Animation
Stockholms läns historia

Välj tidsperiod

Industrialiseringen 1866–1905
1866–1905

Industrialiseringen

Invånare i länet
  • ca 474 000 (år 1900)
Nya järnvägar
  • 1876 Västeråsbanan
  • 1885 Roslagsbanan
  • 1893 Saltsjöbanan
  • 1901 Nynäsbanan
Municipalsamhällen
  • Dalarö, Liljeholmen, Drottningholm, Djursholm, Nya Hagalund, Stocksund, Duvbo, Huvudsta, Örby, Bromsten, Tumba 
Händer i världen
  • 1871 Tysklands enande
  • 1890 Massakern vid Wounded Knee
  • 1895 Första biografen
  • 1896 Första moderna OS
  • 1903 Första flygplanet
Telefonstation på Oxtorget i Stockholm fotograferad 1881. Vid den här tiden var Stockholm världens telefontätaste stad.
Fotograf okänd

Om industrialiseringen

Under industrialiseringen urbaniserades regionen och antalet invånare i länet mer än tredubblades. Nya delar av staden växte fram, som Djursholm, Saltsjöbaden och Täby. Järnvägen band ihop länets delar, från norr till söder och längs med järnvägen växte industrier fram.

Under industrialiseringen kom också en byggnadsstadga som krävde att varje stad och köping skulle ha en byggnadsnämnd och en lokal byggnadsordning. Stadgan gällde för Stockholm och de andra städerna i länet men från år 1900 även för de municipalsamhällen som bildades inom landsortskommunerna där tätorter växte fram.

Stockholms utbyggnad från mitten av 1800-talet påverkade den industriella utvecklingen i länet i stort. Byggnadsmaterial hämtades främst från Mälarområdet men senare anlades tegelbruk på Mälaröarna och Mälarens södra strand vid Botkyrka och Enhörna. Gatsten som behövdes till Stockholms gator och byggnader höggs vid Stenhamra på Färingsö, medan det mesta av byggnadsstenen hämtades från stenhuggeriet på Vätö i Roslagen.

"Telefonen är en leksak för överklassen"

L M Ericsson

Foto: Arkiv

Den svenska uppfinnaren och företagaren Lars Magnus Ericsson är mest känd för att ha grundat telekombolaget Ericsson – Telefonaktiebolaget LM Ericsson.

Lars Magnus Ericsson började jobba redan som tolvåring och tog jobb som rallare och gruvarbetare, både i Sverige och Norge. År 1867 flyttade familjen till Stockholm och han arbetade då på Öller & Co, som huvudsakligen tillverkade telegrafutrustning. Han fick senare stipendium för att utbilda sig utomlands och åkte till Schweiz och Tyskland där han senare bland annat arbetade på Siemens och Halske.

1876 återvände Lars Magnus Ericsson till Sverige och grundade tillsammans med vännen Carl Johan Andersson en liten mekanisk verkstad. De höll från början till i ett före detta kök på omkring 13 m² på Drottninggatan 15 i centrala Stockholm. Där tillverkade de matematiska och fysikaliska instrument, men snart började tillverkning av en egen variant av telefonen. Den så kallade mikrotelefonen kombinerade hörtelefon och mikrofon. Från början trodde Ericsson inte på att de stora massorna av människor skulle vara intresserade av att äga en telefon, eftersom han såg den som en leksak för överklassen.

Företaget växte ändå snabbt, flyttade mellan olika adresser i Stockholm och etablerade sig mer permanent i det som var stadens utkant. På Tulegatan 5, idag centralt på Norrmalm köpte företaget ett nybyggt hus och byggde ytterligare en industribyggnad.  Ericsson var emot patent. Han brydde sig inte om att ett norskt företag kopierade hans telefon och han menade att om patentlagstiftningen varit strängare hade Bell kunnat skydda sin telefon i hela världen. Nu kunde den istället utvecklas snabbare. Ericssons egen telefon lånade friskt från en av Siemens modeller.

Den senare delen av sitt liv drog sig Ericsson tillbaka från företaget och ägnade sig åt att experimentera med nya metoder inom byggande och jordbruk på sina båda gods i Botkyrka. Han köpte först Alby gård och därefter Hågelby gård som idag är en folkpark i kommunens region.

Utös gruvor

På Utö i Stockholms skärgård finns vad som kan vara Sveriges äldsta järngruvor. Här började malmbrytningen redan under medeltiden och fortsatte fram till slutet på 1800-talet. 

Spåren av gruvbrytningen är fortfarande tydliga i form av dagbrott och stora varpstenshögar. Under stormaktstiden på 1600-talet drevs gruvorna på Utö av Clas Bielkenstierna, ägaren till Årsta slott i Österhaninge. Mycket av malmen gick då till Åkers styckebruk som tillverkade kanoner och kanonkulor. Vid rysshärjningarna 1719 brändes all bebyggelse vid Utö gruvor ned och för att göra det svårare att börja bryta malm igen fyllde ryssarna gruvschakten med sten. Men de gamla schakten togs upp igen och gruvbrytningen växte igen. På 1800-talet började ångmaskiner användas för att länspumpa gruvorna och ett järnvägsspår byggdes för transporterna till hamnen. 

Redan i början av 1800-talet köpte ett nybildat gruvbolag hela ön och alla gårdar och torp organiserades i ett storskaligt jordbruk. Gruvbolaget bekostade också kyrkan på Utö som ritades av arkitekten J.F. Åbom. Gruvbrytningen var som störst på 1840-talet då produktionen var drygt 16 000 ton malm om året. Men högkonjunkturen blev kortvarig och gruvbolaget tvingades lägga ned driften 1879.

När ångbåtar regelbundet började trafikera skärgårdens öar under andra hälften av 1800-talet kom sommargästerna till Utö och turismen blev en viktig inkomstkälla. Gruvkontoret byggdes om till restaurang och i närheten uppfördes ett societetshus. Utö gruvmuseum har en fin samling av malmer och stenar från ön tillsammans med foton och beskrivningar som visar hur järnhanteringen en gång bedrevs.

Utö gruvor. Storgruvan
Foto: Anna Ulfstrand
Utö gruvby
Foto: Jenny Bergensten
Badliv vid Sillviken på Utö
Foto: Okänd/ Haninge Hembygdsgille

Utös gruvor

På Utö i Stockholms skärgård finns vad som kan vara Sveriges äldsta järngruvor. Här började malmbrytningen redan under medeltiden och fortsatte fram till slutet på 1800-talet. 

Spåren av gruvbrytningen är fortfarande tydliga i form av dagbrott och stora varpstenshögar. Under stormaktstiden på 1600-talet drevs gruvorna på Utö av Clas Bielkenstierna, ägaren till Årsta slott i Österhaninge. Mycket av malmen gick då till Åkers styckebruk som tillverkade kanoner och kanonkulor. Vid rysshärjningarna 1719 brändes all bebyggelse vid Utö gruvor ned och för att göra det svårare att börja bryta malm igen fyllde ryssarna gruvschakten med sten. Men de gamla schakten togs upp igen och gruvbrytningen växte igen. På 1800-talet började ångmaskiner användas för att länspumpa gruvorna och ett järnvägsspår byggdes för transporterna till hamnen. 

Redan i början av 1800-talet köpte ett nybildat gruvbolag hela ön och alla gårdar och torp organiserades i ett storskaligt jordbruk. Gruvbolaget bekostade också kyrkan på Utö som ritades av arkitekten J.F. Åbom. Gruvbrytningen var som störst på 1840-talet då produktionen var drygt 16 000 ton malm om året. Men högkonjunkturen blev kortvarig och gruvbolaget tvingades lägga ned driften 1879.

När ångbåtar regelbundet började trafikera skärgårdens öar under andra hälften av 1800-talet kom sommargästerna till Utö och turismen blev en viktig inkomstkälla. Gruvkontoret byggdes om till restaurang och i närheten uppfördes ett societetshus. Utö gruvmuseum har en fin samling av malmer och stenar från ön tillsammans med foton och beskrivningar som visar hur järnhanteringen en gång bedrevs.

Västerhamn och Landsorts fyr på Öja.
Foto: Alf Nordström

Lotsarnas Landsort

Samhället Landsort ligger på Öjas sydligaste udde men hela ön Öja kallas numera oftast för Landsort. Landsorts fyr är en av Sveriges äldsta fyrplatser och har också en av Sveriges äldsta lotsstationer. Både fyr och lotsstation är fortfarande i bruk. Lotssamhället växte fram 1800-talets slut och i Västerhamn har lotsbåtarna haft sin hemmahamn i flera hundra år. Det var landsorts strategiska läge och öns många naturhamnar som gjorde ön till en lämplig lotsplats. Landsort var avgörande för sjöfarten i hela Stockholms skärgård. Hela den manliga befolkningen var anställd vid statliga lotsverket som förvaltade både lots- och fyrväsende. Lotsplikten från 1678 gäller än idag och fortfarande utgår lots från landsort för att ledsaga fartyg mot Södertälje och Stockholm.

Norrtälje

Pythagoras

Motorfabriken Pythagoras är ett levande industriminne från tidigt 1900-tal, och den var en gång Norrtäljes största industri med över 80 anställda. När fabriken grundades 1898 tillverkades lås, ljusstakar, brevställ, brevknivar och lampor i mässing.

Från 1908 utvecklades tändkulemotorn som blev den produkt som skulle göra företaget känt. Motorerna såldes till lantbrukare, fiskare och lotsar och under namnen Fram och Drott exporterades de över hela världen. Men så småningom minskade efterfrågan på tändkulemotorer och efter andra världskriget trappades tillverkningen ned och upphörde helt 1979. Idag är fabriksbyggnaderna ett museum.

Se Pythoagoras spanska reklamkampanj!
Inne i ett hus där det ligger verktyg på bänkar.
Interiör från Pythagoras fabriksmuseum
Foto: Kerstin Carlsson copyright
1904
Kung Oscar II invigde vattenverket 1904 från balkongen på väggen.
Foto: Jenny Thornell

Norsborgs vattenverk

Mot slutet av 1800-talet räckte inte längre det gamla vattenledningsverket vid Årstaviken till för Stockholms vatten- försörjning. Staden bestämde sig därför att utnyttja Bornsjöns klara vatten och inköpte år 1900 alla egendomarna runt sjön, däribland Norsborg där själva vattenverket anlades.  Det gamla kolförrådet står fortfarande kvar och vittnar om gamla tider då mängder av kol behövdes till driften av ångpannan, som drev de gamla vattenpumparna. 

Vattenverken i Norsborg, som fortfarande är i drift, är de största i Stockholmsregionen och förser elva kommuner med dricksvatten. Numera tas vattnet från Mälaren – 80 000 000 000 liter per år distribueras via Norsborgsverket. 

Området kring Norsborgs vattenverk med sina historiska säterier som Norsborgs herrgård, Sturehov, Skårby gård och Fågelsta gård samt den nyare industrimiljön med vattenverken och arbetarbostäderna är i sin helhet klassade som Riksintresse för kulturmiljövården i Stockholms län.

Fästningar i Stockholms län

Vaxholms fästning och kastellet är tillsammans med försvarsanläggningarna på Rindö och Frediksborg värdefulla minnen av olika delar av försvaret av Stockholm och Stockholms skärgård. Principen om centralförsvaret växte fram under 1800-talet och gick ut på att försvararen tillåter fienden att avancera in på det egna territoriet för att till sist kunna besegra denne i ett avgörande koncentrerat anfall från en centralt placerad operationsbas. 

För Stockholm, som genom Fredrikshamnsfreden 1809 hade blivit gränsstad till det ryska imperiet, innebar de förändrade strategiska förutsättningarna att man åter började satsa på att rusta upp den gamla fästningen vid Vaxholm.  År 1863 stod den nya fästningen klar, bestyckad med 150 kanoner. Några år senare fick den sällskap av den nybyggda fästningsanläggningen Oscar Fredriksborg. Runt sekelskiftet 1900 började man bygga två stora befästningslinjer, en norr och en söder om Stockholm.