Ellen Sundberg och beredskapssjukhuset i Sigtuna
Sommaren 1945 fick Sigtuna en viktig roll i berättelsen om Sverige och andra världskriget. Kriget hade precis avslutats men runt om i Europa låg både nationer, städer och människors liv i spillror. Efter nazitysklands fall inleddes den stora uppgiften att ordna vård till de befriade fångarna från koncentrationslägren. En av platserna som fick ett beredskapssjukhus med det uppdraget var Sigtuna.
Från kriget till Sigtuna
Människorna som fritogs från koncentrationslägren hade genomlevt fruktansvärda år av slavarbete, svält och våld. Efter befrielsen befann sig många av dem i svåra hälsotillstånd och vårdbehovet var enormt. Beredskapssjukhus och vårdhem behövde inrättas i snabb takt i flera olika länder för att hjälpa de överlevande. En sådant tillfälligt sjukhus hamnade i Sigtuna.
Anledningen till att valet föll på Sigtuna för att inrätta ett sjukhus var att man hade flera internatskolor och gästhemmet på Sigtunastiftelsen i staden. Därför hade Sigtuna gott om sängplatser och kunde ta emot många överlevande, trots att det var en liten stad.
Vilka var det som kom?
Patienterna som skulle flytta in till Sigtuna tillfälligt kom från förintelselägret Bergen-Belsen och kom till Sverige genom hjälpinsatsen ”vita båtarna”. Patienterna var främst judiska kvinnor med ursprung i Östeuropa och merparten av dem var i 20-års åldern. Flera av patienterna var allvarligt sjuka och undernärda och avled redan en kort tid efter sin ankomst. Enligt det avtal som fanns kring Sveriges flyktingmottagande skulle patienterna bara få stanna i landet för vård i sex månader och sedan resa tillbaka till sina hemländer. Det beslutet upphävdes senare när man märkte att det i praktiken var omöjligt för flyktingarna att resa hem. Deras hem, släkt, jobb och skolor fanns i de flesta fall inte längre kvar efter kriget.
Sigtuna hade en mycket mindre befolkning på 1940-talet än staden har idag. Man var ca 1400 Sigtunabor och det bereddes plats för 1200 överlevande från koncentrationslägren. Till slut kom det bara ca 600 personer till staden för vård, men deras närvaro har lämnat bestående avtryck i platsens historia.
Ellen Sundberg berättar
En av de personer som arbetade på Sigtunastiftelsen under flyktingmottagandet var Ellen Sundberg. Hon var husmor under sommaren 1945 när stiftelsen blev beredskapssjukhus och hon har skrivit om den första tiden:
När de första bårarna med utmärglade människospillror bars uppför trapporna från de Vita bussarna till matsal, skolsalar och alla möjliga utrymmen, kändes gråten som en klump i halsen. Det var ju barn, som inget ont gjort (—)
Sommaren 1945 var en underlig sommar. Aldrig har väl solen lyst så ofta och så varmt. Aldrig har rosorna blommat så glödande och doftat så ljuvligt i Rosengården, springbrunnen porlar, svalorna flyger pilsnabbt. I arkaderna står säng vid säng. Till att börja med är det så tyst, men allteftersom krafterna återvinns och fruktan ger vika, allteftersom människors omsorg att bara göra gott för dem blir en verklighet, kommer väl tryggheten och med den litet glädje.
Livet innanför taggtråden
I texten av Ellen Sundberg framgår det att många av patienterna som kommit till Sigtuna fortfarande var väldigt sjuka. Det hade funnits mycket oro för flyktingmottagandet och patienternas sjukdomar ute i lokalsamhället. Stadens invånare var rädda för smittor som tyfus och TBC som hade spridits i lägren, och de var oroade över att eleverna på stadens skolor skulle bli utan sin skolgång när lokalerna behövdes för vårdplatser. Beredskapssjukhuset förseddes därför med taggtråd och beväpnade vakter för att patienter och vårdpersonal skulle hållas strikt separerad från lokalbefolkningen. Innanför taggtråden fanns en sluten värld som bara de på insidan kände till. Ellen Sundberg texter blir glimtar från vardagen innanför stängslet:
De åtta månaderna vi levde innanför taggtråden med våra flyktingar gav oss mer än de fick taga emot. Att få se livet komma tillbaka, visserligen svårt för många, men livet, som skulle utplåna en del av det hemska man varit med om, få se glädjen tändas på nytt i de mörka ögonen, benen bära dem, händerna sättas i arbete.
Att nödgas leva innanför taggtråd och ej få ta emot besök av de sina var rätt pressande i längden men uppvägdes av kontakten vi fick med arbetskamrater och patienter. Dessa hade mistat allt i världen, anhöriga, hem, fosterland och ändå kunde de stråla av tacksamhet över små enkla glädjeämnen. När någon var så frisk, att hon fint ekiperad ur damkonfektionen i personalens dagrum fick lämna oss för att resa vidare till läger för friska flyktingar eller sanatorier, blev det avsked med ömma scener. Rabatten utanför stora trappan plundrades ideligen. Man måste ju ge en avskedsblomma.
Förintelsens vittnen
Det saknas fortfarande kunskap om hur liven utvecklade sig för många av kvinnorna som lämnade Sigtunas sjukhus. Både de som avled efter en kort tid i staden och de som senare flyttade vidare bar på värdefulla berättelser. Deras öden är viktiga både för att få kunskap om kvinnornas egna sammanhang men också för att de vittnar om en del av Europas historia som fortsatt präglar våra samhällen idag.
Citaten är hämtade från Ellen Sundbergs memoarer Höstliga utblickar, publicerad 1959.
