Kulturarv under lupp

Skeppsbron vid Gustav III:s staty. Målning av Fritz von Dardel, 1817 -1901. Foto: Stadsmuseet i Stockholm, SSM_1619_0

Statyer välts. Slängs i vattnet. Går i bitar. Gamla slavägare. Plantageägare. Människor som bidragit till att skapa ett vanvettigt maktövertag över andra människor. Frågan är vilken betydelse det har för historien att dessa statyer försvinner? Det finns ett nutida rättmätigt raseri över slaveri och förtryck. Att då ta bort en staty blir en symbolisk handling. Det är inte bara statyn av människan som slängs utan också vad personen i fråga stod för och dennes värderingar.

I en mening handlar det om minnen. Minnen av människors förtryck. Och även rent personliga minnen av hur det är att vara orättvist och orättfärdigt jagad av polisen på grund av hudfärg och utseende. Som också har lett till mord och dråp. Dessa minnen har berättats och återberättats, vilket lett till sociala minnen som i sin tur delas av en grupp människor. Och till sist det kollektiva minnet. Minnet som är det som många minns som en historia, men som trots allt går att bryta ner beroende på från vilken vinkel man väljer att angripa en händelse. Dessa minnen både krockar och stämmer överens med vad dessa statyer representerar. Men framförallt krockar de med våra värderingar idag. Ska de då få finnas kvar?

En symbolisk handling, sprunget ur ett ursinne

Det som nu händer kommer att stå i historieböckerna. Det kommer också att bli till ett kollektiv minne, precis som inte bara Saddam Husseins terrorstyre är historia, utan även den iscensatta rivningen av statyn av honom i Bagdad 2003. Detta kanske dock är en vilseledande jämförelse. Många människor mindes Saddam Hussein och hade blivit offer för hans diktatur, medan så inte är fallet med de statyer som nu välts omkull. Ingen har ett eget minne av slavhandlaren Edward Colston som slängts i floden i Bristol men som sedan plockats upp igen. Att ta bort en staty är en symbolisk handling, sprungen ur ett ursinne som jäst i hundratals år. För med vilken rätt har dessa slavhandlare kunnat stå och sola sig i våra offentliga utrymmen i hundratals år?

Var ska gränsen dras?

Nu granskas också Carl von Linné och Johan de Geer under lupp. Liksom Gustav III. De två senare var direkt inblandade i slavhandel. Carl von Linné var det inte, men han hade åsikter som med våra mått mätt var fördomsfulla. Alla tre står staty på olika platser runtom i Sverige. Om dessa statyer skulle tas ner blir ett av alla de problem som uppstår var gränsen ska dras. Betänk att pyramiderna byggdes av slavar i de gamla Egypten. Gå en runda på Nationalmuseum och se ordentligt med vår tids ögon. Målningar som Susanna i badet och Backanal på Andros blir då rätt olustiga. För de beskriver en kvinnosyn som absolut ingen konstnär skulle måla på det aningslösa sätt som det gjordes på 1600-talet.

Förutom alla kungar och män som varit ute på strövtåg i Europa, Afrika och Asien och står staty här och var, har vi också alla nakenakter i det offentliga rummet att fundera och reflektera kring. Små kissande pojkar i fontäner, nakna kvinnor i både fontäner och parker.

Bevara för att lära av historien

Många röster höjs för att statyerna som nu rivs med iver ska bevaras. Jag håller med. Vi både bör och måste bevara statyer som avbildar människor som inte delar de värderingar vi har idag, liksom vi förstås också ska bevara målningar som är uppkomna ur en annan social kontext än den vi nu lever i. Statyerna som nu välts beskriver en del av vår historia. De tangerar vid kollektiva, sociala och personliga minnen. Dessa minnen både krockar och skaver med våra värderingar. Det är en kuslig och obehaglig del av historien. Det som gör det begripligt att de nu rivs är att den anda som de speglar fortfarande till viss del lever kvar. Slaveriet är avskaffat men förtryck och diskriminering har vi dessvärre inte blivit av med.

De ska bevaras för att, som det heter, vi ska lära av historien. För att påminna om vad som hänt, för att de mest människo-vidriga beteenden inte ska upprepas. Vi har nu också möjlighet att se dem i ett annat ljus. Att vrida och vända på dem och se ur olika synvinklar.

Det enda sättet, enligt min mening, är att vi ser konsten och kulturarvet som en utgångspunkt för ett samtal. Det samtalet behöver vara ständigt pågående och uppdaterat. De bör både inbegripa historien och samtiden. Vi kan inte visa upp denna del av kulturarvet på ett aningslöst sätt. Vi behöver sätta ett utropstecken efter, ett rödmarkerat sådant likt en varningstriangel. För hur obehagligt det än är så tillhör detta kulturarv vårt kollektiva minne. Vi behöver helt enkelt gå över konsthistorien och kulturarvet med lupp.

Duellen på Orionkullen

Lekande barn vid Gamla Flickskolan på Orionkullen i Södertälje. Foto: Berth Ahlborg.

Det är sommar i slutet av 1960-talet eller början av 70-talet. På Orionkullen i centrala Södertälje grönskar träden och fåglarna kvittrar. På avstånd hörs trafiken och det larmande gatulivet nere i staden.

Men vad pågår här? Vi har hamnat mitt i en duell!

En flicka i kort plisserad kjol, virkad kofta och höga, vita knästrumpor har lyft sin högra arm och siktar en leksakspistol mot en pojke som står några meter därifrån. Pojken har på cowboy-vis en snusnäsduk knuten runt halsen och ett pistolhölster fäst runt livet. Koncentrerat siktar han mot flickan. På marken strax intill ligger en pojke, kanske var han lekens första offer. 

Hur ska detta sluta?

Nu tar jag dig! Barn leker på Orionkullen i Södertälje, en sommar i slutet av 60-talet. Foto: Berth Ahlborg.

Vi vet inte vad som händer härnäst. Antingen vann flickan med koftan duellen, eller så hann hon inte avlossa pistolens knallpulverskott innan lagens långa arm, i form av den äldre pojken, grep henne.

Flickan tas i vilket fall till fånga, och med armarna lyfta mot himlen förs hon bort.

Flickan i den virkade koftan. Foto: Berth Ahlborg.

Nu för tiden ser vi alltmer sällan barn leka fritt i stadens rum. Vi vuxna har organiserat våra barns liv så att det inte längre finns så mycket utrymme för fri lek. Naturligtvis är det av omtanke och välvilja, men kanske också för att skydda våra barn mot tänkta faror. Några av de vanligaste farorna som föräldrar ofta nämner är förstås biltrafiken, men också rädslan för att barnen ska möta farliga vuxna. Det kan finnas fog för denna rädsla, ny statistik från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) visar att antalet brott i samhället är ungefär konstant, men brott och våld mot barn har ökat under 2019. Personrån mot barn har ökat med 31% och antalet anmälda misshandelsbrott ökade med 7%. Och det är klart att ju mer barnen vistas ute på egen hand, desto större risk löper de att drabbas.

Enligt barnkonventionens artikel 31 har alla barn rätt till lek, fritid och vila. Leken behöver ju givetvis inte vara fri och försiggå utomhus, men vad går förlorat om den inte är det?

Genom leken lär sig barnet förstå sig själv och sin omvärld, och den främjar den kognitiva, sociala och emotionella utvecklingen. I leken får barnet tänka kreativt, lär sig lösa problem och samspela med andra. Att få leka fritt och själv bestämma främjar självkänslan, självständigheten och självförtroendet. Att få leka utomhus, och särskilt i naturen, stärker inte bara barnens immunförsvar utan ökar också det allmänna välbefinnandet. Både genom att få vistas i naturen, men också genom den fysiska aktiviteten som det medför.

Det är inte bara en nostalgisk önskan från mig om att barnen ska få mer möjligheter att leka fritt, utan inblandning från oss vuxna. Fri lek, utomhus är helt enkelt bra för barnens utveckling.

Barn som leker på Orionkullen i Södertälje, en sommar i slutet av 60-talet. Foto: Berth Ahlborg.

Oj, oj! Nu har fotografen hamnat i skottgluggen! Bäst att han passar sig!

Berth Ahlborg fångade barnens lek på Orionkullen en sommardag för ca 50 år sedan. Vill du se mer av Berths bilder från Södertälje? Hitta alla i våra samlingar

Konsten att marknadsföra kvinnohistoria

Sophia Brenner. Målning av Georg Engelhard Schröder. Foto: Hans Thorwid, Nationalmuseum.

Under förra året gjorde vi på Länsmuseet ett upprop. Vi ville samla in berättelser om kvinnor som legat i det fördolda men som förtjänas att lyftas fram. Vi letade efter situationer och konkreta sammanhang som inte går att hitta i historieböckerna. Vi väntade nervöst på gensvar. Skulle vi få in något material överhuvudtaget? Kändes ämnet angeläget? Det gick bra och gensvaret visade att det var en angelägenhet för många.

Sammanlagt fick vi in 129 förslag på namn och berättelser, kvinnor som gett historiska avtryck, stridit och agiterat, men som också genom det vardagliga gjort skillnad. Forskare har varit engagerade under resans gång, vilket har gett projektet trovärdighet och tyngd. Av de inkomna 129 förslagen komprimerades antalet ned till en hanterlig fysisk utställning med 20 personporträtt. Utställningen går nu på vandring i länet. Tusen år av kvinnokraft, som utställningen heter, har tagits fram tillsammans med Vallentuna kommun där den hade premiär i somras. I skrivande stund befinner utställningen sig i Märsta kulturhus – och fler platser väntar under nästa år.

Nytt uppdrag – digitalt museum

I samband med vårt nya uppdrag från Kulturförvaltningen vid Region Stockholm, att vara ett digitalt museum, ville vi åter igen använda materialet som resulterat i utställningen. Så många kvinnor som har gjort så många bra saker tål att berättas om, om och om igen. Nu blev det en essens på tio kvinnor från olika epoker och livssituationer. Bland annat lyfter vi Karolina Widerström (1856-1949), Sveriges första kvinnliga läkare. Hon var en banbrytande gynekolog, sexualupplysare och politiker som under hela sitt liv verkade inom jämställdhetsrörelsen.

Se filmen om Karolina Widerström

Käppar i hjulet

En digital utställning är tacksam på flera sätt för det finns inga gränser. Vem som helst kan när som helst ta upp telefonen eller slå på datorn. Men det visar sig att det digitala också kan sätta käppar i hjulet. När vi i samband med den digitala utställningen Kvinnokraft ville marknadsföra några specialframtagna filmer genom sponsrat inlägg på Facebook och Instagram godkändes de inte. Till en början tyckte jag att det var märkligt och gjorde nya försök. Samma svar varje gång. Frustrationen steg och vi tog till slut hjälp av en person som är expert inom digitala medier. Personen hade svårt att orientera sig, trots sin erfarenhet. Tillsammans lyckades vi till slut klura ut hur vi skulle få iväg vår ansökan om verifiering för att kunna skapa den sponsrade marknadsföringen. För det krävdes legitimering varför jag, som kommunikatör, behövde skicka en bild på mitt körkort. Trots alla ansträngningar blev det nobben ännu en gång. Svaret som denna gång kom upp i samband med avslaget, menade att inlägget innehöll grova ord – de påstod att det gick att jämföra med ord som skit och arsle (!). När jag gick tillbaka till inlägget för att försöka förstå vilka ord de syftade på kunde jag endast se ord som feminism, kvinnohistoria och jämställdhet. Skrattretande kan tyckas, men skrattet fastnade omedelbart i halsen.

Hur ska vi kunna synliggöra vårt kulturarv?

Så tillbaka på ruta ett. Vi har gjort en digital utställning om betydelsefulla kvinnor, men #feminism, #jämställdhet och #kvinnohistoria är enligt Facebook användande av grova ord som är politiskt laddade. Hur ska vi kunna synliggöra vårt kulturarv och vår kvinnohistoria om vi inte kan använda dessa ord i vår marknadsföring? Och framför allt, hur kommer det sig att dessa ord anses grova? Vem är det som sitter och klassificerar?

Kan vi förstå vad som hänt, utan vår historia?

se_ab_grhf_LX2001-0047
Skolklass med Olberga skola i bakgrunden. Foto: Anna Henriksson.

För ett par veckor sedan tog skolverket tillbaka sitt kritiserade förslag att stryka antiken från läroplanen i historia för grundskolan. Skolverket ville att historieundervisningen skulle få ett starkare fokus på samtidshistoria, för att ge eleverna verktyg att förstå sin samtid och händelser som format den värld vi lever i idag.

En bred front av forskare och lärare, inte bara i historia, publicerade kritik när förslaget presenterades och Skolverket hade inget annat val än att dra tillbaka förslaget. Men debatten som följde väcker inte bara frågor om antikens varande eller inte utan även om betydelsen av historia i skolan.

Egentligen var det inte bara antiken som Skolverket ville ta bort utan undervisningen om forna civilisationer innan 1700. Samtidigt har undervisningstiden i andra humanistiska ämnen minskat de senaste åren, vilket lämnar ett stort vakuum i kunskapen om den mänskliga kulturen och dess utveckling. Elever som går ut grundskolan skulle alltså veta mindre om hur viktig den arabiska kulturen var för det vetenskapliga genombrottet i Europa under 1600-talet, att Kina och Japan hade blomstrande samhällen före utvecklingen startade i Europa, att Afrikas historia inte bara handlar om kolonisering och exploatering av slavar, eller hur grundläggande de romerska och grekiska kulturerna är för mycket av vårt moderna samhälle. Utan den kunskapen blir det svårt att förstå orsaken till de två världskrigen och kunskapen om efterkrigstiden skulle ses ur ett allt starkare europeiskt perspektiv. Avsikten att öka förståelsen för samtiden skulle alltså leda till det motsatta.

Skolverket tog som sagt tillbaka sitt förslag, men debatten om historieämnet slutade inte där. Istället har flera debattörer på tidningar och tidskrifter höjt sina röster för att lyfta vikten av att bredda undervisningen i historia. SvD beräknande att historia har sexton öronmärkta undervisningstimmar per läsår, vilket bara är en bråkdel av tiden för undervisning i ämnet i början av 1900-talet. För att få godkänt resultat i årskurs 9 krävs att:

Eleverna ska ha kunskaper om skeenden och gestalter under olika tidsperioder och kan utifrån detta föra underbyggda resonemang om orsaker till och konsekvenser av samhällsförändringar och människors handlingar, samt undersöka några utvecklingslinjer inom kulturmöten, migration, politik och levnadsvillkor och beskriva samband mellan olika tidsperioder. Eleven kan använda historiskt källmaterial för att dra underbyggda slutsatser om människors levnadsvillkor, och underbyggda resonemang om källornas trovärdighet och relevans. Eleven kan föra underbyggda resonemang om hur historia kan användas för olika syften, samt hur skilda föreställningar om det förflutna kan leda till olika uppfattningar i nutiden, och vilka konsekvenser det kan få.

(ur Lgr 11)

Detta är höga krav för elever som läser historia mindre än en timme i veckan. Behovet att utöka antalet undervisningstimmar som uppmärksammats bland annat av Historielärarnas förening är befogat, annars ställs vi inför en diskussion om vad vi tar bort istället. Undervisningen i historia är grundläggande för förståelsen av många andra ämnen i skolan och samtidigt är det ett allt mer komplext ämnesområde. När historieämnet minskar i skolan är det upp till andra aktörer att förmedla kunskapen. Här har museet som organisation länge haft en central roll, både som pedagogisk aktör och som besöksmål. Det är dock få museer i världen som kan förmedla en bred historia, utan de flesta museer kan i bästa fall behandla en specifik historia och väcka frågor om dåtid, nutid och framtid. I Sverige har vi dessutom de senaste åren sett nerskärningar i museernas verksamhet, inte minst gällande den pedagogiska.  Dataspel, tidningar, tv och film har länge varit aktörer som behandlar historiska ämnen, men internet och sociala medier är nog de kanaler som flest svenskar idag får sin kunskap om historia. I dessa medier är innehållet ofta populariserat och förenklat, men när det gäller särskilt internet och sociala medier är det tydligt att det som förmedlas ofta är starkt färgat av personliga åsikter och ibland ren propaganda. Den är en farlig väg att gå om vi lämnar förståelsen för vårt förflutna i händerna på kommersiella aktörer eller ideologiskt drivna avsändare.

Utan en historisk ram att utgå från är det svårt att vara kritisk till den historia som presenteras i medier och på internet eller att sätta det som berättas på museer i en bredare kontext. Vi ser dagligen vad en svag historisk förståelse ger upphov till. Nationalistiska ideologier växer sig allt starkare i ett polariserat Europa, presidenter i flera stora ekonomier ifrågasätter den forskning som visar att människan under flera sekler påverkat vårt klimat. Detta är resultaten av ett bristande intresse för humanistisk kunskap och om hur vårt samhälle utvecklats. Museer har självklart en viktig uppgift här att sprida en bred och korrekt kunskap, men det huvudsakliga ansvaret måste ligga på skolan att lära alla elever att förstå och tolka vår historia och hur den format det samhälle vi lever i.

Rysslägret i Lissma del 2

Fortsätt att följa med oss på resan till andra världskrigets Huddinge och Lissma herrgård.

Rysslägret vid Lissma herrgård utanför Huddinge öppnades 1942 för att inackordera sovjetryska krigsflyktingar som flytt kriget eller tysk fångenskap. Lägret stängdes i oktober 1946. De flesta av de intagna skickades tillbaka till Sovjet, men vissa lyckades stanna kvar i Sverige. Barackerna där de intagna bott revs och herrgården lämnades öde.

I den andra delen kommer vi att gå närmare i historien om rysslägret, minnena av lägret och vad om hände där.

Medverkande: Astrid Klasbo, Lennart Granstedt, Gunnel Jacobsen, Elisabeth Hedborg, Hanna Sjöberg, Maria Backman och Vitaly Pozdniakov. Producent: Munck med Sofia Nyblom som programledare.

Rysslägret i Lissma del 1

Följ med oss på en historisk resa, till händelser som vi sällan pratar om!

Rysslägret vid Lissma herrgård utanför Huddinge öppnades 1942 för att inackordera sovjetryska krigsflyktingar som flytt kriget eller tysk fångenskap. Lägret stängdes i oktober 1946. De flesta av de intagna skickades tillbaka till Sovjet, men vissa lyckades stanna kvar i Sverige. Barackerna där de intagna bott revs och herrgården lämnades öde.

Idag finns nästan inga lämningar kvar av lägret eller herrgården. Vilka var de som bodde på lägret, hur hamnade de där och vad vet vi om platsen idag?

Medverkande: Astrid Klasbo, Lennart Granstedt, Gunnel Jacobsen, Elisabeth Hedborg och Sebastian, soldaten Ivans son. Producent: Munk med Sofia Nyblom som programledare.

Samtal om rysshärjningarna 1719: Minnen, lämningar och sägner

Rysshärjningarna är en historisk händelse som mer än någon annan har levt kvar i minnet hos skärgårdsborna. Från 11 juli till mitten av augusti 1719 terroriserade en rysk flotta med 25 000 soldater och 250 skepp Stockholms skärgård och svenska ostkusten. Flera städer och byar brändes och ödelades. Avsikten var att tvinga fram ett slut på det nordiska kriget som pågått sedan år 1700 och få svenskarna att skriva på ett fredsavtal. I år är det 300 år sedan rysshärjningarna och detta uppmärksammar vi genom att publicera en podd där författarna Gunnar Lind och Irene Kimanius pratar om minnen, lämningar och sägner om ryssarnas anfall i skärgården 1719.

På flera hembygdsgårdar i skärgården visas i sommar utställningen om rysshärjningarna som producerats av museet Hamn i Fisksätra och Stiftelsen Kulturmiljövård.

Lästips och fördjupning

Gunnar Lind (2019). Brända hemman: Roslagen – det ryska anfallet mot Stockholms skärgård 1719.
Irene Kimanius (2019). Pestepidemier, vargattacker och rysshärjningar: berättelsen om Häringe slott från 1400-talet till i dag

Medeltidens kvinnor i den historiska berättelsen

Kvinnor och kvinnligt liv har haft en undanskymd plats i den historiska berättelsen. I en statlig utredning för några år sedan framgick det i ett urval av gymnasieböcker att kvinnor har uppmärksammats i ungefär 4% av böckernas innehåll och antalet namngivna kvinnor var generellt väldigt lågt i förhållandet till antalet namngivna män. Bakgrunden till detta är naturligtvis komplex, men för medeltiden finns två avgörande förklaringar – kvinnorna har en liten plats i det historiska materialet och historieskrivningen har främst fokuserat på frågeställningar som berört män.

Utställningen Tusen år av kvinnokraft som vi på Stockholms läns museum tillsammans med Vallentuna kommun organiserar har som syfte att lyfta fram fler kvinnor vilka haft betydelse för den historiska berättelsen. För även om kvinnor inte har haft en central plats i historieskrivningen, har de haft en viktig betydelse för vår gemensamma historia.

Medeltiden

Den medeltida världen var patriarkal och de historiska dokumenten handlar i huvudsak om vad män gjort och i hög utsträckning skrevs och lästes de av män. Det historiska materialet från medeltiden består i stor utsträckning av lagtexter och juridiska dokument. I det medeltida samhället sågs en kvinna i många sammanhang som omyndig och stod under beskydd av en äldre släkting eller sin make. Kvinnors verksamhet var ofta knuten till hemmet och därifrån har vi inte samma textmaterial att utgå från. Därför framträder inte kvinnors agerade lika tydligt i det historiska materialet. Däremot är vissa grupper, sammanhang och individer mer synliga och genom dessa kan vi återskapa lite om det kvinnliga historiska perspektivet. Men förutom enskilda berättelser och exempel har historieskrivningen inte varit särskilt intresserad av att lyfta detta perspektiv utan har fokuserat på män och den manliga sfären.

Kvinnors rättigheter

Även om kyrkan sa att mannen var kvinnan överlägsen och lagen gav kvinnor få rättigheter såg nog verkligheten ofta annorlunda ut. För den enskilda människan handlade det primärt om att lösa de problem man ställdes inför. Exempelvis, när män var ute i krig var barn, gamla och kvinnor kvar hemma och tvungna att lösa det vardagliga – ta hand om gården, fortsätta produktionen i verkstaden, sälja det man producerade på marknaden och så vidare. Det finns belägg för att kvinnor var delaktiga i flera olika yrkesverksamheter, som egentligen bara var ämnade för männen. Att drottning Kristina sågs som en krigardrottning visar på att kopplingen mellan en kvinnlig symbol (drottningen) och ett manligt värv (krigaren) inte var otänkbar. Även om drottning Kristina naturligtvis var en unik person i den svenska historiska berättelsen. Det finns flera berättelser om kvinnor som klätt ut sig till män och deltagit i krig. De kvinnor som vi främst känner till är de som blivit påkomna och straffats, men hur många blev inte påkomna?

När en kvinna blev änka

Änkorna är en grupp som ofta diskuteras när man talar om oberoende kvinnor under medeltiden. När en kvinna blev änka tog hon över sin makes egendom och verksamhet. Hon blev då myndig och i hög utsträckning självständig, men trots detta gifte änkor ofta om sig. Ur ett modernt perspektiv frågar vi oss varför? Om en kvinna blev myndig som änka varför gifte hon då om sig och blev underställd mannen igen? Jag tror att detta var inget som kvinnor eller män under medeltiden i någon större utsträckning ifrågasatte. För det stora flertalet sågs mannens överhöghet över kvinnan som något naturligt, så stod det i bibeln och så hade det alltid varit. Och även om en änka var oberoende och kunde driva verksamheten självständigt var det flera aspekter av det vardagliga livet de inte var myndiga att utföra och det var ofta ekonomiskt fördelaktigt att gifta om sig.

Hantverksänkor

En grupp som ofta lyfts fram är hantverksänkor vilka kunde fortsätta driva sin döde makes hantverksverksamhet. Detta är tydligt eftersom vi har lagtexter och ekonomiska dokument som beskriver deras förehavanden. Skråordningen som utvecklades under medeltiden förbjöd kvinnor att bedriva hantverksverksamhet, men änkorna var ett undantag, de fick inte arbeta i verkstaden men driva verksamheten. Dokumenten om hantverksänkor antyder att de troligen var mer involverade i verksamheten än vad som ofta anges, kanske även i verkstaden. Vi har uppgifter om att flera olika kvinnor i Stockholm och andra tidiga städer tog över sin döde makes verkstad och framgångsrikt utvecklade verksamheten. Hur var detta möjligt om de endast var i hemmet och inte deltog praktiskt i verkstaden? Naturligtvis måste flera hantverkshustruer ha varit involverat i verksamheten även då hennes make levde – en förutsättning om hon skulle kunna leda verksamheten även när maken gått bort.

Det här är bara några exempel på att det manliga och det kvinnliga under den tidiga historien var långt mer mångfacetterat än vad framför allt den tidiga historieskrivningen har gjort uttryck för. Något som blivit allt mer tydligt i pågående historisk forskning, både för de tidiga och de senare historiska perioderna. Visst är kvinnor jämfört med männen inte lika framträdande i det historiska materialet, men detta är också en fråga om hur vi tolkar vårt källmaterial. Besök gärna utställningen Tusen år av kvinnokraft och läs mer om personer och händelser som gjort avtryck i Stockholms läns historia.

Foto: Okänd, Wikipedia. Kyrkmålning av Albertus Pictor från Vänge kyrka, Uppland.

Om skribenten

Daniel Sahlén är fil. doktor i arkeologi och anställd på Stockholms läns museum

Anna Whitlock – Skolentreprenör och rösträttsledare

Film av föreläsningen “Anna Whitlock – Skolentreprenör och rösträttsledare” med författaren Anders Johanson, vilken hölls på Stockholms Kvinnohistoriska den 5 mars 2019.

Ett samarbete mellan Stockholms läns museum och Stockholms Kvinnohistoriska i samband med invigningsmånaden på Hökens gata 11, Stockholm.

Presentatörer: Palmer Lydebrant, programproducent och Annelie Kurttila, länsmuseichef.

Anna Whitlock – Skolentreprenör och rösträttsledare. Filmspelare i Youtube.

Kulturarv som skaver: Sista striden för Ågesta?

Tidigt i våras började vi diskutera en speciell typ av kulturarv här på museet. Platser som inte är idylliska, vackra eller insmickrande. Snarare tvärtom. Vi talade om mytomspunna miljöer som väcker motstridiga känslor av nostalgi, ilska, vanmakt och ibland till och med rädsla. Kort och gott, vi pratade om ett kulturarv som skaver. Vi bestämde oss för att undersöka några av dessa platser lite närmare för att på sikt kunna uppmärksamma dem på lite olika sätt. Anledningen är att vi vill göra historieskrivningen så mångfacetterad, och därmed så fullständig, som det överhuvudtaget är möjligt.

Gemensamt för de platser som vi har undersökt är att de var omdebatterade redan under sin ursprungliga användning. En av dem är Ågestaverket i Huddinge.

Ågestaverken, Sveriges första kommersiella kärnkraftverk och det enda kärnkraftverket i Stockholms län, var i drift under en kort period för att ge fjärrvärme och el till förorten Farsta. Men redan 1973, efter 10 år stängdes anläggningen av säkerhetsskäl och lämnades i princip intakt utan nya användningsområden. Intresset för anläggningen bland allmänheten har dock varit stort, det har hållits visningar och det har framförts önskningar om att omvandla byggnaden till ett museum.

Ett halvcirkelformat rum som har kontrollpaneler på väggarna. I mitten står en apparat.
Ett kontrollrum. Fotograf: Nisse Cronestrand, Tekniska museet.

Nu planerar ägaren Vattenfall att riva anläggningen för att följa bestämmelserna i Kärntekniklagen, som kräver avveckling. Det har väckt starka känslor hos både grannar som är rädda för att strålning ska spridas vid en rivning och hos människor som vill bevara byggnaden som ett kulturhistoriskt monument över modernismen och kalla kriget. Länsstyrelsen i Stockholms län har föreslagit Kulturdepartementet att anläggningen förvärvas av staten och förklaras som statligt byggnadsminne.

Om Ågesta rivs, försvinner ett av de sista fysiska spåren av Sveriges kärnvapenprogram och situationen under kalla kriget. Men går det överhuvudtaget att bevara den här typen av anläggning så att den kan visas för en allmänhet på ett säkert sätt? Museet följer fallet om Ågesta och återkommer så snart vi vet hur dess framtid ser ut.

Om skribenten

Annelie Kurttila är museichef på Stockholms läns museum.