Om folkhemsbygget
Begreppet folkhemmet myntades av statsminister Per Albin Hansson i ett radiotal 1928. Idéerna bakom folkhemmet har ofta kallats för ”den svenska modellen” och byggde på en rad sociala reformer. Grundtanken var att Sverige skulle bli som ett hem för hela svenska folket där staten tog ansvar för att vanliga människor skulle kunna leva i social och ekonomisk trygghet.
Folkhemsbygget förknippades med sociala reformer och en växande offentlig sektor som skapade en ny arbetsmarknad. Kommunerna byggde bostäder, skolor och kommunhus. Det gick bra för Stockholms industrier och näringsliv eftersom vi var utanför kriget. Saltsjöbadsavtalet som skrevs under 1938 innebar en uppgörelse mellan fackföreningsrörelse och arbetsgivarsidan. Avtalet satte punkt för de ständiga strejkerna med ett löfte om att vinsterna skulle komma arbetarna till del.
Den ekonomiska utvecklingen var stark i Sverige under efterkrigstiden och levnadsstandarden steg hastigt. Samtidigt genomgick landet en kraftig strukturomvandling när folk flyttade från jordbruket och landsbygden in till städernas industrier. Många landsortskommuner var inte större än en socken och hade svårt att ge invånarna all den service som krävdes i folkhemmet Sverige. År 1952 beslutades om en kommunreform som innebar att mindre kommuner slogs ihop till större. Ekerö och Färingsö, till exempel, bildades av fyra mindre kommuner vardera men senare slogs samman till en enda kommun (1971). Mönstret var detsamma i resten av länet.