För ett par veckor sedan tog skolverket tillbaka sitt kritiserade förslag att stryka antiken från läroplanen i historia för grundskolan. Skolverket ville att historieundervisningen skulle få ett starkare fokus på samtidshistoria, för att ge eleverna verktyg att förstå sin samtid och händelser som format den värld vi lever i idag.

En bred front av forskare och lärare, inte bara i historia, publicerade kritik när förslaget presenterades och Skolverket hade inget annat val än att dra tillbaka förslaget. Men debatten som följde väcker inte bara frågor om antikens varande eller inte utan även om betydelsen av historia i skolan.

Egentligen var det inte bara antiken som Skolverket ville ta bort utan undervisningen om forna civilisationer innan 1700. Samtidigt har undervisningstiden i andra humanistiska ämnen minskat de senaste åren, vilket lämnar ett stort vakuum i kunskapen om den mänskliga kulturen och dess utveckling. Elever som går ut grundskolan skulle alltså veta mindre om hur viktig den arabiska kulturen var för det vetenskapliga genombrottet i Europa under 1600-talet, att Kina och Japan hade blomstrande samhällen före utvecklingen startade i Europa, att Afrikas historia inte bara handlar om kolonisering och exploatering av slavar, eller hur grundläggande de romerska och grekiska kulturerna är för mycket av vårt moderna samhälle. Utan den kunskapen blir det svårt att förstå orsaken till de två världskrigen och kunskapen om efterkrigstiden skulle ses ur ett allt starkare europeiskt perspektiv. Avsikten att öka förståelsen för samtiden skulle alltså leda till det motsatta.

Skolverket tog som sagt tillbaka sitt förslag, men debatten om historieämnet slutade inte där. Istället har flera debattörer på tidningar och tidskrifter höjt sina röster för att lyfta vikten av att bredda undervisningen i historia. SvD beräknande att historia har sexton öronmärkta undervisningstimmar per läsår, vilket bara är en bråkdel av tiden för undervisning i ämnet i början av 1900-talet. För att få godkänt resultat i årskurs 9 krävs att:

Eleverna ska ha kunskaper om skeenden och gestalter under olika tidsperioder och kan utifrån detta föra underbyggda resonemang om orsaker till och konsekvenser av samhällsförändringar och människors handlingar, samt undersöka några utvecklingslinjer inom kulturmöten, migration, politik och levnadsvillkor och beskriva samband mellan olika tidsperioder. Eleven kan använda historiskt källmaterial för att dra underbyggda slutsatser om människors levnadsvillkor, och underbyggda resonemang om källornas trovärdighet och relevans. Eleven kan föra underbyggda resonemang om hur historia kan användas för olika syften, samt hur skilda föreställningar om det förflutna kan leda till olika uppfattningar i nutiden, och vilka konsekvenser det kan få.

(ur Lgr 11)

Detta är höga krav för elever som läser historia mindre än en timme i veckan. Behovet att utöka antalet undervisningstimmar som uppmärksammats bland annat av Historielärarnas förening är befogat, annars ställs vi inför en diskussion om vad vi tar bort istället. Undervisningen i historia är grundläggande för förståelsen av många andra ämnen i skolan och samtidigt är det ett allt mer komplext ämnesområde. När historieämnet minskar i skolan är det upp till andra aktörer att förmedla kunskapen. Här har museet som organisation länge haft en central roll, både som pedagogisk aktör och som besöksmål. Det är dock få museer i världen som kan förmedla en bred historia, utan de flesta museer kan i bästa fall behandla en specifik historia och väcka frågor om dåtid, nutid och framtid. I Sverige har vi dessutom de senaste åren sett nerskärningar i museernas verksamhet, inte minst gällande den pedagogiska.  Dataspel, tidningar, tv och film har länge varit aktörer som behandlar historiska ämnen, men internet och sociala medier är nog de kanaler som flest svenskar idag får sin kunskap om historia. I dessa medier är innehållet ofta populariserat och förenklat, men när det gäller särskilt internet och sociala medier är det tydligt att det som förmedlas ofta är starkt färgat av personliga åsikter och ibland ren propaganda. Den är en farlig väg att gå om vi lämnar förståelsen för vårt förflutna i händerna på kommersiella aktörer eller ideologiskt drivna avsändare.

Utan en historisk ram att utgå från är det svårt att vara kritisk till den historia som presenteras i medier och på internet eller att sätta det som berättas på museer i en bredare kontext. Vi ser dagligen vad en svag historisk förståelse ger upphov till. Nationalistiska ideologier växer sig allt starkare i ett polariserat Europa, presidenter i flera stora ekonomier ifrågasätter den forskning som visar att människan under flera sekler påverkat vårt klimat. Detta är resultaten av ett bristande intresse för humanistisk kunskap och om hur vårt samhälle utvecklats. Museer har självklart en viktig uppgift här att sprida en bred och korrekt kunskap, men det huvudsakliga ansvaret måste ligga på skolan att lära alla elever att förstå och tolka vår historia och hur den format det samhälle vi lever i.

Kvinnor och kvinnligt liv har haft en undanskymd plats i den historiska berättelsen. I en statlig utredning för några år sedan framgick det i ett urval av gymnasieböcker att kvinnor har uppmärksammats i ungefär 4% av böckernas innehåll och antalet namngivna kvinnor var generellt väldigt lågt i förhållandet till antalet namngivna män. Bakgrunden till detta är naturligtvis komplex, men för medeltiden finns två avgörande förklaringar – kvinnorna har en liten plats i det historiska materialet och historieskrivningen har främst fokuserat på frågeställningar som berört män.

Utställningen Tusen år av kvinnokraft som vi på Stockholms läns museum tillsammans med Vallentuna kommun organiserar har som syfte att lyfta fram fler kvinnor vilka haft betydelse för den historiska berättelsen. För även om kvinnor inte har haft en central plats i historieskrivningen, har de haft en viktig betydelse för vår gemensamma historia.

Medeltiden

Den medeltida världen var patriarkal och de historiska dokumenten handlar i huvudsak om vad män gjort och i hög utsträckning skrevs och lästes de av män. Det historiska materialet från medeltiden består i stor utsträckning av lagtexter och juridiska dokument. I det medeltida samhället sågs en kvinna i många sammanhang som omyndig och stod under beskydd av en äldre släkting eller sin make. Kvinnors verksamhet var ofta knuten till hemmet och därifrån har vi inte samma textmaterial att utgå från. Därför framträder inte kvinnors agerade lika tydligt i det historiska materialet. Däremot är vissa grupper, sammanhang och individer mer synliga och genom dessa kan vi återskapa lite om det kvinnliga historiska perspektivet. Men förutom enskilda berättelser och exempel har historieskrivningen inte varit särskilt intresserad av att lyfta detta perspektiv utan har fokuserat på män och den manliga sfären.

Kvinnors rättigheter

Även om kyrkan sa att mannen var kvinnan överlägsen och lagen gav kvinnor få rättigheter såg nog verkligheten ofta annorlunda ut. För den enskilda människan handlade det primärt om att lösa de problem man ställdes inför. Exempelvis, när män var ute i krig var barn, gamla och kvinnor kvar hemma och tvungna att lösa det vardagliga – ta hand om gården, fortsätta produktionen i verkstaden, sälja det man producerade på marknaden och så vidare. Det finns belägg för att kvinnor var delaktiga i flera olika yrkesverksamheter, som egentligen bara var ämnade för männen. Att drottning Kristina sågs som en krigardrottning visar på att kopplingen mellan en kvinnlig symbol (drottningen) och ett manligt värv (krigaren) inte var otänkbar. Även om drottning Kristina naturligtvis var en unik person i den svenska historiska berättelsen. Det finns flera berättelser om kvinnor som klätt ut sig till män och deltagit i krig. De kvinnor som vi främst känner till är de som blivit påkomna och straffats, men hur många blev inte påkomna?

När en kvinna blev änka

Änkorna är en grupp som ofta diskuteras när man talar om oberoende kvinnor under medeltiden. När en kvinna blev änka tog hon över sin makes egendom och verksamhet. Hon blev då myndig och i hög utsträckning självständig, men trots detta gifte änkor ofta om sig. Ur ett modernt perspektiv frågar vi oss varför? Om en kvinna blev myndig som änka varför gifte hon då om sig och blev underställd mannen igen? Jag tror att detta var inget som kvinnor eller män under medeltiden i någon större utsträckning ifrågasatte. För det stora flertalet sågs mannens överhöghet över kvinnan som något naturligt, så stod det i bibeln och så hade det alltid varit. Och även om en änka var oberoende och kunde driva verksamheten självständigt var det flera aspekter av det vardagliga livet de inte var myndiga att utföra och det var ofta ekonomiskt fördelaktigt att gifta om sig.

Hantverksänkor

En grupp som ofta lyfts fram är hantverksänkor vilka kunde fortsätta driva sin döde makes hantverksverksamhet. Detta är tydligt eftersom vi har lagtexter och ekonomiska dokument som beskriver deras förehavanden. Skråordningen som utvecklades under medeltiden förbjöd kvinnor att bedriva hantverksverksamhet, men änkorna var ett undantag, de fick inte arbeta i verkstaden men driva verksamheten. Dokumenten om hantverksänkor antyder att de troligen var mer involverade i verksamheten än vad som ofta anges, kanske även i verkstaden. Vi har uppgifter om att flera olika kvinnor i Stockholm och andra tidiga städer tog över sin döde makes verkstad och framgångsrikt utvecklade verksamheten. Hur var detta möjligt om de endast var i hemmet och inte deltog praktiskt i verkstaden? Naturligtvis måste flera hantverkshustruer ha varit involverat i verksamheten även då hennes make levde – en förutsättning om hon skulle kunna leda verksamheten även när maken gått bort.

Det här är bara några exempel på att det manliga och det kvinnliga under den tidiga historien var långt mer mångfacetterat än vad framför allt den tidiga historieskrivningen har gjort uttryck för. Något som blivit allt mer tydligt i pågående historisk forskning, både för de tidiga och de senare historiska perioderna. Visst är kvinnor jämfört med männen inte lika framträdande i det historiska materialet, men detta är också en fråga om hur vi tolkar vårt källmaterial. Besök gärna utställningen Tusen år av kvinnokraft och läs mer om personer och händelser som gjort avtryck i Stockholms läns historia.

Foto: Okänd, Wikipedia. Kyrkmålning av Albertus Pictor från Vänge kyrka, Uppland.

Om skribenten

Daniel Sahlén är fil. doktor i arkeologi och anställd på Stockholms läns museum