Idag är det Raoul Wallenbergs dag. Här hedrar vi hans minne genom att berätta om de tre monument som finns i Stockholm. De skildrar hans gärning på olika sätt.

Skulpturer på Lidingö 

Två av skulpturerna finns på Lidingö. Det är ingen tillfällighet. Raoul Wallenberg föddes på Lidingö 1912, i sin morfars hus i Kappsta där han som barn tillbringade flera somrar. Huset brann ner på 30-talet och idag finns bara grunden kvar. Där står idag också verket Attachéväska Raoul Wallenberg. 

Portföljen, som är av brons och i naturlig storlek är en del av ett monument över den svenske diplomaten vid FN-huset i New York, skapat av det ungersk-svenska konstnärsparet Gustav och Ulla Kraitz. Väskan berättar till viss del vem Raoul Wallenberg var: att han var diplomat och arbetade i Budapest under andra världskriget. 

Om Rauol Wallenberg 

Raoul Wallenberg var utsedd av svenska regeringen att leda en räddningsoperation av ungerska judar. Stödet kom från den amerikanska organisationen War Refugee Board. Genom att skriva ut skyddspass till judar räddade han tiotusentals personer som på så sätt kunde fly. När sovjetarmén intog Budapest 1945 blev han tillfångatagen och fördes till Moskva. Exakt vad som hände honom är ännu inte klarlagt och kommer kanske aldrig att uppdagas. På 1970-talet krävde en bred opinion besked om vad som verkligen hänt. Resultatet av undersökningarna blev att de uppgifter som man tidigare fått dess värre verkade stämma. Det vill säga att Raoul Wallenberg dog redan 1947. Hur det gick till finns det inga uppgifter om. Raoul Wallenberg var en hjälte under kriget. Flera filmer och dokumentärer har gjorts om honom och hans gärning under kriget. 

En givande hand 

På Lidingö finns även en skulptur av Willy Gordon. Den har titeln Raoul Wallenbergs gärning och blev klar 1999. Skulpturen är gjord i två delar. Den ena är en gestalt klädd i kappa. Den andra är tre händer. Om du tittar noga ser du att figuren i kappa håller något i händerna. Willy Gordon berättar själv om kulpturen

”Idén till skulpturen fick jag när jag för första gången såg ett märkligt foto av Raoul Wallenberg. Fotot var taget mitt under en stor deportation. Wallenberg stod med ryggen mot kameran och hade händerna bakom ryggen. Han bar överrock och bredbrättad hatt. Det var januari 1945.”

Gestalten här står också med händerna bakom ryggen. Vinden har tagit tag i kappan.  Det som figuren har i sina händer är ett pass, ett skyddspass stämplat med tre kronor, som han räcker till den öppna handen nedanför. Att lämna över ett skyddspass var inget Raoul Wallenberg kunde göra öppet och det har Willy Gordon tagit fasta på. Här är det som om han gör det i smyg, bakom ryggen. En handling av medmänsklighet. Ett överlämnande som kunde betyda liv eller död. Det är inte frågan om handlingen kommer att lyckas, om handen kommer att kunna ta emot passet eller om något kommer att hända som kommer att skjuta upp överlämnandet. Fokus är på givandet. Två händer som ger och en hand som tar emot. 

En vit stenläggning och en namnteckning 

Det tredje monumentet är det som har blivit mest omdiskuterat och ifrågasatt. Kanske för att det uppfattas som svårbegripligt. I mitt tycke är Kirsten Ortwedts Hommage till Raoul Wallenberg på Raoul Wallenbergs torg ett av de vackraste och mest inkännande monument som finns. Tolv bronser på en vit stenläggning. De är i sitthöjd, du kan lätt slå dig ner på en av dem. I bronsen finns konstnärens handavtryck. Fingrar som dragit i leran. Gjort spår. Det finns en rörelse hos de tolv bronserna, de tycks sakta röra sig mot vattnet. Släpande. Mot frihet.

Och liksom Raoul Wallenberg rörde sig bland folk på gatorna kan du gå runt bland dessa bronser. De är så låga att du kan titta ner på dem, att jämföra med till exempel den närbelägna skulpturen i Berzelii park där Berzelius står staty på en hög sockel, flera meter upp i luften.

En del av nyckeln till verket är den vita stenläggningen och namnteckningen på denna. Raoul Wallenberg skrivet i skrivstil. Svårläst. Slängigt och personligt. I guld. Och vi förstår att det som platsen beskriver är ett skyddspass. Nyckeln till frihet för så många.

En två meter lång sovsäck i brons är synlig när du kommer till Beckombergaskolans skolgård i Bromma. Men för att se vem som ligger i den måste du gå närmare och böja dig ner. Fridfullt ligger där en rufsig figur och sover med huvudet på armen. Vem då? Vem där? Jag bestämde mig för att ringa upp konstnären för att få veta mer om tankarna bakom skulpturen, eftersom jag fått ett uppdrag att visa verket för elever och lärare på skolan. Uppdraget gladde mig. Konst på skolor hamnar lätt i skymundan.

Skulpturen visade sig vara gjord av Lisa Jeannin. Under lång tid har hon använt sig av spindlar i sina konstverk, framförallt i de animationer som hon blivit känd för. Titeln på verket är Luffarspindel. Men innan jag kontaktade konstnären ville jag ta reda på vad en luffarspindel var för något. Det visade sig vara en spindelart som tros ha luffat till Sverige, eftersom den först påträffades vid järnvägsspår och vid Öresundsbron. Det är en giftspindel. Om den kläms kan den bita till vilket kan ge vävnadsskador. Detta väckte frågan: Varför finns det en skulptur av en giftspindel på en skolgård?

Jag ringde upp konstnären och vi pratade i en halvtimme. Om spindlar. Och lite annat. Men mest om spindlar.

Vad betyder spindeln för dig? Varför finns spindlar i din konst?

Den är ett slags självporträtt, en konstnär som väver. Det är en skör existens, rätt vad det är kan spindelnätet bara försvinna. Spindeln ser också ur ett annat perspektiv. Den kan hänga upp och ned, det den befinner sig i är ingen stabil konstruktion, inget är konstant för spindeln. Den skapar också sin egen verklighet genom att den spinner sitt eget nät.

När kom du på idén att börja använda spindlar?

Det var 2003. Jag skulle välja ett alter ego. De är magiska varelser men ofta är de missförstådda. Man tänker att de är onda, men djur kan ju inte vara onda, djur jobbar för sin överlevnad. Spindlarna finns också i mina filmer. De bor lite ruffigt, de har inte så mycket möbler. De har ateljéer. De bor i ett hopplock av saker. Det finns en grå spindel som är hårig, i den spindeln finns en gammal själ. Den har en kusin som är rödblond, den är lite nyare. Lite yngre.

Spindeln är lite av en mytologisk varelse, den har med drömmar att göra, liksom man väver sina drömmar väver spindeln sina nät.

Samtidigt som spindeln är väldigt missförstådd har den otroliga förmågor. Den kan till exempel dyka, den kan göra sin egen luftbubbla och ta sig genom vattenytan och vara där under i sin egen luft. Kolla filmer på Youtube så får du se.

Varför har du valt att kalla spindeln på Beckomberga skolan för Luffarspindeln, det är ju en giftig art?

Jag tänkte inte så mycket på att den är giftig, det handlar om att den reser. Den har kommit hit med tåg och har kommit över Örseundsbron. Den är en resenär och har sett en del. Spindeln på skolgården är den gråa med gammal själ.  

Det ligger ett munspel en bit ifrån, inne på dagisets gård bredvid. Varför har du valt att lägga en del av verket så långt ifrån? Kan det vara så att spindeln har tappat bort sitt munspel?

Nej, det är inte säkert att den har tappat bort det. Men det är spindelns munspel som ligger på dagiset. Spindeln har lagt den där. Jag ville göra en koppling till barndomen, och påminna barnen på skolan om att de också varit små, ännu mindre en gång i tiden och inte för så värst länge sedan. Ofta tänker man på barn som barn, men det är skillnad på barn i olika åldrar. Jag tycker också om att göra kopplingen till musik. Det finns ofta musik i mina filmer. Där spelas det både munspel och på såg. 

Vad tycker du om att göra offentlig konst?

Det är roligt! Det finns möjlighet att blåsa upp allt och göra det stort. Jag jobbar ju mest med små lerfigurer. När jag gör offentlig konst kan dessa bli stora. Jag gillar brons och anlitar ett konstgjuteri i Malmö som heter Maiale konstgjuteri. Det är ett eget hantverk och innebär så många steg.  

Sedan är det både kul och viktigt att det finns konst i det offentliga rummet, eftersom inte alla har tillgång till konst. Inte alla barn har föräldrar som har tid att visa dem kultur. Därför är det så viktigt med konst i det offentliga rummet. På så sätt kan alla kan få tillgång till konst. 

När vi lagt på luren inser jag att jag för alltid kommer att se på spindlar på ett nytt sätt. Med mera respekt, eller kanske snarare en slags vördnad.  

Vad tycker barnen?

När jag visar konstverket för barnen säger de att de vet att det heter Luffarspindel. Ändå kallar de det för “Trollet”, de tycker att det liknar ett troll där det ligger och sover i sin sovsäck.  

Jag undrar om de brukar använda konstverket på något sätt och får fler svar. “Vi brukar sitta på det och prata. När solen lyser värms bronsen upp. Då är det så skönt att sitta här.”

“Ibland leker vi herre på täppan och knuffar ner varandra.” 

Jag får se prov på detta under rasten och tycker att det går rätt vilt till, men ingen skadar sig som tur är. 

“När vi leker Bluff brukar vi gömma oss bakom det.” 

Barnen är märkbart stolta över att ha en känd konstnärs verk på sin skolgård – jag hade tidigare berättat att Lisa Jeannin ställt ut på Moderna Museet. Samtidigt verkar det som de varit stolta över sitt konstverk även utan den informationen. Det är en flitigt använd skulptur, det syns genom att bronsen är guldpolerad av barnens kasande, hasande rumpor på sovsäcken.

Om skribenten

Rebecka Walan har en fil kand i konstvetenskap och arbetar på Stockholms läns museum som konstintendent med särskilt ansvar för förmedling av offentlig konst.

För att göra en målning eller teckning rättvisa brukar den få en ram. Ramen kan till exempel vara av trä, metall eller en enkel passepartout av papp. Den kan ha olika färger och vara enkel i utformningen eller praktfullt förgylld med ornament och många krusiduller. Variationerna är oändliga. Inte för intet är rammakare ett finstilt och gediget gammalt hantverk.

Rätt använd förhöjer ramen upplevelsen av konstverket. Den kan var en stämningsförhöjare, eller kanske snarare något som bidrar till en förtätning av verket. Den kan också bli en del av verket, svår att avskilja eftersom de hållit samman ett bra tag.

Men ramen bidrar också till att ge verket en slags frizon. Den fungerar som en avgränsare och hjälper en målning att bli fri från den övriga omgivningen. Kanske rör det sig om en mönstrad tapet, eller att den ska samsas med flera andra målningar.

På samma sätt är det med den offentliga konsten. Den har också en ram även om den kanske är svårare att upptäcka. Ramen kan bestå av flera komponenter. Det kan handla om en markanläggning, en sockel, en husvägg, kanten av en fontän eller en gräsmatta. Om konstverket är en hög skulptur kan även himlen utgöra en ram. Kort sagt bidrar omgivningen till konstverkets ram, både den planerade och den oplanerade.

Årstiderna gör sitt till. Dessa bidrar till det mest skiftande av ramverk. Vintertid är konsten ute i det fria ibland svår att få syn på. Det händer att den helt enkelt är översnöad.  

Nu syns konsten mot gräs, nyutspruckna träd och blommor. Gå ut och njut när den visar sig mot naturen klädd i vårskrud! Den skiraste och kanske vackraste av alla ramar. Eller vad tycker du?

Vill du veta mer om konstverken?

Damen med hunden

Molins fontän (stockholmkonst.se)

Om skribenten

Rebecka Walan har en fil kand i konstvetenskap och arbetar på Stockholms läns museum som konstintendent med särskilt ansvar för förmedling av offentlig konst.

 

Jag sitter som en zombie på pendeltåget. Död av trötthet. Plötsligt susar tåget förbi en rad färgglada målningar och jag vaknar till. Rosa, blått, grönt – bokstäver bildar obegripliga ord. En del med bubblig stil, andra med skarpa kantiga bokstäver. Jag anar en ungdom som riskerat livet för att uttrycka sig på den grå betongen. Varför då egentligen? 

Inte sällan undrar människor vad jag tycker om graffiti och förväntas ge ett smart svar. Jag är ju utbildad i konstvetenskap och har under många år haft fokus på konst i det offentliga rummet. Ändå har jag inget bra svar. Inte sällan känner jag mig kluven inför graffiti. Det tycks också vara en slags konserverad konstform; de bokstäver som ofta dyker upp är inte helt olika de som uppstod i Bronx på 1960- och 1970-talet.

Vidgad fråga

Men om vi vidgar frågan till att istället omfatta den form av konst som kallas urban konst blir det i en mening både enklare och svårare. Med urban konst menas all fri konst som uppstått i det offentliga rummet på enskilda personers initiativ. Här ingår inte den offentliga konsten som är beställd och betalad med allmänna medel. I den urbana konstens fält finns konst som graffiti, gatukonst, stickgraffiti och  gerillaslöjd.

Viktigt att påpeka här är att all obeställd konst i det offentliga rummet är olaglig. De enda platser som är tillåtna att måla på är lagliga graffitiväggar eller om tillstånd givits av en fastighetsägare. Då kan ett event som ”Spring remake” i Snösätra gå av stapeln.

Manlig dominans

Våren 2015 besökte jag Snösätra. Museet skulle göra en utställning med graffiti och jag ville se vilka uttryck som fanns inom graffitivärlden. Folk vallfärdade i ett långt lämmeltåg från t-banan till det ruffiga området i Snösätra där eventet skulle gå av stapeln. Graffitimålare klängde på stegar, målningar växte fram på plank och plåt, och doften av sprayfärg blandades med lukten av grillad korv. Men mer än mångfalden uttryck slogs jag av att graffitin verkade vara så mansdominerad. Ett fåtal kvinnor var där och målade, en av dem berättade att hon blivit hänvisad till en av de svåraste väggarna. En vägg med korrugerad plåt. Som om det vore den offentliga konstens eviga förbannelse att det är männen som tar plats – i vilken form den än uppstår. Men hon löste det elegant. Sakta växte finurliga små figurer fram med hjälp av olika färger från en rad sprayburkar.

Två världar

Runt graffitimålarna finns en politisk värld och en kulturvärld. Ingen av dessa världar är homogena i den meningen att de står för två olika förhållningssätt. Men det är ingen överdrift att påstå att politiker är mer försiktigt inställda till graffiti än kulturarbetare. När Saga Berlin sprayade ner utomhusbassängen i Västertorp 2016 med titeln “Uppfinn nåt eller dö” stod många i kulturvärlden och applåderade medan politikerna rasade.

I ett medborgarförslag 2016 som bland annat skrevs under av konstvetaren Macarena Dusant och debattören Tobias Barenthin Lindblad kunde man läsa: “Den offentliga platsen, gator, parker och torg, är demokratins viktigaste arena. Här har vi medborgare yttrandefrihet och mötesfrihet, medborgerliga rättigheter. Uppfinn nått eller dö i Västertorps utomhusbad ställer frågor om dessa rättigheter. Vad är vi som medborgare, och vad är vår stat? Vem har rätt till den offentliga platsen? Vem kan uttrycka sig var, hur?”

Förbjuden aktion

Kampanjen #backasaga startade. Insamlingen kom att täcka kostnaderna för saneringen av bassängen som Saga Berlin blivit dömd att betala. Hennes försvar var att hon i samma stund som bassängen var färdigmålad skulle stå för saneringen. Men den saneringsfirma hon tänkt anlita var inte upphandlad av staden och cirkusen var i gång.

När jag ser bilder av hennes målade bassäng kan jag inte låta bli att tycka att det är vackert. Kompositionen är helt hållen i rött och linjerna är omväxlande tjocka och tunna och helheten är häpnadsväckande sammanhållen. Det är ett mycket stort konstverk.

Samtidigt känner jag mig kluven. Och det av personliga skäl. Det råkar vara den bassäng som mina barn och deras kamrater badat i sedan de var små. Jag vill inte att den platsen vare sig ska bli nedklottrad eller behöva bli rengjord. I hemlighet knyter jag näven i fickan och undrar om de som ivrar för graffiti skulle applådera om de fann sina egna hus nedsprayade med graffiti. För det är ju vad det handlar om. Att graffa på någon annans yta. Ordet är italienskt, den första graffitin uppstod i Pompeji för nästan tvåtusen år sedan och bestod av politiska slagord ristade i väggarna. Graffiti betyder just ristning.

Berömmelse och kulturarv

Det förbjudna är ju också en del av härligheten. Den hemliga aktionen. Tankarna går av och an i huvudet. För vad vore världen utan Banksy? Hans flicka med ballong i form av ett hjärta som hon släpper iväg med vinden är för evigt inristad i mitt huvud. Första gången målad på Waterloo bridge. Graffitimålningen i Bromsten “Fascinate” är idag k-märkt. Politiker har beslutat att detta är ett kulturarv som bör bevaras för eftervärlden. Men beslutet skulle inte ha tagits om det inte varit ett beställningsverk av fastighetsägaren från början.

Bilderna av Saga Berlins verk i Personnebadet säljs nu på aktion. Hennes historia kallas Berlinsagan. Så här skriver Stockholms auktionsverk om hennes verk: “Saga Berlin gör i dessa bilder konst av sina rättigheter som konstnär, medborgare och människa. Hon ställer frågor kring den fria konstens existens i förhållande till samhällets regelsystem.”

Risker och rättigheter

Men det kan aldrig vara en rättighet att måla på någon annans egendom. Den som gör det måste vara medveten om att det innebär en risk, att ett brott begås. Och ett brott kan inte begås med försvaret att när det är gjort ska göras ogjort. För vilket samhälle skulle vi då få?

Kanske är frågan om rätten att måla på offentlig plats felformulerad? Någon sådan rätt finns ju inte. Men kanske handlar det om något annat? Som att konst på oväntade platser kan ge upphov till uttryck som inte varit möjliga på någon annan plats. För graffitin liksom den urbana konsten och även den offentliga konsten är för evigt förbundna till den plats där de uppstått. Vare sig det är en bassäng eller en betongmur invid tågspåret. Eller Waterloo bridge.

Snösätra eventet kommer att gå av stapeln den 24 – 27 maj 2019, i år med titeln “Spring Beast.”

Om skribenten

Rebecka Walan har en fil kand i konstvetenskap och arbetar på Stockholms läns museum som konstintendent med särskilt ansvar för förmedling av offentlig konst.

Den offentliga konsten är lätt att rusa förbi. Vi ska till våra jobb, hämta och lämna på dagis, skynda oss hem, allt medan vi kollar ner i våra mobiler. Vem har då tid att slänga ett öga på ett konstverk? Andra som står utanför den typen av stress och lever under andra förhållanden har kanske heller ingen ro att begrunda fontänen på torget.

Den som blir intresserad och vill veta mer hittar förhoppningsvis en skylt som säger något om vem som har gjort konstverket och dess titel. Detta är något av en ironi, eller kanske snarare en diskrepans, eftersom konstnärer som verkar i det offentliga ofta avkrävs både modeller och projektförklaringar. Det finns alltså mer information, problemet är att den sällan kommer oss till godo. Stockholms läns museum bidrar med sidan “Offentlig konst” och snart också genom en app om konsten i några av länets kommuner.  Men var börjar historien om Sveriges offentliga konst? Och varför har vi egentligen offentlig konst?

Ofta skrivs historien från 1937 när Statens Konstråd bildades och rekommendationen att 1 % av byggkostnaderna skulle avsättas för offentlig konst. Bestämmelsen går under namnet enprocentsregeln. Men konstnärliga uttryck i det offentliga utrymmet har funnits sedan längre tid tillbaka än så. Människans lust att sätta sitt avtryck på en plats tycks vara ett grundläggande behov. Konstens tillblivelse har dock inte sällan fått en praktisk förklaringsmodell, men kanske säger det mer om oss som lever i en tid då kultur behöver motiveras, då vi allt som oftast försöker förklara nyttan med konsten.

Magi eller lust att måla

Ett tidigt exempel på konstnärliga uttryck ute i det fria är bronsålderns hällristningar. Vad som var drivkraften bakom kan vi egentligen bara spekulera i. Några av de förklaringar som brukar anges i historieböckerna är att de tillkommit på religiösa grunder eller att det handlar om någon form av magi. Men eftersom det inte finns någon skriftlig dokumentation från den här tiden kan vi inte veta. Kanske handlar det bara om lusten att göra en bild på en oemotståndligt slät häll. Eller är det en kombination av flera faktorer? Ett annat lite senare forntida exempel är våra runstenar, de flesta resta under 1000-talet. För runristaren gällde det att hitta ett stenblock med en lämplig form. Lagom stort och passande för det som skulle ristas. I många fall behövdes säkert stenen också huggas till och formas. Härefter tecknades kompositionen med tecken och bild i samspel. Stenen placerades på en plats där många människor hade vägarna förbi. Vid en bro, en väg eller i närheten av en sjö. Många färdades med båt så platser vid vattendrag var en smart placering.

Kyrkomålningar

I medeltidens kyrkor målades väggar och valv med fantastiska målningar. Temat var de bibliska historierna, människor i kyrkan skulle inte bara förstå bibeln med ord utan kunde också passa på att skolas när de blickade upp mot taket. Under högmässan då prästen talade latin, ett språk som inte gemene man hade någon möjlighet att förstå, kan vi tänka oss att målningarna fick en ännu större betydelse. Ibland tog sig målaren friheter och lade till konstiga djur och fantasivarelser. För oss som lever i en värld som exploderat av bilder kan det vara svårt att förstå betydelsen av kyrkans målningar. Vi får påminna oss om att detta förmodligen var de enda bilder som människor under medeltiden kom i kontakt med. Målningarna betalades ibland genom tiondet, skatten som invånarna bidrog med till kyrkan. Eftersom alla i socknen förväntades gå i kyrkan och lyssna på prästens ord var målningarna till för alla. Men kanske var inte alla nöjda? Kanske diskuterades målningarna på kyrkbacken efter gudstjänsten. Är det verkligen detta tiondet ska gå till? Medan någon annan tyckte att målningarna var det finaste i hela trakten.

Statyer på gator och torg

Under 1700- och 1800-talet placerades flera kungastatyer våra på gator och torg. Men det handlade inte om statyer av den kung som innehade makten, utan av äldre tiders kungar som kom till på initiativ av kungar med intresse för historien. På Gustav Adolfs torg travar exempelvis Gustav II Adolf värdigt upp mot Stockholms slott. I det första förslaget for kungen fram i vild galopp med en kvinna vid sin sida. Rikets ständer tyckte att det blev för galet och den franska skulptören L’Archevêque fick istället ändra farthållningen till trav. Förändringen kan ses som symbolisk, när konst ska ta plats på våra gator och torg kräver ofta beställaren ett mera avskalat uttryck. Initiativet till skulpturen togs av Gustav III som gärna ville framhålla sitt släktskap med den mäktige Gustav Adolf. Statyn invigdes 1791.

Under 1800-talet, när det nationella arvet stod högt i kurs restes flera statyer av gamla tiders kändisar. Några exempel är Carl Michael Bellman som står staty på Djurgården sedan 1872, och Carl von Linné i Humlegården sedan 1876. I Berzelii park hittar du Jacob Berzelius, känd för att ha gett grundämnena sina bokstavsbeteckningar. Invigningar vid den här tiden skedde ofta med påmpa och ståt. Trumpetfanfarer ljöd över staden. Gemensamt för dessa statyer är att de nästan alla är män. En annan gemensam nämnare är att de placerats högt upp på en sockel. När du går runt i staden och tittar på manliga kändisar från förr måste du alltså böja huvudet bakåt och blicka uppåt. Bakgrunden blir då inte sällan himlen.

Offentlig konst får en ny roll i samhället

En ny epok för den offentliga konsten inleddes år 1932. Då tillträdde en socialdemokratisk regering med Per Albin Hansson i spetsen. Kulturens roll i samhället betonades. Ecklesiastikminister (en ministerpost med ansvar för kyrka, skola och kultur) Arthur Engberg drev fram den teaterutredning som ledde till Riksteaterns bildande 1933. Han ville att också konsten skulle bli tillgänglig för fler. Man föreslog att ett visst belopp skulle avsättas för konst vid varje nytt bygge. Så beslutade riksdagen 1937 att 1% av byggnadskostnaderna skulle avsättas för konstnärlig utsmyckning. Konstnärerna fick arbete och folket konst. Men rekommendationen kunde i praktiken inte genomföras fullt ut förrän på 80-talet, eftersom det var först då som konstrådets anslag motsvarade en procent av byggkostnaderna.

Ett manligt monopol

De flesta av de konstnärer som fick offentliga uppdrag var män. Jessica Sjöholm Skrubbe har i sin avhandling “Skulptur i folkhemmet” visat att mellan 1940 – 1975 kan man till och med prata om ett manligt monopol, vilket också berodde på att det rådde manlig dominans bland dem som valde konsten, de som satt i juryn. Mellan 1937 och 1965 hade nio kvinnliga konstnärer tilldelats uppdrag jämfört med 114 manliga konstnärer. En märklighet när vi idag ser oss om på de ytor som brukar betraktas som stadens finrum, det vill säga våra torg, är att merparten av konsten är gjord av manliga konstnärer, trots att beställare ofta är medvetna om tidigare missförhållanden och tänker representativt i stort. Detta är dock en betraktelse som skulle behöva fördjupas ytterligare för att vara helt relevant. Det ska också sägas att torgens konst sällan har varit konstrådets ansvar eftersom det handlar om statliga byggnader och byggnadsanknuten konst.

Enprocentsregeln blev aldrig någon lag utan endast en rekommendation. Dock blev den en norm för både kommuner, landsting och privata aktörer. Idag efterföljs rekommendationen med olika variationer i länets kommuner. När Konstnärernas Riksorganistion 2017 granskade kommunernas konstpolitik visade den att något mer än var fjärde kommun (27 procent) tillämpade enprocentsregeln konsekvent (som en regel). En lika stor andel av kommunerna (27 procent) tillämpade enprocentsregeln som en rekommendation eller ett mål. När storlandstinget bildades 1971 i Stockholms län beslutades att tillämpa procentsregeln med upp till två procent av produktionskostnaden.

Konstens avtryck

Vilken roll spelar då den offentliga konsten idag? Den äldre konsten finns kvar som en del av historien medan nya konstverk skapas i vår tids sammanhang. Sammantaget är det en mångfacetterad samling som visas i det offentliga rummet. Ytterst speglar den både vår historia och till viss del värden som demokrati och yttrandefrihet. I jämförelse med samhällen som är i avsaknad av demokrati och mänskliga rättigheter blir det tydligt. I dessa länder reses staty efter staty av den som innehar makten.

Men det ska också sägas att om den offentliga konsten skulle vara helt demokratisk borde den vara en spegling av befolkningens sammansättning. Det är den inte idag, vare sig i Sverige eller i Stockholm. Många invandrare har kommit till landet de senaste åren, här finns också fem nationella minoriteter som ännu inte satt avtryck när det kommer till offentlig konst. Det borde vara nästa utmaning, nästa utvecklingsfas och det ganska snart. Det handlar inte bara om representation när det gäller genus och mångfald, utan också om vilka platser i det offentliga rummet som avsätts för olika konstnärer.

Vilka känslor den offentliga konsten väcker hos var och en av oss är omöjligt att veta. Kanske växlar det också från dag till dag beroende på humör och dagsform. Närvaron av konsten på våra gator och torg möjliggör hur som helst ett annorlunda möte i det offentliga rummet. Men konsten lever först i mötet med betraktaren. Den som har tid att stanna upp, se och reflektera.

Vill du veta mer om länets offentliga konst kan du kika runt på sidan Offentlig konst

Knutte Westers första skulptur i Stockholms län har nyss fått sin permanenta placering på Esplanaden i nybyggda Täby centrum. En pojke med förtvivlan i ansiktet möter fotgängare och bilister och får tiden att stanna för ett ögonblick.

Det finns konstnärer, och så finns det konstnärer. En sådan är Knutte Wester.  Ända sedan han gick på Konsthögskolan i Umeå har hans konstnärskap följt en röd tråd. Att lyfta människor som på olika sätt mött svårigheter. Inte sällan barn. Inte sällan väcker de starka känslor eftersom de också har funnits på riktigt. Den femåriga flickan Malak som flytt från Bagdad till Vännäs och väckts mitt i natten av en folkmobb som kastar sten på flyktingförläggningens fönster. Henne gjorde han en skulptur av och försåg med vingar. Så kunde hon lättare fly, flyga sin väg nästa gång det blev fara å färde. Nu sitter hon i brons utanför Medborgarhuset i Vännäs och påminner om både ljudet av krossat glas och den djupaste medmänsklighet. På ett barnhem i Lettland formar han en skulptur genom att till barnens glädje göra avgjutningar av deras kroppsdelar i kladdigt gips. Så kom skulpturen “Monument Without a Home” till. Ett monument över några av de mest skyddslösa och osynliga i ett samhälle.

Bara genom att visa på, hålla fram i ljuset hur till exempel ett utvisningsbesked tar sig uttryck i en åttaårings ansikte får vi en annan bild än genom att läsa tidningar eller se på nyheter.  

Nu sitter hans skulptur av en flyktingpojke i brons med förtvivlat ansikte mitt i Täby, bland jäktande människor och fickparkerande bilister. Bredvid honom en ryggsäck med märken av alla de länder han vistats i. Barnet vars berättelse inspirerade till verket anlände en vinterdag till Boliden där Knutte Wester då drev en öppen ateljé. Året var 2003. Pojken hette Gzim och han hade varit på flykt från Kososvo under flera års tid. Boliden fick en plats i hans hjärta, han knöt an direkt. Här ville han bo, hans dröm var att bli fotbollsproffs, han lärde sig till och med att prata svenska med norrländsk brytning. Knutte lånade ut sin kamera och pojken filmade sin ankomst. Härefter besökte han regelbundet den öppna ateljén och på så sätt lärde de känna varandra.  

En dag kom Gzim och sa att han hade något på hjärtat. Något riktigt viktigt. De båda vandrade i väg och hamnade på ett bänkbord vid en frusen tjärn. Pojken sätter sig på bordet med fötterna på bänken och berättar att han och hans familj måste flytta. De har fått ett utvisningsbesked. Ord är märkliga. Ord gör något med vårt psyke. Det är när Gzim berättar om vad han just fått veta som det på riktigt går in i honom. “Varför Knutte, varför är det vi som ska fara?”  

Vad svarar man på det? Knutte Wester gör så småningom en skulptur (2012), den som nu fått sin placering i Täby, det kommer också att bli en film och en rad målningar.  

När jag pratar med Knutte är han tveksam till att formulera berättelsen som om den handlar om en enda människa. Tiden har gjort något med verket. Han säger: 

“Det är inte en skulptur av en person, utan av ett minne. En historia som tiden förvandlat till en metafor; vid den tiden då skulpturen tog form hade pojken flyttat och gått vidare i livet. Men nu fanns det andra människor, andra bänkar, och andra sjöar som frusit till is.” 

Knutte Wester

En sommardag befinner jag mig med kultursekreteraren Sanna Malmström i Täby för att fotografera den nya offentliga konsten. De har ännu inte funnit någon form för fastsättningen av ryggsäcken som ingår i verket. Först var den förankrad i bänken, men meningen var att den skulle stå på marken varför den i väntan på att gatukontoret skulle placera den slutgiltigt istället blev inplockad. Under tiden som vi fotograferar kommer flera personer och känner på ryggsäcken. De är förvånade. Igår var den inte där, och nu har den kommit tillbaka. Några vill fotografera sig själva med pojken. 

Vad tycker då Täbyborna om att det sitter en pojke och gråter mitt i centrum? De var de själva som röstade fram skulpturen. Genom en röstning i tidningen Mitt i Täby fick Gzim 62 % av rösterna. Det slog hål på en myt. Myten om att offentlig konst på våra gator och torg helst ska vara något uddlöst och vackert. När det väl kommer till kritan vill vi ha konst som visar vad det är att vara människa.  

Om skribenten

Rebecka Walan har en fil kand i konstvetenskap och arbetar på Stockholms läns museum som intendent med särskilt ansvar för förmedling av offentlig konst.