För några veckor sedan gick flyttlasset Stockholms läns museum och vi befinner oss nu på ny adress. Efter att ha framlevt några år i Regionarkivets lokaler i en förhållandevis anonym byggnad i Flemingsberg, ska vi nu dela kontor med Region Stockholms kulturförvaltning i Fatburen, på Södermalm. För en arkitekturhistoriker och bebyggelseantikvarie är byggnadens historia därmed ett givet ämne för veckans blogg.
Fatburen är inte vilken byggnad som helst utan ett tänkvärt exempel på hur en kulturmiljö har återanvänts, fått förlängt liv och gjorts relevant genom ett nytt namn som frigjort den från sin historia och ska ge nya och förhoppningsvis kreativa associationer – Fatburen, efter den sjö som en gång låg på platsen för Södra godsbangården, sedermera platsen för Fatbursparken och Bofills båge. Ett klassiskt exempel på platsmarknadsföring för att ladda om en plats med nytt innehåll och värde. Om förnyelsen är lyckad ur kulturmiljöhänsyn kan diskuteras men byggnaden står i alla fall kvar.
Korvfabriken
Länge gick byggnaden under namnet Korvfabriken. Fram till 1998 kunde man kring Medborgarplatsen och Södra station känna oset från fabriken – till de närboendes förtrytelse. Jag kan fortfarande frammana lukten ur minnet. Det var ett något vanvördigt namn på en byggnad som förvisso innehöll en charkuterifabrik men bara till del. Här hade också Konsumentföreningen i Stockholm sitt huvudkontor och byggnaden omtalades när den stod färdig 1933 som Konsumhuset. Inte mycket av originalet återstår dock att se. Byggnaden är likväl q-märkt i detaljplanen och får inte rivas.
Byggnaden uppfördes, som smeknamnet eller snarare öknamnet med all tydlig klarhet förklarar, bland annat som korv- eller charkuterifabrik. Här tillverkade Konsumentföreningen bland annat falukorv, stångkorv och lungmos. Allt fler produkter tillkom under årens lopp för att underlätta husmödrarnas arbete i hemmet. Tillverkningen skedde på löpande band och var helautomatiserad i Henry Fords anda. Till byggnaden centraliserades flera av konsumentföreningens verksamheter: centrallager, grönsakscentral, kafferosteri, chark-, mjölk- och speceributiker, fiskavdelning och specialkök för färdiglagad mat. Här fanns också vaktmästarbostäder, personalutrymmen med omklädningsrum, personallunchrum, restaurangkök samt en takterass tillgänglig för personalen.
Ett enda stort transport- och logistikproblem
Likt korv- och konservtillverkningen skulle också byggnaden vara effektiv och rationell. Även lokaliseringen är logisk och funktionell och spåranslutningen var avgörande för valet av tomt. En viktig funktion var byggnadens egenskap av lager och distributionscentral för konsumentföreningens olika varor. Byggnaden utgjorde ett enda stort transport- och logistikproblem för arkitekterna vid Kooperativa förbundets arkitektkontor. Varor skulle transporteras till och från byggnaden samt inom byggnaden. Planlösningen skulle tillgodose såväl distributionen av bränsle, avfall, spillvatten och disk som produktionen av de olika varuslagen. Det ställdes också omfattande krav på den tekniska försörjningen i form av värme, ventilation, kyl och sanitära anläggningar. Av detta intrikata system av olika flöden återstår intet.
Funktionalismen kan idag bara anas
Byggnaden ritades av KF-arkitekterna Eskil Sundahl och Eric Rockström. Precis som sin mer berömda släkting, också den av KF:s arkitektkontor, Lumafabriken vid Hammarby sjö, uppfördes Korvfabriken av armerad betong. Skelettkonstruktionen med en konsekvent placering av betongpelarna med sex meters avstånd, möjliggjorde stora öppna ytor och en flexibel planlösning. Att ytterväggarna inte är bärande avslöjas av de långa liggande fönsterbanden som var 1930-talets signatur.
Korvfabriken upprepade Lumafabrikens (1929 – 1930) koncept med treutstickande byggnadsvolymer eller flyglar som sammanfogats med en bredare längsgående volym i bakkant, en planform som återkommer också hos Södersjukhuset och LM Ericsson-fabriken i Midsommarkransen. Flyglarna inrymde olika verksamheter vilket visades genom varierande höjd, fönsterformat och fönsterplaceringar. Precis som hos Lumafabriken är byggnadens många och här mycket skilda funktioner inordnade i en arkitektonisk helhet. När Korvfabriken eller kanske hellre Konsumhuset stod klar, var det en funktionalistisk mönsterbyggnad med geometriska volymer, slätputsade ljusa fasader, platt tak och ovannämnda fönsterband. Byggnadens funktionalistiska historia kan idag tyvärr bara anas.
Nya verksamheter flyttar in
Flygelprincipen och stomsystemet lämpade sig mycket väl för upprepning och utbyggnader vilket också skett. Antalet bygglov och ärenden hos Stockholms stadsbyggnadskontor talar om flera om-, till- och påbyggnader. Omfattande påbyggnader och fasadförändringar gjordes första gången på 1970-talet då Konsumentföreningen omorganiserade sin verksamhet. Nu gick byggnadens 1930-tals estetik förlorad. Efter avvecklingen av charkuterifabriken 1998 byggdes huset om och till under ledning av Wingårdhs arkitektkontor och 2004 kunde nya verksamheter med andra förtecken än korvproduktion flytta in.
Mellanmjölk med smak av hela världen
Vad som är original och vad som är tillbyggt är idag svårt att se. Äldre fotografier, lite textstudier och några djupdykningar i arkiven avslöjar att flygelsystemet är vidareutvecklat. 10 000 kvm har rivits och andra har lagts till. Nya flyglar har kilats in mellan de ursprungliga tre mot Magnus Ladulåsgatan och slitsar har brutit upp den tidigare enhetliga fasaden mot Södermalmsallén och skapat nya ljusschakt. En ny kontorsbyggnad med krökt fasad mot Siargatan har tillkommit liksom en ny glaslåda i fonden mot Folkungagatan, en blinkning mot Lumafabrikens ljuslåda. Byggnaden är ånyo ljusputsad, har fönsterband över hörnen och smäckra fönsterbågar i liv med fasaden och platta tak. Ytterligare ombyggnader och renoveringar skedde 2012–2016.
Exteriören knyter idag tydligt an till 1930-talets funktionalistiska estetik men interiört är funktionalismen och framför allt industrikaraktären som bortblåst. Ett annat uttryck som mest kan liknas vid mellanmjölk har tagit vid. Interiört sett kunde vi vara var som helst i världen, i vilken kontorsbyggnad som helst anno 2010-talet. Ljust, fräscht, neutralt och anpassningsbart efter de hyresgäster som ska flytta in (och ut). En icke-plats för den tillfälliga besökaren. Här finns i princip inget som vittnar om varken den verksamhet som än gång gav byggnaden liv eller den plats som gett byggnaden sitt namn – Fatburen, en gyttjig vattensamling som innehöll både avfall och malariamygg. Ett trapphus i platsgjuten betong, en kvarleva från 1970-talets förvanskning, antyder en annan historia än övriga ytor – en mer rå och oöm historia som tål skavanker, smuts och stank.
Och om någon undrar – trivs vi på nya kontoret? Ja, vi stortrivs. Det är ljust, fräscht, neutralt och anpassningsbart och vi kan låtsas att vi sitter i New York, Shanghai eller någon annan spännande storstad.
Källor
Lisa Brunnström, Det svenska folkhemsbygget. Om kooperativa förbundets arkitektkontor, Stockholm 2004.
”Konsumhuset”, Arkitektur, 1934:1.
”Nybyggt. Kv Fatburen, Stockholm”, Arkitektur, 2004:1.