Stockholms läns museum 40 år – reflektion av museets uppdragsarkeologi under 30 år

Stockholms läns museum firar 40 år i år, vilket gör oss till landets yngsta länsmuseum. När museet grundades 1983 var syftet främst att bedriva vetenskaplig insamling och dokumentation samt utåtriktad verksamhet. Men snart blev också uppdragsarkeologiskt arbete viktigt. I månadens blogginlägg tittar jag tillbaka på några av de projekt som varit centrala för museets arkeologiska verksamhet. Sedan 2017 arbetar inte länsmuseet längre med arkeologiska uppdrag, men dessa projekt har ändå satt sin prägel på den arkeologiska verksamheten.  

Länsmuseet var aldrig någon av de större aktörerna inom uppdragsarkeologin i Stockholms län. Museets verksamhet kännetecknades snarare av mindre projekt men också av en del intressanta forskningsutgrävningar.

Det som främst karaktäriserar länsmuseets utgrävningsverksamhet är att större delen av de genomförda projekten har gjorts inom länet. Vad som är roligt när vi tittar tillbaka är att vi kan se arbeten från hela länet och en bredd av olika typer av projekt. Museet har gjort olika arkeologiska undersökningar från alla kommuner i Stockholms län, förutom Lidingö. Den första rapporten som finns publicerade är från 1987, en provundersökning av ett gravfält utanför Sigtuna. Gravfältet vid Åsby gård, Vidbo socken (RAÄ 63B) hade delvis undersökts på 1940-talet och på grund av utökningen av en närliggande grustäkt undersöktes ännu en del av gravfältet. Precis som på 1940-talet var gravarna fyndfattiga, men brända ben, ett stycke av brons och keramikskärvor hittades. Fyndmaterialet och gravtyperna pekar på att gravfältet anlades under järnåldern, men en närmare datering kunde inte ges.  

En grupp med barn står och tittar på en utgrävning. Två personer visar och berättar.
Visning av grav vid Broby bro. Foto: Leif Grönvall.

Undersökningarna vid Broby bro i Täby 1995 tillhör ett av de projekt som satt störst avtryck. Arbetet vid Broby bro hade formen av en delundersökning i samband med en ombyggnad av Frestavägen. Vid undersökningen hittades resterna av ett vikingatida och tidigt kristet gravfält. Tre gravar undersöktes och i en av gravarna hade en äldre kvinna begravits. Dateringen och gravkontexten ledde till att arkeologerna lade fram teorin att kvinnan i graven var Estrid, den kända runstensresaren Jarlabankes farmor, som själv rest två runstenar som står i närheten av gravfältet. En docka av kvinnan, återskapad av konstnären Oscar Nilsson, har ställts ut i flera sammanhang. Platsen undersöktes igen av Stockholms läns museum och Stockholms universitet i mitten av 2010-talet i en serie forskningsundersökningar. Men det som haft störst betydelse publikt har varit fyndet av den äldre kvinnans grav och möjligheten att detta är Estrid. Hon har blivit en populär symbol för vikingatidens mäktiga kvinnor. Se ett inslag på UR-play där museet arkeolog medverkar: UR Samtiden – Länsmuseerna berättar: Broby bro – gravar, runstenar och en historisk plats | UR Play

En bild på dockan Estrid som har återskapats utifrån skelettdelar.
Estrid som docka, utställd på Täby bibliotek. Foto: Täby hembygdsförening.

En undersökning som ligger längre tillbaka men som är minst lika intressant är undersökningarna av ett dödshus från neolitikum utanför Nykvarn. Sommaren 1993 undersökte länsmuseet flera fornlämningar i Turinge socken i samband med utbyggnaden av E20. Vid en av platserna som undersöktes hittade arkeologerna ett hus som kunde dateras till sen stridsyxekultur eller ca 2300 f. Kr. Byggnaden var beläggen på sydsluttningen vid en dåtida udde ut mot den lilla havsvik som idag är Turinges bördiga dalgång. Längs husets väggar hittade arkeologerna 20 gropar som var fyllda med brända ben efter minst åtta barn, män och kvinnor samt från får eller get. I groparna fanns även flera föremål från stridsyxekulturen, till exempel stenyxor och keramik. Den som vill läsa hela rapporten kan se att det fanns fler spår från rituell hantering av de mänskliga resterna och föremålen. Rituell hantering av de döda som känns igen från bland annat Motala Ström som jag skrivit om i en tidigare bloggtext. Läs bloggtexten här: Våld och krig – en realitet även under förhistorien (stockholmslansmuseum.se)

Framgrävda husgrunder, stenar som ligger i rader.
Framgrävda husgrunder vid Kalvshälla. I bakgrunden syns det gamla flygfältet. Foto: okänd.

Kanske det största projektet som länsmuseet ledde var undersökningarna vid Barkarby och Kalvshälla. Arbetet inleddes 1995 och fortsatte i fem år. Arbetet med fyndmaterialet från alla dessa undersökningar slutfördes först för några år sedan. Kalvshälla är namnet på en by som försvann på 1870-talet, men människor hade bebott platsen i 3000 år och länsmuseets undersökningar kom att omfatta undersökningar från bronsåldern och fram till slutet på 1800-talet. En lång och spännande resa. Materialet från Kalvshälla är ganska typiskt för material från Stockholmstrakten och är lämningar från vanliga människors under olika tidsperioder. Men vad som är ganska unikt är att platsen har en så lång kontinuitet. På platsen kunde arkeologer följa boplatsen och gravfält och se hur dessa förändrades under 3000 år eller hundra generationer av människor. Alltså är den representativ för hur livet här i Stockholms län sett ut sedan bronsåldern. Museet har producerat en serie poddar som du kan lyssna på här: Poddavsnitt – soundcloud.com

Detta var några av alla de undersökningar som Stockholms läns museum gjort under de år som museet hade aktiv uppdragsarkeologi. Det finns många fler, men dessa är några av de som jag tycker är mest intressanta. Som arkeolog vid museet kan jag naturligtvis ibland tycka att det är synd att vi inte längre arbetar med uppdragsarkeologi och att jag därmed inte kan vara ute i fält. Men samtidigt genomförs det så mycket intressant arkeologi i länet av andra aktörer och jag gör mitt bästa att följa allt som pågår. Jag ser det som en av mina huvuduppgifter att genom olika kanaler sprida denna kunskap om arkeologi till en intresserad och engagera publik.