rebecka Walan.

Bild 2: Väggmålning, Snösätra. Foto: Rebecka Walan.

Jag besöker Snösätra en dag i september 2020, med anledning av att området ska rivas. Politikerna vill göra ett rekreationsområde av platsen. En annan falang föreslår ett nytt bostadsområde. I mitten finns den ideella föreningen Kulturkvarter snösätra som kämpar för att området ska vara kvar. ”Vi anser väl att Snösätra är en del av vårt kulturarv här i Rågsved”, säger en ung kvinna i en film på föreningens instagramkonto.

Dagen är solig så jag tar cykeln. Jag är orolig att jag kommer för sent, att de redan har börjat riva och att grävskoporna har satt sina ståltänder i muralmålningarna. I cykelkorgen ligger museets lilla digitalkamera. Länge har vi pratat om att dokumentera målningarna och området men det har inte blivit av, inte förrän nu. Jag blir lättad när jag ser illrosa färg lysa mellan björkarna i hagen. Allt är tydligen ännu inte rivet.

Förbluffad ser jag sedan att allt verkar vara kvar, där är Hop Louies stora målning med texten “All we have is each other” tecknad med stencilstil, lite som Banksy. Sedan följer målning på målning. Olika stilar, olika uttryck. Lite här och var sitter plakat med texten “Bevara Snösätra”. Att allt är kvar ska sedan visa sig inte alls stämma.

Under min rundvandring träffar jag på flera människor. Stämningen är vänlig och välkomnande. Den första jag stöter på är Joakim som håller till med en massa färgburkar inne på en gård.

“Här fungerar det som en laglig vägg, man får måla över andras målningar. Inte som ute på den stora gatan, The wall of fame, där måste man lämna in en ansökan för att få en plats.”

Jag förklarar att jag är från Stockholms läns museum för att dokumentera, och att jag trodde att allt skulle vara rivet. “Jo de har börjat riva längre ner i området, men jag tror att det här ska vara kvar. Jag vet inte riktigt men jag tror att allt detta med de lagliga väggarna inte ska rivas. Du borde prata med Percy eller Bobbie. De brukar vara här.”

Jag är nyfiken på hans graffitihistoria. Han delar villigt med sig.

“Jag började som ung, sedan när jag fick barn blev det att jag slutade. Nu är det skönt att komma hit och hålla på mellan varven. Det är kravlöst, alla är välkomna.” Han sitter ner på en pall och kisar med ögonen mot solen medan vi pratar.

Så dyker en ung tjej upp. De hejar glatt på varandra och han ber henne förklara för mig hur det ligger till med rivningen. “De ska riva allt det som är nedanför, du ser när du går på huvudgatan, de har redan rivit ett hus med en jättemålning. De höll på idag men nu har de nog slutat för dagen.”

Jag tackar för upplysningen och traskar vidare på “The wall of Fame”. Där hittar jag bland annat Lilacladys virkade budskap. Den åttio-åriga östermalmsdamen som sprider sina hoppfulla budskap i textil. Jag fotar som en galning, allt jag ser.

Snart träffar jag på ett par med två stora svarta hundar. En blandras, där Rottweiler är en av de inblandade av raserna. Det visar sig att mannen är Bobbie, han som håller i föreningen Kulturkvarter snösätra, och som även har varit curator för festivalerna de senaste åren.

“Området är berömt, det lockar hit människor från hela världen som vill måla. Många kändisar har flugit själva, de bekostar biljetter och hotell och allt. Ibland har vi ställt upp med färg och mat. Vi har haft representanter från alla världsdelar nu.”

Jag berättar att museet gjorde en utställning för några år sedan och att jag i samband med den besökte Spring Remake och att det var en upplevelse. “Det var som ett lämmeltåg, folk vallfärdade från tunnelbanan”, säger jag och minns känslan av folkfest.

Jag undrar om han själv målar.

“Jodå, jag har hållit på och håller fortfarande på, men nu är vi som började gamla, mellan fyrtio och femtio. Man orkar inte längre”, säger han och skrattar. “Ungarna, de springer runt och håller på och tar risker. De kommer nog alltid att finnas. Själv har jag blivit bekväm, nu vill jag helst sitta i solen och måla, ta en kaffe eller korv.”

Han visar var rivningsområdet börjar.

“Om de fortsätter att ta bort det här, då kommer klottret garanterat att öka. Klottret i området minskade rejält efter att vi fick måla här.”

De två stora hundarna står helt stilla under tiden som vi pratar.

“De ska riva en hangar som förut funnits på Bromma flygplats, en av de äldsta, den är från 40-talet. Och en gammal konservfabrik som har hundra år på nacken. Det är den äldsta byggnaden i området. Där gömde man baltiska flyktingkvinnor under andra världskriget.”

Han ger mig en guidning i området och vi kikar in i den gamla hangaren. De gamla bjälklagrena luktar. Lukten påminner om den på Vasamuseet. Gammalt virke blandat med fukt. I den gamla konservfabriken finns inredning med kök och allt.

“Var det alltså här de gömde de baltiska kvinnorna?” undrar jag. “Det var på övervåningen, säger Bobbie och pekar upp mot taket.”

Jag säger att jag ska vandra vidare. Han ger mig sin mail, så att jag kan ställa kompletterande frågor framöver och jag tackar så mycket för att han tog sig tid.

Jag hittar direkt den rivna väggen. Den finns bakom ett stängsel med en skylt med texten “Tillträde förbjudet”. Jag ser delar av graffiti bland rivningsmassorna och tänker att det är som ett jättelikt pussel. Jag tänker också på hur lätt det är att riva, och svårt att sedan åter bygga upp. Jag funderar över om det skulle vara möjligt att pussla ihop väggen igen.

Vem vet? Kanske det faktiskt skulle gå.

Läs mer om rivningen av Snösätra här.

De sover, de leker, de hänger och klänger. De dyker upp lite varstans och har gjort så sedan lång tid tillbaka. Djur i konsten tycks vara ett älskat motiv.

Bortom kön och ålder

I Täby charmas vi av djuren i Vänortsparken. Ett litet spökdjur som klamrar sig fast i en stång och stirrar på oss med stora ögon, en tamadua som& hänger i en annan stång medan en wallabee lugnt lutar sig tillbaka med en uppslagen bok i knät. Konstnären Eva Fornåå säger att djur är intressanta eftersom vi inte kategoriserar dem lika lätt som människor. Ålder och kön underordnas djurens uttryck. Jag håller med. Huruvida spökdjuret är en hane eller hona känns inte särskilt viktigt, inte heller hur gammal den är. Det som framträder är hur liten den ser ut, hur hårt den håller i stången, de stora gonen och det busiga leendet.

Hästar med olika uttryck

På en av utegårdarna i Flemingsberg kämpar en häst för att resa sig upp. Den är gjord av Asmund Arle, och hästar var ett återkommande tema i hans konstnärskap. Men hans hästar liknar inte de vi brukar se i stadsrummet, som till exempel den stolte hästen som Gustav II Adolf rider på mot Stockholms slott. Arle skildrar det sköra, det utsatta hos djuren. Hans uppväxt på en bondgård spelar in. Han glömde aldrig när han som liten pojke fick se ett dräktigt sto som dött, skäras upp för att det döda fostret skulle plockas ut.  

Intresse för det ursprungliga

I Märsta får man speja ordentligt för att upptäcka djuren vid gångstråket som löper vid vattendammarna. Högt uppe i en lyktstolpe hittar vi en liten gorillaunge av Hanna Beling. Om du vill slå dig ner på en av parkbänkarna får du vackert dela den med en liten näsbjörnsunge som obekymrat vandrar omkring. Ett signum för Belings skulpturer är ögonen som framträder på ett särskilt sätt. Inte sällan gnistrar de eftersom konstnären ibland använder stenar till just ögon. För att kunna skulptera den lilla gorillan lånade konstnären en uppstoppad gorilla från Naturhistoriska riksmuseet. Hon är intresserad av det ursprungliga, det primitiva hos djuren. 

Varför djur

Varför är djur ett så älskat motiv i konsten? Handlar det om att vi sedan urminnes tider har omgett oss med djur? Eller är det tvärtom så att antalet djur runt omkring oss har minskat och att vi därför har ett behov av dem, och att detta uttrycks genom konsten?

Om vi vill hitta äldre djurbilder kan vi gå ända tillbaka till grottmålningarnas tid. Hästmålningarna i Lascauxgrottan i Frankrike är daterade till ca 15 000 f.Kr, liksom djuren Altamiragrottan i Spanien.  Djur i konsten har alltid fascinerat människor. Vad dessa målningar har haft för syfte kan ingen veta eftersom det inte finns några skriftliga källor från den här tiden. En del tror att målningarna har tillkommit i jaktmagiskt syfte; det vill säga att tron på att måla ett djur skulle leda till att det lättare gick att fånga. Men det är en spekulation. Ingen vet. Själv tänker jag att det kan ha varit så att någon i befolkningsgruppen hade stor lust att måla, en person som tyckte om att uttrycka sig, alltså en slags konstnär, och att den personen hade svårt att stå emot en tom vägg i grottan. Djur var ett motiv som låg nära till hands, de fanns runtomkring och var viktiga. Att skapa konst utifrån det som upptar människors tankar görs också idag. Det är mänskligt.  

På ett berg i Gustavsberg travar Aline Magnussons två bronshästar – Stella och Watson. Aline berättar att det är ett sto med sin fölunge. Liksom Asmund Arle växte Aline Magnusson upp på en gård, den låg på Irland, men hennes hästar uttrycker inte skörhet utan istället frihet där de springer högt uppe på berget.

I Brageparken i Haninge finns en skulptur av en hind med ett litet kid. Mamman spejar vaksamt medan ungen försöker dia. Arvid Knöppel har gjort flera djurskulpturer runt om i landet. Han tillbringade många timmar på Skansen där han tecknade av olika djur. Så småningom inrättade han ett reservat i Värmland där han i lugn och ro kunde iaktta djuren.

På Beckomberga skolgård ligger en luffarspindel och sover lugnt i en sovsäck. Den märker inte av barnen som leker kull runtomkring, eller de som sitter ovanpå och pratar i lugn och ro. Lisa Jeannin har gjort spindlar i olika former ända sedan 2003 då hon valde spindeln som sitt alter ego. Hon berättar att luffarspindeln är en art som fått sitt namn eftersom den verkar ha luffat in till Sverige. Den påträffades först vid järnvägsrälsar och vid Öresundsbron. Jeannin tänker att den är resenär som sett och upplevt saker. Spindlar finns också i hennes animerade filmer. När jag intervjuade konstnären 2019 sa hon så här om sina spindlar:

Den är ett slags självporträtt, en konstnär som väver. Det är en skör existens, rätt vad det är kan spindelnätet bara försvinna. Spindeln ser också ur ett annat perspektiv. Den kan hänga upp och ned, det den befinner sig i är ingen stabil konstruktion, inget är konstant för spindeln. Den skapar också sin egen verklighet.

Temat djur förenar konstnärer inom olika genrer. Det finns både inom beställd och obeställd konst, som i gatukonst. Ett exempel är Klisterpeters fint tecknade rådjur som du kan hitta lite här och var i Stockholm.

Även om djur är ett tema i konsten så har varje konstnär sina skäl, sin lust och drivkraft för att skapa djur i olika former och med olika ttryck.

Vilka djurkonstvek har du sett? Finns det något, eller några, i närheten av där du bor? Och vilket uttryck och vilken känsla tycker du att de förmedlar? Berätta gärna för oss i kommentarsfältet. Kanske kan du gå på djurspaning tillsammans med någon nu när värmen är här. Får du lust att teckna av djuren får du gärna dela med dig av bilder här.

Solen tittar fram, våren är här. Just nu är det öde på våra gator och torg, men så småningom kommer vi att kunna börja röra oss utomhus. Vattnet i fontänerna på stadens torg har inte satts igång, men snart kommer det att skvala, rinna och skvätta över oss. Frågan är vilka konstnärer som har gestaltat torgen, den plats som ibland kallas för det offentliga rummets vardagsrum?

Om vi ser till den äldre konsten, den som kom till fram till 70-talet är den övervägande delen gjord av manliga konstnärer. Det är inte så konstigt. På den tiden rådde ett manligt monopol. De som satt i juryn var män och de valde också ut manliga konstnärer.

Ett exempel är Kristallvertikal accent i glas och stål, den som i folkmun kallas Pinnen, eller Glaspelaren som står på Sergels torg och är gjord av Edvin Öhrström.

Stockholms stads gatunämnd hade 1962 bjudit in sex konstnärer till en tävling. Samtliga var män. Prisnämnden bestod av sju män, en del konstnärer, som Liss Eriksson och Palle Pernevi. 1964 hade de sju “efter ingående granskning av förslagen enats om att rekommendera förslaget Kristallvertikal accent i glas och stål till utförande.”

Den här listan kan göras längre. Åk till vilken stad som helst och se vilka konstnärer som skapat konsten på torget. Halmstad; Carl Milles, Jönköping; Sven Lundqvist, Linköping; Carl Milles.

Men min avsikt är inte att här granska hur det förhållit sig förr. Det har andra redan gjort mycket bra, till exempel Jessica Sjöholm Skrubbe i sin avhandling Skulptur i folkhemmet. Långt mer intressant är det att undersöka hur det förhållit sig under de senaste åren.

Vi återvänder till Stockholm. Ett av stadens torg hittar vi mellan Kungsträdgården och Nybroviken. Två hästar travar majestätiskt (eller kanske är det så att de piafferar, gör konster). Hästarna på Blasieholmstorg har anor som kan ledas till Hippodromen i Konstantinopel, men torgets gestaltning är från 1989 och gjord av Sivert Lindblom. Ett stenkast bort har samme konstnär skapat fontän och urnor, ja hela gestaltningen kring fontänen i det som ibland kallas Stockholms hjärta; Kungsträdgården.  Och även om det kallas trädgård har platsen mera karaktär av torg. Gestaltningen är från 1997 – 1998.

Det finns undantag. Kirsten Ortwed som ligger bakom Raoul Wallenbergs torg är ett exempel. Men det ska också nämnas att platsen inte hade karaktären av ett torg innan konstverket tog plats.

På Liljeholmstorget invigdes 2007 skulpturen sländan av Rune Rydelius. På torget i Bagarmossen finns det omtyckta konstverket Tårtkalaset som gick snett från 2003 av Dan Wolgers.

Nu till konsten i några kommuner och de torg som tillkommit de senaste åren. Barkarbystaden är en ny stadsdel i Järfälla. I samband med att den bildades anlades också ett torg. Torget skulle ha konst och uppdraget gick till Fredrik Wretman. Han har gjort tre guldglänsande drakar med tillhörande drakägg. Om detta berättar jag i en av museets digitala stadsvandringar. Verket är platsspecifikt och har titeln Dogfight. Tillkomståret var 2015.

I samma kommun, i Jakobsberg finns ett undantag. Mitt på torget har Mette Wihlborg gjort en fontän med titeln Källan. Verket är från 1995.

Några av de senaste verken som tagit plats på samma torg är Pojken av Lars Andersson från 2013 och Giraff av Thomas Karlsson, en 4,2 meter hög giraff på torget.

– Det var jag som hade det slutgiltiga i vad jag ville göra. Det kändes självklart på platsen att det skulle vara en giraff, säger Thomas i en intervju i Direktpress.

Vad är det som gör torgkonsten så prestigeladdad och vem säger egentligen att den är det? Jag vill hävda att torgen är viktiga platser och det visar sig gång på gång. Till exempel när vi firar något. Som att ett av våra landslag tagit medalj och hjältarna ska hyllas. Det visar sig när vi demonstrerar vilket brukar ske på våra torg. För att inte tala om när revolutioner sätts igång i andra länder, folket tar makten och odemokratiska regimer avsätts. Ett exempel är Tahirtorget i Kairo.

Det visar sig också genom torgets utformning. Runt torgen placeras gatumöbler som bänkar och lampor. Torgen är gjorda som samlingsplatser vilket gör att konsten hamnar i blickfånget på ett annat sätt än den konst som placeras vid gångstråk.

Vi tar en tur norrut, till Österåker och Åkersberga. När centrum byggdes om skulle ett nytt torg bildas mellan två köpcentrum. Uppdraget gick till Thomas Nordström som gjorde en organiskt formad fontän. Verket är platsspecifikt med många bottnar. Den kom till 2011. Han hade tidigare gjort en liknande fontän i Hammarby sjöstad.

I Upplands-Bro i Kungsängen har Wilhelm Mundt placerat Trashstones 601 och 602. Verket invigdes 2015.

Det handlar om konstnärer som skapat fantastiska verk. Ingen skugga faller över de konstnärer som skapat konsten. Konsten på våra torg har blivit en del av stadens identitet. Den visar också på en historia, inte bara den historia de berättar om utan även den historia de är en del av. Det är när vi ser den sammanlagda mängden som det blir bekymmersamt, eftersom det tycks handla om en tendens.

De som är ansvariga  ute i kommunerna tänker idag på genusperspektivet, det finns en stark medvetenhet. Så vid en rundvandring finns konst av båda könen, inte sällan landar fördelningen på 50/50. Men när det kommer till just torgen ser det ut på ett annat sätt.

På vilka platser finns då konst av kvinnor? Inte sällan hittar vi den i parker. Ganska ofta handlar det om djur eller barn. I Järnvägsparken i Åkersberga finner vi Barn på strand av Hanna Beling. I Sigtuna finns samma konstnärs verk i ett parkstråk; en liten gorillaunge i en lyktstolpe och en näsbjörnsunge på en parkbänk. Inte helt lätta att upptäcka, vilket också är en del av charmen, men det är inte som en skvalande fontän på ett torg som både låter och syns. I Kungsträdgården på en gräsplätt har Marianne Lindberg de Geer gjort två kaniner, de ser oskyldigare ut än titeln anger, A Study in Unhuman Sexual Expectations, men hamnar ändå inom ramen för temat djur i park av kvinnliga konstnärer.

På skolor hittar vi också en del konst av kvinnliga konstnärer. Till exempel Luffarspindel av Lisa Jeannin på Beckombergaskolan. Ett annat exempel är konstverket Förbindelsemaskinen av Jenny Berntsson på Förskolan Fiberpennan.

Missförstå mig rätt. Jag är glad att det finns olika sorters konst i det offentliga rummet. Och att upptäcka ett litet verk kan ge en minst lika stor upplevelse som att uppleva ett större verk.

Och det ska sägas att det så klart finns många undantag. Men tendensen finns. Tendensen att kvinnliga och manliga konstnärer verkar på skilda platser i det offentliga rummet. Att deras verk hamnar i olika sfärer. Och det är först när vi ser tendensen som beställare av konst kan finna nya vägar. Det är dags att kvinnliga konstnärer tar plats med konst på våra torg. Överhuvudtaget är det dags att det offentliga rummets vardagsrum präglas av det mångfacetterade samhälle vi lever vi. Ingen vill väl på allvar fortsätta att befinna sig i 1964 år politiska anda.

Eller vad tycker du? Finns det andra sätt att se på saken? Borde vi uppvärdera det mindre formatet? Borde vi uppvärdera konst i parker? Hur gör vi med torgen där det funntis konst sedan länge? Kan man göra tillägg som inte bara blir ett tillägg utan ett verk som tar plats med full rätt? Kan man ta kvinnliga konstnärers frånvaro på våra torg i beaktande utan att tillämpa kvotering? Det byggs fortfarande landet, inte i minst i Stockholmsregionen. Här gäller det att inte bara ha historien i åtanke utan också hitta sätt för den offentliga konsten på våra torg som gör att fler kan känna identifikation.

—-

Övriga källor och mer information

Skulptur i Folkhemmet, av Jessica Sjöholm Skrubbe,  

Prisnämndens utlåtande från 1964, Konstkansliet, Stockholms konstråd, Kulturförvaltningen 

Tårtkalaset som gick snett 

Vi går uppför en stentrappa. I trapphuset är det mörkt. På första avsatsen hänger en affisch från Konstnärsförbundets utställning 1902. Ovanför tittar en skulptur av ett manshuvud ner på oss. En trappa till. Så är vi framme vid dörren till Eva Langes ateljé.

Vitt. Allt är vitt. Stora mjuka vita former. En del kärl. Skulpturerna expanderar. Vidgar sig ut i rummet. Ljuset flödar in från ett stort fönster. Eva tar emot. Hon har ett förkläde på sig och hälsar oss välkomna. 

Vi är här för att intervjua och filma, jag och Niclas. Eva ska berätta om skulpturen Hjärtat och hur den blev till. Den har nyligen fått en ny placering nere vid Brunnsviken, i Tivoliparken.

I mitten av rummet har Eva ställt fram sin första version av Hjärtat. En skulptur som är cirka trettio centimeter hög. Från en viss blickpunkt visar sig hjärtat. Den öppnar sig mot oss. Skulpturen är av röd granit och bryter av mot alla vita former.

Jag har svårt att koncentrera mig på uppgiften och det jag är här för att göra. Intervjua. Ateljén och Evas personlighet är överväldigande. Blicken dras hela tiden mot det stora fönstret med spröjs som löper längs väggen mot gården. Hon berättar mjukt och lågmält men med skärpa och pondus. Det händer att Eva Lange beskrivs som en konstens Grand old lady. Jag tänker att det stämmer fast ändå inte. Hon är välkomnande och prestigelös och får oss att slappna av.

Det är Christian Erikssons ateljé, ritad med hjälp av Ragnar Östberg, arkitekten bakom Stadshuset. Sonen Liss Eriksson höll också till här. Mansfiguren i trappan visar sig vara Christian Erikssons gipsförlaga till Skridskoåkaren.

Eva har gjort upp eld i järnspisen. Värmen och doften sprider sig i rummet. Kaffekoppar och saffranskrans står på bordet. Kransen lyser gul på ett fat av vit keramik. Tända ljus på bordet.

Ett av de konstverk Eva är mest stolt över har nyligen tagit plats i Helsingfors. Tro, Hopp, Kärlek. Den röda Pinnen, sex meter, är en del av verket. Den vertikala linjen får blicken att dras upp mot taket.

Niclas riggar utrustningen. De svarta kamerorna monteras. Frågan är var de ska placeras. Vi kommer överens om var i rummet Eva ska stå. Hon får en mikrofon som Niclas fäster på koftan. Jag ställer de frågor jag har förberett och Eva berättar. Trots att vi tagit plats med kameror och stativ (det känns lite som att vi har brötat in något, inte heligt, men rent och avskalat) så är Eva förunderligt avspänd inför kameran.

När intervjun är klar slår vi oss ner och fikar. Eva är noga med att jag inte ska sitta vänd mot diskbänken. Saffranskakan är fylld av mandelmassa och smälter i munnen.

Niclas filmar detaljer. Sådant som fångar hans intresse. En lång stund filmar han elden i spisen. Så packar vi ihop. Det är dags att ge sig av.

När vi kånkar ner utrustningen inser vi att vi nog just varit i en av Stockholms vackraste ateljéer.

Få skulle kunna bära upp den som Eva Lange.

Mer om Eva Lange

Hjärtat

Läs mer om Evas skultur hjärtat

Till besöksmålet

Filmen om hjärtat

Se filmen från ateljén

Se filmen på YouTube

Alla filmer

Se alla filmer i serien “I konstnärens atelje”

Till spellistan