Dröm om ett eget hem

Albert och Hulda

År 1912 bodde Albert Natanael Axelsson och hans fru Hulda Teresia på Menlösa gård i Halland med sina barn Elisabeth, tre år och ettåringen Viola. Albert föddes i Västergötland och Hulda kom från Åland. Båda hade jobb på gården. Hulda arbetade i hushållet och Albert var kusk, han körde alltså hästarna som herrskapet åkte med. Jämfört med de andra statarna på gården hade nog Axelssons ganska hög status, men de drömde ändå om ett annat liv.

Egna hem till salu

Vi vet inte hur det gick till men på något sätt fick Albert och Hulda reda på att det fanns mark till salu i det avlägsna Uppland. De kan ha läst i en lokal tidning som skrev om egnahemsrörelsen som kämpade för att arbetare skulle få hjälp att köpa ett eget litet jordbruk. Kanske fanns det andra familjer i bygden som redan hade tagit steget till ett eget hem. Albert och Hulda lyckades i alla fall köpa en bit jord när gården Mariedal skulle styckas upp och säljas som mindre enheter.

Företaget AB Hem på landet hade år 1912 köpt in både Mariedal i Håbo-Tibble kommun och Kvarnibble i Håtuna kommun för att skapa egna hem. Visionen var att människor skulle få hjälp till ett bättre liv utan att behöva söka sig till de smutsiga och osunda städerna, eller utvandra till Amerika. Med lite hjälp av ett statligt lån så skulle unga och driftiga arbetare kunna bygga upp en egen försörjning på ett mer traditionellt sätt.

Axelssons flyttade till Bro

Hulda och Albert flyttade alltså till det okända Uppland med sina två barn. De är den första familjen som kom till området men snart fick de grannar. I början fick de tränga ihop sig i ett litet torp men efter några år hade Albert byggt både lada och bostadshus. År 1920 kunde familjen flytta in. Huset är det som du ser på bild här. Det finns fortfarande kvar och nya familjer fortsätter att bo i det.

Arbetade hårt för sig själva

När Albert dog år 1934 hade familjen bott och arbetat på sitt egna hemi 22 år. Säkert slet de minst lika mycket som de gjorde i Halland, med jordbruket, med att bygga bostadshus, lada och stall, och med döttrarna som till slut blev fyra stycken. Albert och Hulda var helt beroende av sitt eget arbete, men de behövde inte lyda någon annan och ägde själva allt de byggde upp. I beskrivningen från 1940-talet kan du se vad som ingick i gården ”Hällen”. Där ser vi också att en av döttrarnas män tog över gården, han står som arrendator.

Egna hem – bra eller dåligt?

Egnahemsrörelsen hade velat ge fattiga möjlighet att odla sin egen mat och styra sitt eget arbete men på 1930-talet gav de flesta upp den här idén. Det berodde på att det var för svårt att försörja sig på de små jordbruken. De hade inte råd att effektivisera med hjälp maskiner på samma sätt som de stora jordbruken. Tidigare hade småbönder kunnat tjäna extra pengar med att bygga och förbättra vägar men nu tog staten över det ansvaret. Dessutom blev det allt lättare att få ett jobb i den växande industrin.

Ångbåtsbryggan i Sigtuna

Om du hade bott i Sigtuna

Om du hade bott i här för 120 år sedan så hade ångbåtsbryggan varit en välkänd plats för dig. Härifrån gick båtar till Stockholm och Uppsala. Resan var snabb och bekväm för sin tid men inget för dagens pendlare. Det tog fyra timmar till Stockholm och två timmar till Uppsala.

Personerna på bilden är okända men med hjälp av kunskap om tiden och platsen kan vi ändå leva oss in i deras situation.

Kläderna berättar

Om vi tittar på personernas kläder så ser vi blusar, kjolar, hattar, skjortor och kavajer. De flesta verkar tillhöra en samhällsklass där man har råd med rena fina kläder. Tydligast syns det på kvinnorna. Mannen som står ombord på båten verkar jobba där. Han håller i tampen till ett rep som båten är förtöjd med. Det är svårt att se men visst anar man att hans kläder är lite enklare?

Solen skiner och två kvinnor bär parasoll som skydd mot ljuset. Kanske är det en het sommardag. De två personerna närmast i bild ser ut att bära sina ytterplagg över armen.

Alla har något på huvudet och ingen har bara ben eller armar. På den här tiden var det en oskriven regel att inte klä av sig mer än så här. De kan jämföra med att de flesta idag inte skulle gå in på en restaurang med bar överkropp.

Sigtunas ångbåtstrafik

Vart ska de resa? Antagligen till Stockholm eller Uppsala. Båtar mellan Stockholm och Uppsala började gå redan år 1822. Det var långt innan järnvägen byggdes och 84 år innan fotot togs. Före industrialiseringen fanns inga motorer. Då var det segel eller åror som satte båtarna i rörelse. En stor skillnad var att ångbåtarna hade mycket lättare att passa tiden. De behövde inte vänta på rätt vindar.

År 1880 hade Sigtuna fått en ny ångbåtsbrygga och omkring sekelskiftet 1900 fanns det flera olika ångbåtsbolag som konkurrerade om passagerarna. De lockade med billiga biljetter och ett bolag bjöd på frukost ombord.

Resor för både nytta och nöje

Det var många Sigtunabor som använde ångbåten för att transportera varor. I stort sett all frakt till och från stan gick med båt. Varje dag reste folk till torgen i Stockholm för att sälja potatis, hemvävda trasmattor, frukt, grönsaker och annat. Men människorna på bilden ser inte ut att vara klädda för den sortens arbete. Kanske ska de göra någon annan typ av affärer. Eller så är de på nöjesresa. Ångbåtarna hade serveringar med mat, öl och sprit. Det fanns en salong för herrar och en annan för damer.

Strumpfabriken

Fabriken sökte kvinnlig arbetskraft

I strumpfabrikens annons här intill kan du se att de sökte efter kvinnor som hade erfarenhet av industriarbete. Idag hade det räknats som diskriminering att skriva vilket kön man vill ha på den som som ska göra ett jobb. Men på 1940-talet var det helt naturligt. Kvinnor hade lägre löner än män, så det var billigare att anställa dem. Dessutom så var många män inkallde till armén och beredda att rycka ut om Sverige skulle dras i i andra världskriget.

Fabriken ordnade daghem och bostad

För att få arbetskraft till fabriken så hittade strumpfabriken på att starta ett daghem som tog hand om barnen medan kvinnorna arbetade. De hade också ett hus med lägenheter som kvinnor kunde hyra. Huset låg vid nuvarande Huddinge gymnasium. Det var dass på gården och på övervåningen hade Strump-Janne, fabrikens föreståndare sitt kontor.

Vilka arbetade på fabriken?

Som mest jobbade 164 personer på strumpfabriken. 70% var kvinnor och många bodde i villorna runt Huddinge station. Där hade de köpt tomter och byggt hus under 1920- eller 30-talet. En del hade säkert män som kallats in till armén och var i behov av extra inkomster. Flera av de anställda hade flytt från Estland där andra världskriget rasade.

Förutom de som arbetade på strumpfabriken så kom andra kvinnor dit och lämnade in strumpor för färgning. Det var strumpor som de själva hade tillverkat hemma.

Bättre tider – då stängde fabriken

Efter kriget kom sjöfarten och handeln mellan länder igång igen. Nylonstrumpor utan skarvar var det nya som alla ville köpa. För att tillverka det krävdes att fabriken köpte helt nya maskiner. Fabriksägarna tyckte att det blev för dyrt och att det skulle bli svårt att tjäna så mycket pengar så att det täckte kostnaderna för nya maskiner. De förstod att de skulle behöva konkurrera med billiga strumpor från andra länder, där lönerna var lägre. Därför lade de ner fabriken år 1954.

En tvätterskas berättelse

Marias resa till Sverige

Innan Maria kom till vindsrummet där hon bor på Kumla gård i närheten av Botkyrka kyrka har hon flytt från Estland. Hon föddes på Ormsö i Estland 1893 och tillhörde en grupp estländare som hade svenska som första språk. Hon och hennes man hade fyra barn och ett jordbruk tillsammans. På deras gård fanns några kor, höns, får och hästar. Marias man dog efter en olycka 1940 och därefter fick hon sköta alla gårdens djur, odlingar, barnen och familjens försörjning på egen hand.

År 1940 kom andra världskriget kriget till Estland och landet ockuperades först av Sovjetunionen, 1941 av Tyskland och 1944 av Sovjetunionen igen. Marias äldsta son tvingades in i armén mot sin vilja när han bara var 17 år gammal och befolkningen på Ormsö blev vana vid att söka skydd från kulor som ven över ön. Många människor flydde under den här tiden från Estland till bland annat Sverige och 1944 beslutade Maria Slät sig för att försöka få med sig barnen ut ur Estland. Hon tvekade länge innan hon gav sig av eftersom hennes näst äldsta son som då var 15 år inte kunde få ett utresetillstånd. Man kan tänka sig att det också måste ha varit ett svårt beslut för Maria att överge sin gård och sina djur. Hon lyckades genom en annan familjs hjälp få ombord sin 15-åriga son på skeppet mot Sverige. Den 22 juli 1944 klev Maria Slät och hennes tre yngsta barn av båten bärandes på en liten träkista med familjens packning, för att påbörja sina nya liv i Stockholms län.

Från jordbrukare till tvätterska

Det kom många människor på flykt från Estland till Sverige ungefär samtidigt som Marias familj. De fick flytta ut till trakterna runt omkring Stockholm där man under den här tiden sökte arbetskraft. Maria som då hade hunnit fylla 51 år fick arbete på Ånga herrgård utanför Nyköping och fick byta yrke från jordbrukare till hushållerska. Dottern fick hjälpa till med serveringen på gården och äldsta sonen fick bli dräng. De bodde i ett rum inne i herrgården och Maria vantrivdes med det nya ofria livet där. Hon som var van att sköta sitt eget hem behövde nu bo med barnen i ett rum inne i chefens bostad.

Maria Slät hade bott och arbetat på Ånga herrgård i några år när hon fick höra talas om att en grupp estlandssvenskar hade flyttat till Botkyrka för att arbeta på tvätterierna kring Albysjön. Hon fick veta att det skulle finnas lediga möblerade rum på Kumla gård och lediga arbeten på det närliggande AB Fittja familjetvätt. Hon och barnen valde då att lämna Ånga herrgård. Marias son har berättat att herrgårdens ägare Hanna von Born ska ha vräkt ur sig gränslösa elakheter när familjen Slät gjorde sig redo för avfärd. Det hade blivit dags för Maria att sadla om igen, den här gången från hushållerska till tvätterska.

Maria kommer till Botkyrka

Väl framme på Kumla gård ska de ha mötts av ett nedgånget vindsrum utan möbler. Tvåvåningshuset med utedass som skulle bli deras nya hem hade varken avlopp eller rinnande vatten och rummet de fått hyra kryllade av vägglöss. Trots det var Maria lättad över att kunna stänga dörren om sig och vara en fri kvinna när hon kom hem till sin egen plats. I de övriga lägenheterna på gården bodde flera andra estlandssvenskar och det var säkert skönt för henne att hitta den gemenskapen igen.

Dagen efter familjen Slät flyttade till vindsrummet i Fittja började Maria arbeta på AB Fittja Familjetvätt och där stannade hon kvar i 12 år fram till sin pensionering.

Tvätterskornas villkor

Marias arbete var främst strykning och på bilden här intill kan ni se henne med ett elektriskt strykjärn. Hon har en balja bredvid sig med en björkruska för att kunna fukta tvätten innan den stryks. Trots att arbetet var tungt och enformigt så säger Marias barn att hon aldrig brukade klaga över sin tillvaro. På 1950-talet fanns det nämligen få alternativ för kvinnor som kom från arbetarklassen och att ha en anställning med en lön och egen bostad var friare och tryggare än många andra hade det.

Hon bodde kvar där i vindsrummet på Kumla gård ända tills huset revs i början av 1970-talet. På slutet av sin tid i vindsrummet sov hon fortfarande på trasmattor, precis som hon gjort ända sedan sin första natt på Kumla gård.

Arbetarbarnens nöjen i Jungfrusund

Jungfrusund på Ekerö

Pojkarna på bilden badar vid varvet i Jungfrusund. Vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fanns där några industrier och många av arbetarna bodde här med hela sina familjer. Pojkarna använder en kran som var tillför att bygga båtar som hopptorn. Idag skulle det säkert vara strängt förbjudet men på den här tiden var kontrollen inte lika stor.

Bus och rackartyg

Sten Johansson flyttade hit när han var 15 år. Han var tillräckligt gammal för att arbeta i sågverket men inte äldre än pojkarna på bilden. Han berättar att ett av nöjena var att reta upp den argsinte smeden. Barnen stod utanför smedjan och retades med smeden genom fönstret. Vid ett tillfälle blev smeden så arg att han kastade sin slägga genom rutan så att glaset yrde.

Men smeden hämnades på ett annat sätt också. Det var smeden fungerade som frisör i för gubbar och ungar i Jungfrusund. Sten Johansson berättar att när det var hans tur att gå och klippa sig så snaggade smeden halva hans huvud. Sedan sa han att han inte hade tid mer. Sten fick gå hela dagen med en halv frisyr. Det tyckte han var pinsamt. Det dröjde till kvällen innan smeden klippte klart.

Hittade på egna nöjen

Så här berättar Sten om vad som fanns att göra som barn i Jungfrusund:

Nöjeslivet fick man för det mesta skapa själv. Det blev bio någon gång i Träkvista Folkets hus, Blåbandsmöten och religiösa stugmöten. Det var bryggdans på sommaren, skridskoåkning på vintern, för att inte tala om jumpning på vårisarna. Populärt skoj var förstås att spela hartsfiol för en och annan argsint gubbe samt skrämma slag på flickor och småungar med ett och annat original som kom och gick på trakten. Tokiga Svensson var en och sotar Jerker med sin enmediga spark och avigvända ekorrpäls – dem var vi livrädda för.

Citat från “Något om gamla tiden på Jungfrusund av Sten Johansson, Ekerö-Munsö hembygsförening.

Läs mer i rutan här intill om de nöjen som Sten och hans kompisar ägnade sig åt.