Under hösten 2025 har Stockholm läns museum genomfört insamlingsprojektet Tornedalskt kulturarv i Stockholms län. Genom insamlingen, som nu är avslutad, har museet samlat in berättelser, minnen och bilder från personer i Stockholms län som ser sig själva som tornedaling, kvän eller lantalainen.
Under flera år har länsmuseet arbetat med att lyfta fram de fem nationella minoriteter ur ett länsperspektiv. Museets uppdrag är att tillvarata, utveckla och förmedla kunskap om länets kulturarv och under år 2025 fortsätter arbetet med att synliggöra de nationella minoriteternas kulturarv i länet. Tornedalingar, kväner och lantalaiset är en mindre känd minoritet bland allmänheten i Sverige och i många arkiv i länet saknas den tornedalska närvaron.
Jag som arbetat med insamlingen heter Mollie Jonsson och en mörk kväll i oktober blev jag bjuden till att komma och presentera mig och museet för medlemmar i föreningen Tornedalingar i Stockholm. Föreningen som bildades år 1982 har som mål att bevara och främja den tornedalska kulturen och språket meänkieli. Det var den första lokalföreningen som tillhörde Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset (STR-T). Innan mötet träffade jag delar av styrelsen och vi pratar en stund innan medlemmarna dök upp. Kvällen började med en föreläsning av Lennart Rohdin som berättade om 25 år av minoritetspolitik och vad som har hänt under de här åren.
I min presentation av projektet och museet berättade jag bland annat om några tidningsnotiser som finns i Kungliga biliotektes tidningsarkiv. Flera av notiserna var från 1950-talet och informerar om evenemang som verkade vara riktade till tornedalingar. När jag läste upp mina två favoriter noterade jag hur medlemmarnas öron spetsades.
Den första notisen bjöd in till dans och löd:
”TORNEDALING. Välkommen till dans i afton kl 20. å Sankt Eriksgatan 68. (Under kvällen kommer Miss Tornedal att väljas)”.
Vem var Miss Tornedal och finns det bilder på personen? Tyvärr verkade ingen av åhörarna känna till Miss Tornedal som återstod som ett mysterium i Kungliga bibliotekets samlingar. Den andra notisen utlovade ”bra musik” under kvällen och löd ”Tornedaling glöm ej Lucia precis kl 20.30 å Sankt Eriksgatan 68. Bra musik”. Återigen verkade ingen känna till något om dessa sammankomster. Ibland leder tyvärr inte arkivsökningar till något annat resultat än att konstatera att ett material finns sparat för framtiden.
Mötet avslutades och några kom fram till mig efteråt och frågade lite mer om museets insamling av tornedalskt kulturarv. En person visade intresse för att på något sätt bidra till insamlingen, så mötet får ses som lyckat.
Arbetet fortsatte och genom intervjuer med personer som ser sig själva som en del av minoriteten har museet kunna ta del av personers minnen och tankar om sin identitet och även släktingars berättelser.
Ett exempel är från en släkting som flyttade till länet under andra hälften av 1900-talet och skapade sitt liv här i Stockholms län. En av mostrarna i släkten älskade mandelpotatis och hittade ett finurligt sätt att få färsk potatis utan odlingsland. Under våren åkte mostern runt i sin folkvagn och satte potatis i dikena runt om i Abrahamsberg och Bromma. När hösten kom åkte hon tillbaka till alla platser som hon hade memorerat och tog upp potatisen. I dag skulle det kunna kallas för ”gerilla-odling ”, och ett sätt att ta allmän mark i anspråk för att odla för husbehov.
I projektet har vi också samlat in fotografier så som bilder på örngott gjorde av kvinnor i släkten, en kniv med kära minnen och ett och annat björknäverarbeten. Nu finns materialet sparat i museet och bidrar till att bredda samlingarna och för framtiden att lära sig något om vår tid.
Personer som ser sig själva som tornedaling, kvän eller lantalainen och som bor eller har bott i länet har bidragit med egna berättelser och minnen. Vi vill rikta ett särskilt stort tack till alla som välvilligt delat med sig av sina kunskaper, erfarenheter och berättelser om det tornedalska i Stockholms län.
